Oj, det här är ett ämne som jag antagligen skulle kunna skriva hur mycket som helst om. I ”slutet på mitt förra liv” så vägde jag 150 kilo till mina 163 cm och får med det ett Bmi på 56,5. Jag hade ont överallt, fått diagnosen gikt, haft en blodpropp, problem med njursten och allt annat som ni kan tänka er som hör till extrem fetma.

Jag har två barn. Men hur länge skulle jag få stanna kvar med dom? Och hurdan mamma skulle jag vara?

När jag väl började mitt nya liv så fick jag snabbt resultat. Efter nio månader hade jag gått ner 70 kilo. Jag har haft sju diskbråck, svår ischias och en (som fortfarande kan bråka) muskelinflammation i vänster skinka/baksida lår. Med en jävla envishet har jag lyckats träna bort mina diskbråck och återvända till jobbet, bättre och fortare än vad någon läkare trott. Säger man till mig att det inte går så ger jag mig fan på att det ska gå, tusen gånger bättre dessutom.

Jag har ett liv med massa bollar i luften, som många andra småbarnsföräldrar. Jag jobbar mer än heltid och har senaste tiden även pluggat heltid. Tränar 6-7 dagar i veckan. Jag skulle aldrig orka med allt detta om jag inte hade träningen, träningen är min andningspaus. Då är det bara jag med mig själv.

Jag får så sjukt mycket energi, den kicken man får när man kommer över tröskeln ”jag orkar inte” är magisk. Känslan efter att ha sprungit ett långpass är fantastisk. Det kan nog liknas med kicken du får av andra beroendeframkallande saker (tobak, socker, narkotika…). Men vilket tror ni är bäst..?

Jag väljer det aktiva livet för att få en stark kropp, en kropp som ska orka med mitt yrke och samtidigt orka vara en fantastisk förälder. Tänk er en förälder som orkar springa runt och busa med barnen i lekparken. Fördelen för mig är att se lyckliga barn, barn som har en stark mamma. Nu för tiden går jag under namnet ”mamman som kan springa lååååångt” här hemma. Mycket bättre än tjocka stora mamman.

Det är alldeles för ofta som min träning blir ifrågasatt. För mig känns det hemskt, träningen har räddat mig. Den har gjort mig till en bättre människa och den har gjort mig till en bättre mamma som kommer att hålla länge för mina barn.

Den sjuka 150 kilos klumpen som jag var, det var ingen mamma. Nu när jag halverat min kroppsvikt och är rörlig så kan jag leka med mina barn på ett helt annat sätt. Jag kan springa, busa och klättra. Jag har energi och vågar drömma om en framtid. En frisk framtid.

”När ska du sluta träna så mycket?” Jag tränar inte mycket, jag tränar tillräckligt mycket för vad som passar mig. Jag har hittat mitt flow, det som funkar för mig. Jag springer tre gånger i veckan, tre olika distanser och tre helt olika pass. Och så går jag på gymmet tre gånger i veckan, det blir oftast varannan dag. Ser till att inte springa två dagar på raken.

På gymmet kör jag tre olika helkroppspass som jag satt ihop, satt ihop olika program för de muskler som är viktiga vid löpning. Och ja helkroppspass så självklart kör jag igenom hela kroppen. Haha.

Och vissa dagar vill jag något extra, som idag. Körde först mitt helkroppspass innan jag avslutade med ett pass cykling. Träningen gör mig pigg och glad. Jag känner mig stark och älskar att förvåna mig själv.

”Ska du sluta träna så mycket när du nått din målvikt?”
1) Jag har ingen målvikt.
2) Min träning handlar inte längre om viktnedgång, den handlar om att bygga upp en stark och uthållig kropp.

Jag fick många synpunkter på detta inlägg som jag skrev igår om arbetsgivare och påskägg. Det var flera som tyckte att ”Äsch, det är påsk och då SKA det vara godis”. Men enligt vem egentligen? Och varför firar vi påsk? Det är ju något religiöst, eller hur? Står det något om godis där? Och om tider nu kan ändras så pass att vissa julsånger och juldräkter inte längre får sjungas/användas på luciatåget och att inte den svenska nationalsången får sjungas 6e juni, varför kan man då inte ’få ändra’ på traditioner även här?

För oss/dom som har ett sockerberoende kan dessa högtider har förödande konsekvenser. Tänk dig (eller är du inte/har varit sockerberoende kan du aldrig sätta dig in i situationen) men att du har kämpat, du har varit sockerfri i tex 60 dagar och så trycks allting det här framför dig och du förväntas ta bara för att det är påsk. Vart finns rättvisan då? Varför sparka på den som redan ligger ner?

Ingen skulle ju gå fram till en som varit alkoholist och slutat dricka eller till en som slutat röka och bjuda på deras drog. Vad är egentligen skillnaden från deras drog till sockerdrogen? Men som sagt, har du själv inte varit beroende blir det svårt för dig att sätta dig in i situationen.

Det är inte så att jag vill klanka ner på godis. Absolut inte, godis är gott. Jag äter godis. Jag är sockerberoende, men jag har kommit så pass långt i min resa att jag kan hantera det (visst finns det perioder då det är svårare). Jag äter inte godis ofta, kanske 1-2 gånger i månaden. Om ens det. Men de gånger som jag väljer att äta ska det inte vara ”för att det finns”. Jag vill äta mitt godis hemma i lugn och ro i soffan på fredagskvällen med min man. Och eftersom jag vet vilket helvete den här resan är så tycker jag att det är orättvist. Varför ska jag och de andra som verkligen kämpar med sin resa behöva stå ut med att ingen kan förstå vårat beroende lika väl som andra beroenden?

Det här är ett intressant ämne som jag tänkte på igår, sen träffade jag en även en vän på tåget igår kväll och då kom vi in på just detta ämne.
  Det här med ens arbetsgivare, man tycker ju att dom borde ha som mål att ens personal håller sig friska och hälsosamma. Eller hur? Hur kommer det då sig att i påsk, jul och andra ”godishelger” så bjuds det på massa godis. Visst, ingenting emot påsk- och julgodis för dom som vill ha. Men för andra då? För dom som valt den andra vägen? Eller för den som vill känna sig duktig och bara äta den dära lilla godisbiten till fredagsmyset eller på lördagskvällen? Varför blir vi utan?

Kan det inte finnas, som nu till påsken ett påskägg med massa godis och ett påskägg med frukt/avokado/nötter? Visst det kanske låter dyrt? Men hur dyrt blir inte ohälsan bland personalen? Nu menar jag inte att all ohälsa beror på godis. Men ju mer accepterat det blir i samhället att det finns dom som väljer bort godiset desto lättare blir det för många att hålla fast vid sin hälsosamma sida, även vid dessa helgtider.

Hur har ni det? Slängs det fram stora påskägg med godis? Finns det några andra alternativ?

Vad glad jag kommer bli den dagen då jag kommer till en arbetsplats och ser ett påskägg med annat än godis.