I fredags var barnen själva på scoutläger med övernattning, alltså hade jag och maken fredagkvällen helt för oss själva. 

 

Vi tog oss till Mall Of Scandinavia där vi först åt middag och gick sedan på bio och såg Deepwater horizon. Absolut sevärd, lite sorglig men bra gjord i och med att den var baserat på en verklig händelse. 

Jag hade tyvärr lite svårt att uppskatta ensamtiden och väntade mest på att telefonen skulle ringa. Just den fredagen var jag så pass disträ att jag faktiskt hade valt fredagsmys med hela familjen i soffan. Men det får jag ju i och för sig ca 360 gånger annars på ett år.

 

Igår när katten tyckte att det var dags för mig att vakna så insåg jag att jag var helt ensam hemma. Maken hade åkt till jobbet och barnen var på läger.

 

Försökte njuta så gott jag kunde så blev frukost i soffan med Netflix på. Efter två avsnitt av Orphan black så körde jag ett pass yoga ur Sats online-training. Men det var supermysigt att hämta barnen sen och höra om hur bra dom haft det. Är ju nyttigt att få sakna varandra ibland också.

 

När jag bloggade några gånger förra veckan så trodde jag att jag skulle vara back on track. Men så blir det inte alltid som tänkt.

 

Jag har i ungefär tre veckor haft en konstig smärta i ryggen, sen plötsligt kom ett konstigt illamående och matlusten har varit obefintlig. 

 

Lördagen började ganska som planerat, vi var på familjedag på scouterna. Jag var lite tröttare och mer frusen än vanligt. Hemma och pluggade en sväng sen när det plötsligt smäller till. Då har jag sån smärta att jag bara skriker och kan inte stå på benen. Fick åka in akut på närakuten där dom snabbt konstaterade att jag måste vidare till Danderyd. Efter massor av undersökningar och många doser morfin senare konstaterades njursten som satt väldigt illa till. Skulle bli inlagd på avdelning tills det fanns en akut operationstid ledig. Här gick det plötsligt väldigt fort, jag hann knappt få kontakt med anhöriga innan de kommer och säger att jag måste duscha inför operation eftersom det blir narkos. Här börjar paniken komma. Nedsövd? Det har jag aldrig förut blivit.

Plötslig låg jag där och fy vilken panik. Jag kommer ihåg att jag somnar i världens panikattack. När jag väl börjar vakna ur narkosen så kommer jag ihåg paniken och smärtan. Hör då att någon säger att jag har alldeles för ont så får en hög dos morfin och däckar några timmar till.

 

När jag väl får komma från uppvaket till avdelningen tar det fortfarande många timmar innan jag kan börja minnas saker.

 

Får sedan veta att stenen var för stor för att opereras bort och att jag fått ett rör inopererat mellan urinblåsan och njuren, den gör för övrigt jävligt ont! 

 

Nu har jag varit hemma på permission över natten och ska alldeles strax åka in igen. Hoppas på att få komma hem fort!

 

Smärtorna av njurstenen är förjävliga, lika så röret som är inopererat. Sen det här halsontet och det onda i luftrören efter att fått en slang intryckt under operationen är inte heller så skönt.

 

Det blir inte alltid som man tänkt, men snart är jag på benen igen!

Igår var det sju år sedan jag blev mamma för första gången. Det var sju år sedan jag fick en propp och det var sju år sedan som jag var nära döden på grund av en sjuklig graviditet. Allting ont för med sig något gott, eller hur är det man säger? Jag fick iallafall världens underbaraste son, han har fått mig att växa något otroligt och att mogna som människa. Jag älskar honom mer än något på denna jord och självklart är det han och hans lillasyster som jag kämpat mig igenom denna resa.

 

För att visa att det som varit har varit passade jag på att ta personbästa i marklyft igår på gymmet, lite som en grej för att visa att jag nu tänker bli världens starkaste mamma och alltid finnas där för att beskydda mina barn.

 

Idag vaknade jag till en mycket bättre dag! Inte alls lika ont som igår, jag kanske bara hade legat konstigt natten innan. Dock så känns den dära ömma punkten vid skulderbladet lite mer idag än vad det gjort andra dagar, men imorgon är en ny dag och då satsar jag på att vakna i ännu bättre skick!  

 

Startade dagen med en timmes pw innan frukost, härligt! På eftermiddagen fick jag anvjuta (?) en timme PT. Idag var det ett riktigt hata pass! Pulshöjande med PT är inget att leka med, men jag tror att man kan behöva riktigt tuffa hata-pass lite då och då för att väcka kroppen lite. Chocka kroppen helt enkelt. Jag är dessutom envis, som min PT skrek på mig så många gånger idag när jag bara ville sluta och lägga mig ner och dö 'Kom igen, du har klarat av så mycket värre saker än det här!' Och hon kan inte ha mer rätt! Med kräket i halsen och sprängande lungor så vet jag ändå att jag klarat så mycket värre saker än det här.

 

Att känna att man trots nära-döden-upplevelse inte ger upp är en presentation, men det krävs mycket för att komma dit. Jag har hittat rätt, jag vet att jag varje gång kämpar och tar i mer än tänkbart på PT-passen. För vem är jag och ge upp mitt i en övning? Vad är egentligen en helvetesövning mot det jag tagit mig igenom i livet hittills. Jag har klarat så mycket värre saker än benen som sviker och luften i lungorna som tar slut. Dessutom har jag hittat rätt, för aldrig i världen att jag skulle torska på något som min PT utmanar mig i. Med min envishet, och PTns kunskaper om min envishet kommer vi långt.

 

Detta brev slank ner i brevlådan här om dagen hemma hos mig.

 

Jag är alltså kallad till en årlig kontroll, en kontroll som jag faktiskt aldrig förut har blivit kallad till.

Det är för 3,5 år sedan (tror jag) som jag fick diagnosen farligt högt blodtryck och som jag var tvungen att bli medicinerad för. Jag fick då höra att mitt blodtryck var så högt att jag nu gick på maxdos av medicinen och att detta var något som jag aldrig kunde bli av med. Säg ALDRIG 'aldrig' till mig. 

 

Ett år senare slutade jag med medicinen efter att ha fått ner mitt blodtryck. Då låg jag på ett normalt blodtryck, och för att vara helt uppriktig så har jag lite besvär av för lågt blodtryck i dagsläget 😂😂 Ni ser hur det kan vända.

 

Vilja är något som jag kan skriva långt upp på min meritlista i allafall. 

 

Men vad säger ni? Kanske läge att avboka detta läkarbeök? 😃 Känner att jag kan skratta det här brevet rakt upp i ansiktet nu 👊👊👊

Eftersom jag inte kan träna överkroppen på gymmet just nu så är jag där inte alls lika mycket. Det blir mest löpning och crosstrainer för att hålla igång kroppen. Enda styrkepasset som jag kan köra är alltså ben och det var det som fick bli dagens träning. 

 

Slängde in lite bålövningar också, självklart sådana som inte påverkar min skada. Får fortfarande höra att jag borde vila när jag är skadad, förstår inte det tänket direkt. Jag är självklart försiktig och anpassar min träning till vilken typ av skada jag har. Jag har väldigt svårt att tänka mig att soffliggande skulle hjälpa mig att läka. Är man helt okunnig inom träning är det självklart att man ska ta hjälp. Jag har vart med om mycket, jag känner min kropp. Har även pluggat inom träning, har bra kontakter och att söka information är a och o!

 

Senaste tiden har det verkligen kryllat av recept här på bloggen. Jag kan få perioder där jag bara älskar att prova på massa nytt. Och nu hade jag fått hem så spännande produkter från Fitnessguru så har varit väldigt kul att testa allt möjligt. Hoppas ni hittat något spännande att prova!

 

Inläggen i helgen var tidsinställda, jag har nämligen spenderat hela helgen på jobbet. 34 timmar på en helg är ganska mycket, men så ser mina helger ut var tredje vecka. Det var en tung helg, jag hade sjukliga smärtor i magen. Hade förhöjt kroppstemp och kunde periodvis knappt stå på benen så blivit mycket smärtlindrande. Ni kanske undrar varför man ens jobbar då, men med underbara kollegor och en alldeles för envis vilja så går det. Och det gick. Vad det är med min mage får jag ta tag i och undersöka.

 

Idag var det underbart att få ta sig till gymmet. Bara vara för sig själv och göra det man är bäst på. Idag bjöds det på ett pass triceps/bröst/rygg.

Jag har dessutom ändrat träningsupplägg lite, är ju bra att chocka kroppen och bryta mönster. Kör just nu tyngre vikter och färre repetitioner. Hur gör ni? Många lite lättare? Eller som jag nu med tyngre och färre?

 

Förra veckan var grym träningsässigt! När jag igår skulle sammanfatta veckan i huvudet så insåg jag dock att jag glömt bort att ta en vilodag. Jag har lovat mig själv att ha minst en vilodag i veckan, men ja eftersom jag helt glömde bort det så fick det bli en vilodag idag istället. Bättre sent än aldrig va?

 

Hoppas ni haft en bra helg. Mina tre lediga dagar gick alldeles för fort! Vi hade middagssällskap här hemma både i lördags och söndags. Riktigt mysigt. Lördagen erbjöd även lite sällskapsspel med gästerna och lite (läs mycket) godsaker. Riktigt lyckad helg som även som ni förstår innehöll grymma träningspass.

 

Idag är det som sagt vilodag som istället erbjöd jobb och storhandling. Längtar till gymmet imorgon som kommer få bjuda på legday!

 

Ha en grym vecka nu alla ni!

Det blev en till ny tatuering i veckan. Tyvärr så ger inte bilden tatueringen någon rättvisa.

 

Trevlig lucia på er!

Själv spenderar jag den på jobbet 8-20.45.

 

Gårdagen blev inte riktigt som tänkt. Min åtta timmars arbetsdag blev till 14 timmar istället. Som ni säkert förstår så uteblev den tänkta träningen, men det får bli min vilodag. Har ju en vilodag i veckan så då utnyttjar jag den på gårdagen. Nu låter det lite strängt känner jag, om min kropp skulle be om en extra vilodag så är det självklart att jag tar en vilodag. Det gäller dock att lära känna sig själv och skillnade mellan trött och sliten kropp som behöver vila eller en trött hjärna som försöker fuska och få lägga sig i soffan istället. Vet ni, hittills i år har jag inte struntat i ett endaste inplanerat träningspass och faktiskt tränat 6-7 dagar i veckan. Inte illa va?

 

Imorse fick det bli löpning, mitt långpass. 15,5 km blev det idag. Riktigt härligt att andas efter tre väldigt intensiva dagar och ladda upp för de två sista.

 

Efter löpningen tog jag mig till frissan för att fräscha till lite och ordna upp med färgen. Blir alltid så nöjd när jag går till den här tjejen. Vet inte hur många gånger hon har räddat mitt hår.

 

Nu tar jag en liten lunchpaus innan jag ska iväg på utbildning om sår och sedan avsluta kvällen på jobbet. Imorgon är det äntligen fredag, det blir ganska intensivt imorgon också men kvällen ska jag iallafall spendera i soffan med barnen och gosa.

 

Jag älskar att vakna utan planer och kunna ta dagen lite som den kommer. Efter frukost och morgonbestyr brummade jag och mina kiddos för att hämta Emelie och sedan vidare till Kista för lite shopping.

 

För mig blev det lite vanliga tröjor bara. När man går ner så mycket i vikt så har man inte mycket kläder som sitter som man önskar. Och chocken att inse att vissa tröjor behövdes köpas i storlek XS och S är svårt att inse.

 

Jag har varit ett stort offer för snacks såhär på fredagskvällen. Mysa i soffan framför en film och få tugga på något gott. Känner ni igen er? Tur att man kan vara lite påhittig!

 

Önskar er alla en trevlig fredagkväll och helg!

Fått upp en ny design här som ni ser. Känns skönt med lite färskare bilder. 

 

Tackar www.kindofjulia.se för den nya designen. 

På förmiddagen passade jag på att springa spåret igen. Skönt att förbättra tiden med 40 sekunder mot sist!

 

 

På eftermiddagen tog jag mig till gymmet för ett styrkepass. Kände för att variera lite så fick bli lite annat upplägg på träningen. Det var riktigt kul och riktigt tungt! Så träningsvärk imorgon är väl inte helt omöjligt. 

Använde mig av ett av mina vanliga helkroppspass men körde vikterna lite som pyramid. De flesta övningar brukar jag köra 3x8. Men idag gjorde jag som så att jag körde 12 gånger med en vikt som var snäppet lägre än vad jag brukar ha, sedan 10 gånger på den vikten som jag brukar ha och avslutningsvis 8 gånger på en vikt som är snäppet högre än vad jag brukar ha.

 

 

Riktigt tungt blev det! Och nu har man fått prova på högre vikter på alla övningar också. Härligt! Har en känsla av att jag kommer öka i vikt på många övningar ganska fort. Men var riktigt kul att köra som idag, ska absolut göras igen. Redan nästa gång på nästa helkroppspass.

 

 

Försöker ladda upp en bild också men går ju inte!

Det är viktigt att belöna sig själv, det har jag verkligen lärt mig. Ikväll belönar jag mig eller rättare sagt JAG UNNAR MIG ett varmt härligt bad med ansiktsmask och hårinpackning. För idag har jag varit grym, först jobbade jag innan jag tog mig till gymmet där jag körde ett grymt pass. Sedan var det att hämta barnen och komma hem och laga middag. När barnen lagt sig så passade jag på att köra ett extra pass. Bara för att det kändes så rätt idag. Och för att jag kan.

 

Brukar ni belöna er själva? Hur isf?

 

10 månader har passerat. Vad har hänt?

Min dröm är att slippa det här eländet som jag hamnat i. Komma loss från skiten jag sitter i. Jag vill känna mig fri och inte så jävla fast som jag gör, fast i mig själv och min onda bubbla.

 

Jag var hos läkaren här om dagen. Det var inga glada besked han kom med, tyvärr.

 

Det är för mycket som sker i huvudet på mig nu. Jag måste lära mig så mycket.

-Måste lära mig att svälja min egen stolthet och ta emot den hjälp som jag får av folk runt omkring.

-Jag måste lära mig att inte vara ett sånt kontrollfreak.

-Jag vill sluta stressa över så onödiga saker i vardagen.

-Jag vill ha en enkel vardag. Jobba, hämta barn, laga mat och ÄTA tillsammans med familjen och träna.

-Jag vill kunna äta samma mat som familjen utan att drabbas av panikångest.

-Jag vill inte räkna varenda liten kalori, jag vill inte väga. varenda liten smula.

 

Jag vill bli fri och leva ett fritt liv med min familj. Skratta och njuta av varandra.

 

 

Det är många okända och kända som är vana vid att jag bloggar lite mer som hört av sig och frågat hur det är med mig. Och jag önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan.

 

För fyra veckor sedan hände någonting, jag vet själv inte vad. Men jag har mått rent ut sagt skit. Jag har undvikit att träffa folk eftersom jag inte orkar med pressen att folk ska se hur jag mår. Det enda jag har kunnat sköta ordentligt, och det enda mitt liv bestått av den här tiden har varit jobb och träning. Det har blivit mycket jobb den här månaden, mer exakt så 190 timmar. Och på det runt 1,5 timmes träning varje dag. Plus familjen, som tyvärr har blivit väldigt lidande.

 

Förra veckan åkte jag tillslut till läkaren efter att ha svimmat ett flertal gånger och ständig huvudvärk och illamående med kräkningar. Fick även konstiga minnesluckor och glömde bort hur jag tagit mig till dit jag befann mig. En dag stod jag och hällde kaffe på faten istället för i koppen, glömde bort hur jag tagit mig till läkaren (om jag åkt bil eller promenerat), skulle sätta på kaffe och kommer plötsligt på mig själv med att steka köttbullar, hade absolut inget minne av hur jag fått barnen i säng, kunde inte svara på vad för program jag satt och tittade på på TV. Ja kanske inte låter så normalt för en 25-åring? EKG gjordes, blodtryck och puls togs. Även blodprover och stick i fingret. Det jag fick veta då var att blodtrycket och pulsen var alldeles för högt. Tanken är att jag ska tillbaka idag för att få resten av provsvaren, men helt ärligt så funderar jag på att avboka tiden. Jag är så rädd att någonting är fel, och det orkar jag inte med i nuläget. Ska även vara blodtryckskontroll idag och om det är för högt så blir det prat om eventuell medicinering. Vilket jag kommer råvägra. Envisa fanskap som jag är.

 

Det finns en person som lyssnat på allt mitt gnäll, och henne är jag evigt tacksam. Tyvärr så är jag alldeles för envis för mitt eget bästa. Jag vet att det jag gör är fel, men har inte styrkan att bryta det. Jag brukar vara en väldigt stark person, har jag bestämt mig för en sak så blir det så.

 

Det jobbiga är dagarna då det verkligen syns på mig att allting inte är bra. Jag vill inte att fler får veta om mitt mående. Nu ett tag framöver kommer bloggen vara lösenordsskyddad och har även satt min Instagram som privat.

 

Jag sitter i en jobbig sits nu, sitter verkligen fast i skiten. Och när jag har hamnat såhär långt ner på botten så har jag ingen styrka själv att ta mig upp igen. Jag önskar jag var en femåring så någon kunde ta tag i mitt liv. Jag orkar inte och vägrar att be folk om hjälp. Jag vet att jag behöver hjälp nu, annars tar jag mig aldrig ur det här. Jag önskar att någon kunde skita i min envishet, ta en stekpanna och slå till mig med den i huvudet. Typ. Just nu skadar min envishet bara mig själv, och tänk om det fanns någon som vågade sätta sig emot mig och banka in lite vett i skallen på mig. Och ta ifrån mig all den skit jag har..