Jag fick en kommentar på Instagram om att jag borde ha en blogg och lägga upp om min viktresa och recept på det jag tillagar. Och ja, det har jag ju faktiskt bara det att jag är en periodare på att uppdatera vilket ni antagligen märkt.

 

Efter sist så kom verkligheten i kapp mig väldigt och jag var tvungen på att fokusera på det viktiga här i livet, nämligen att hålla huvudet uppe för familjen och klara av det vardagliga livet.

 

Nu kan jag nog stolt säga att jag kommit över mållinjen. Precis då jag sist skrivit så hade jag fått reda på att jag hade något i min livmoder som växte som behövde opereras bort och skickas på analys. Självklart var detta väldigt tungt psykiskt men som sagt så tror jag att jag är i mål. Fått första provsvaret och det var inget avvikande, antar att det andra också är negativt eftersom den inte kommit än. Sen har jag (ursäkta infon) men haft en normal mens och detta är såklart ett gott tecken! Tyvärr så gick väl operationen sådär och jag kanske har fått en skada, detta är dock inget som jag fokuserar så mycket på nu utan kämpar istället framåt! Nu är det nya planer för framtiden som gäller . 

 

Tyvärr så ligger vi hela familjen hemma sjuka nu. Trodde jag haft mitt för i höst! Började ju med att jag fick lunginflammation och tappade rösten i början på september , efter det så fick jag njursten i slutet på september då jag opererades två gånger, sen fick jag veta om livmodern i början på oktober och gick med hemska smärtor och en oro inför operationen och ett par dagar efter operationen åkte jag på feber och smärtor och fick åka in och har kanske blivit skadad under operationen . Får väl hoppas att det här är pricken över i så jag kan slippa sjukstuga sen.

Har båda barnen hemma med hög feber och vi hostar ikapp med olika nyanser av slemklumpar.

 

Men inte är jag bitter för det! Man lär sig fort att bli stark psykiskt och låter inte mycket påverka en.

 

Jag är så tacksam för dom som stöttat mig och det är så härligt att inse att en ny bekantskap kan komma att betyda så mycket . Självklart är det flera både nya och gamla som stöttat mig hela vägen ❤

 

Idag kunde jag sätta punkt för en riktigt bra träningsvecka! Idag blev det rygg och bröst, det har faktiskt blivit ett favoritpass och det är så härligt att se hur det går framåt med allt skit som varit under hösten! Det är härligt när man även utan PT på plats kan öka i vikter på övningar.

 

Sen har jag en sjuk träningsvärk runt skulderbladen efter torsdagens nyårs PT-grupp som var riktigt rolig! Måste ha varit all krabbgång. Huh! 

I och med att det är runt skulderbladen som jag haft mina problem så blir jag lite extra nojjig, så nu på kvällskvisten så fick kroppen lite extra smörj i form av extra stretch och foamrullning. Och en riktigt varm dusch på det!

Så fort jag bara får tummen ur så ska jag faktiskt se till att basta riktigt varmt på gymmet. Finne som man är och allt!

 

 

Imorse vaknade jag med en riktigt brutal träningsvärk i både axlar och övre delen av ryggen. Åh hjälp säger jag bara! Med det kändes det som ett bra tillfälle att köra ben på gymmet, blev ett bra och starkt pass där jag lyckades öka bra i vissa övningar! Kändes riktigt bra!

 

På eftermiddagen var det dags för mig att besöka sjukgymnasten. Jag har ju en sjukgymnast som känner mig utan och innan, varit hos henne för så många saker så känns skönt att få gå till samma. Nu var det ju första gången som jag gick till henne när vi vet om att jag har denna Scheuermanns sjukdom, och det är så lustigt hur vi alltid hamnar på samma slutsats. Verkligen alltid, vilken skada jag än besöker henne för. Jag verkligen önskar och hoppas att jag börjar ta till mig det hon säger, för jag vet hur viktigt det är och jag vet att det är det rätta för min kropp. Varför ska det egentligen vara så svårt att ta till sig det? Det har ju varit samma sak alla dessa år. 

 

Vi kom alltså fram till att jag verkligen måste se till att lära mig att lyssna på kroppen. Jag förstår att det kan låta som världens simplaste sak för de flesta, men för mig är det inte det. Och tro mig, jag jobbar något fruktansvärt med just den biten! Men är det något som jag är väldigt dålig på så är det ju tyvärr det. Skriker kroppen ajaj en viss dag så kanske jag inte ska köra den delen av kroppen den dagen, eller helt enkelt ta en hel vilodag. Det är skrämmande hur svårt detta är för mig. För samtidigt så är det ju viktigt för mig att träna, det är ju verkligen den viktiga biten för att min kropp ska fortsätta må bra. Men, jag måste lära mig att lyssna på kroppens signaler! Och nu när jag haft en lite sämre period så gäller det att inte gå för hårt fram, även det är en grej som jag måste jobba på! Jag kan inte alltid lägga i högsta växeln från början och köra med 120 procents kapacitet direkt. 

 

Så! Fokus, fokus, fokus! Lyssna på kroppen och våga vila! Och massa rörlighet för bröstryggen nu!

 

För det första, tusen tack för alla tankar, kommentarer och meddelanden som jag fått! Det värmer massor!

 

Rubriken som jag använder är inte länge sedan jag sist använde, men den passar verkligen in idag.

 

Morgonen var väldigt orolig och känslosam. Jag har gråtit och varit så frustrerad. Timmarna till läkarbesöket kändes oändliga.

 

Väl på plats fick jag äntligen ett svar. Ett svar som snurrar till det i skallen men samtidigt är det så många frågor och funderingar som faller på plats efter oändligt många år. Just nu vill jag landa och andas lite, jag kommer med ett mer specifierat inlägg om det imorgon eller i helgen.

 

Det var samtidigt en lättnad, men även jobbigt. Men som en räddare i nöden fick jag köra marklyft med PT efteråt. Den lyckan och den känslan går inte att beskriva, efter ett alldeles för långt uppehåll. 

 

Jag har ju lovat mig själv att börja vårda kroppen mer med minst ett pass yoga/rörlighet eller någon av de varma klasserna på Sats minst engång i veckan. 

 

På dagens agenda stod det 45 minuter Organic Bodywork. För er som inte vet så hålls detta pass i en sal med 38 grader. Varmt och svettigt.

 

Det är inte helt lätt på dessa pass, varken fysiskt eller psykiskt just nu. Det är otroligt påfrestande och psykiskt tungt när kroppen inte lyder. Det krävs så stor och full fokusering på att aktivera vänster sida. Jag tänker och tror att jag lyfter och håller så bra, men just vänstra sidan kopplar inte. Med full fokus och ansträngning kan jag få upp vänster arm, men sen vill den inte stanna där. Jag håller och håller men ser i spegeln hur armen sjunker. Som ni förstår, väldigt frustrerande att inte veta vad som är fel.

 

Jag vet inte riktigt heller om jag ska hoppas på att någon av mina magnetröntgen ska visa något eller inte. Börjar känna mig tom på idéer på vad detta elände kan vara!

 

För någon vecka sedan så lovade jag mig själv att börja umgås mer med mina vänner och tycker att jag fått till väldigt många träffar sedan dess.

 

Igår fick jag avnjuta en timme PT-tid på morgonen. Jag är mig själv evigt tacksam över att jag investerar i mig själv och faktiskt unnar mig dessa PT-timmar. Detta är en present till mig själv över en grymt bra presterad viktnedgång. Lika glad är jag över att jag väntade på just denna PTn. Hon var mammaledig ett tag men hon var den enda som jag kunde tänka mig, det kändes så rätt och det gör det fortfarande. 

 

Nu har vi som mål att försöka återuppliva min vänstra sida av kroppen. Jag älskar hur påhittig min PT är! Finns inga tendenser på att hon skulle ge upp hoppet trots mina konstiga skador. Hon vet precis vilka mål jag har med träningen, och även fast jag inte kan göra de övningar just nu så anpassar hon allt. Som tex så vill jag köra marklyft, tyvärr så går inte det på grund av skadan men ändå så kommer hon med övningar där vi ändå jobbar med samma rörelsemönster.

 

Igår gick det väl lite blandat. På vissa övningar så kopplade vänstern inte in alls medans jag i vissa övningar var mycket starkare än förra veckan. Det är inte ofta som jag låter vid träning, men just de gånger igår som det inte riktigt gick som jag ville så kom det några svordomar rakt från hjärtat. 

Det är väldigt frustrerande när man verkligen vill men när kroppen inte svarar av konstiga anledningar. Samtidigt så vet jag att jag är i goda händer!

 

Imorgon väntar i allafall magnetröntgen för nacke och bröstrygg och om ungefär 1,5 vecka är det magnetröntgen för hjärnan. 

 

Jag inser hur länge sen det är som jag skrev. Kollar lite på de senaste inläggen och inser att det egentligen inte hänt så mycket. Det blev lite som att min kropp fastnade. Det har varit en väldigt jobbig höst. Förkylningar, sjuka barn, ont i kroppen och psykisk ohälsa. Det är väl det sistnämnda som tyvärr tagit över lite för mycket.

 

Eftersom det egentligen är så sjukt tråkigt att läsa om massa negativt så tänker jag inte gå in på djupet för mycket. Kort kan vi väl säga att min vänstra sida av kroppen lagt av lite och vill inte riktigt göra som jag vill, jag har en punkt längst ner bakom vänster skulderblad som gör ont. Och det är egentligen ingen som vet vad det är. Jag har varit hos läkare, naprapat, sjukgymnast, kiropraktor och så läkaren ett X antal gånger igen. Allting tar sån tid tycker jag. För tre veckor sedan skickades en akutremiss till magnetröntgen och den har jag först nu på fredag.

Jag låg en sväng inne på sjukhuset förra veckan också, men det är väl en fis i rymden.

 

Som sagt, mer behöver jag inte skriva om det. Det är ingen mening att älta saker som varit, jag ser ljust på framtiden. När jag blev utskriven från sjukhuset fick jag en sån dära kick igen att Nu fan ska jag fixa detta! Så mycket som jag gått igenom med min kropp så ska inte det här få stoppa mig. 

 

Igår var första morgonen på evigheter som jag vaknade utan huvudvärk, kände mig inte heller lika påkörd av en gaffeltruck och känner att de utomjordingar som tagit över min kropp nog är påväg hem till sig igen. Jag börjar känna hopp och glädje igen. Som sagt, en lång och svår höst. Men som rubriken lyder, what doesn´t kill you, makes you stronger.

 

Jag har en lång väg att gå. Men jag har även kommit en lång bit på väg. Det är modigt och jobbigt, men samtidigt befriande att erkänna att det helt enkelt blivit för mycket. För det har det för psyket, och stresskontot liksom svämmade över. Men att erkänna det för sin omgivning, det är lite som att ta bort locket så det sakta får börja rinna ut igen.

 

Nu jobbar jag för att avsluta 2015 med flaggan i topp! 2016 blir jag starkast på gymmet!

 

För att göra en lång historia kort. Mycket har hänt. All denna stress och ångest som omgav mig gav tyvärr med sig en väldans muskelstelhet i nacke och skulderblad. Så där stod jag och fick inse att muskelinflammationen var ett faktum. Självklart känns det rent ut sagt skit när man ligger så bra till träningsmässigt. Självklart har jag och PTn lyssnat på kroppen och gått efter den. Alldeles för lite träning för min smak på sista tiden dock.

 

Det har varit besök hos både kiropraktorn och sjukgymnasten. Nu ligger fokus på rörlighetsträning och träna de delar av kroppen med övningar där jag inte kopplar in bröstryggen så mycket. Ja, hur kul låter det? Men men, blicka framåt och fokusera. What doesn't kill you, makes you stronger.

 

När den här skiten är över och jag slipper ha ont så ska fokuseringen börja ordentligt! Det är så självklart att det här beror på spänningar.

Jag är totalt låst i bröstryggen så den ska mjukas upp. Samtidigt så verkligen måste jag fokusera på att verkligen på riktigt lägga in ett rent pass rörlighet i veckan och självklart vara noga med det annars också.

 

Och andas. Jag måste lära mig att andas.

 

Tyvärr så vet jag att jag gett mig samma löfte så många gånger förr. Varför är det så svårt att hålla?!?

I veckan har jag inte varit lika aktiv varken här eller på Instagram som jag brukar. Och det kan vara att anledningen till det är något förjävligt. Jag och min sjukgymnast har alltid varit fascinerade över att mina knän hållt så bra med tanke på att jag vägt så pass mycket. I måndags hände något, fick en konstig känning i knät som tyvärr fortfarande hänger på.

 

Så jävla onödigt och opassande att komma nu. Jag vet inte exakt vad det är, men både hoppas och tror att det "bara" är något lite snabbt övergående muskulärt. Självklart har jag anpassat träningen de senaste dagarna till detta. Och ja, det är verkligen dum tid. Dels så ska jag springa Vårruset på måndag, fast det är inte egentligen det som spelar roll. Nej, det som får det att bli extra pissigt är att jag har blivit med PT.

 

En fantastisk människa som jobbar på Sats och sett hela min viktresa. För ett år sedan lovade jag mig själv att anlita henne som PT nångång i mitt liv. Nu blev det dags, vi hade första mötet igår. Planen är att vi ska köra svinhårt. Så ni fattar hur surt det här känns? Men, nu är det vila, vila, vila som gäller så hoppas vi att det försvinner lika fort som det kom! Inte fan ska ett knä få ställa till det för mig när jag kämpat mig igenom så mycket annat! Hey ho let's go!