Jag tänkte sammanfatta året som varit och tänkte dela upp det i tre inlägg så vi tar fyra månader i taget. Alltid kul att se vad som hunnit hända!

 

 

 

Tyvärr så blev jag sjukskriven för ryggen igen. Väldigt tråkigt. Men jag vägrade ge mig och kämpade på för fullt! Var ute på PWs för att hålla igång kroppen och för att inte hamna i dåliga banor igen.

I samma veva började jag även att plugga till Livsstilrådgivare.

Nu är det inte många timmar kvar på 2014. Och vilket år det har varit! Jag har nog aldrig varit så nöjd med ett år förut som med detta. Visst var det fantastiskt att få barn och hela den historien ni vet. Men det här året har ändå varit speciellt. Jag har vuxit som person, jag har blivit bekväm i saker som jag aldrig trodde om mig själv. Jag har vuxit så otroligt mycket så jag måste vara stolt över mig själv.

 

Jag har aldrig förut haft ett lika stabilt år tränings- och kostmässigt. Så mycket som jag tränat i år har jag nog inte tränat under hela mitt liv, haha nästan i allafall.

 

Jag är så glad över hur långt jag har kommit och det enda nyårslöftet som jag har för 2015 är att fortsätta leverera och vara lika grym som jag varit i år! Och att kunna säga dom orden och att känna att jag är så pass grym får mig att inspirera mig själv. Hejja mig och tack till alla er för alla era kommentarer och allt pepp! Ni har drivit mig framåt och fått mig att tro på mig själv. Tack, tack och tack!

 

Vi hörs nästa år!

 

För några veckor sedan tog jag beslutet att köra på med mitt gamla kostupplägg. Ett beslut som då kändes helt rätt men som jag senaste dagarna kännt mig väldigt kluven över. Sist jag körde upplägget var jag sjukt strikt, inte ett endaste fusk och tog knappt mina ätardagar. Då mådde jag bra av det.

 

Jag mår bra av upplägget nu också men har beslutat mig över att inte vara lika fixerat strikt. Tidigare i veckan så frågade min mamma om vi kunde äta lunch idag. jag fick panik och jobbade på att komma på en vettig ursäkt. Så ska det väl inte vara? Vill jag ta en lunch med mamma kan jag väl göra det? Om jag känner för något annat litet snedsteg från det strikta nångång kan det inte vara så farligt? Självklart så att dessa snedsteg inte blir allt för vanliga. Men kanske två gånger på en månad? Om det får mig att må bra så måste det vara ok.

 

Imorgon är det Tunnelrun och jag hade tänkt ha ätardag då i och med loppet. Men idag fick jag middagssällskap och vi bestämde oss för pizza. Bra uppladdning för loppet imorgon helt enkelt. Jag har aldrig gått på kostupplägg när jag sprungit så hade ändå eventuellt tänkt ladda på med extra kolhydrater ikväll, men den biten skötte sig självt vid middan så att säga. Uppladdningen matmässigt ska man ju börja tänka på några dagar innan loppet. Till mina tidigare lopp har jag alltid laddat upp med havregrynsgröt på kvällen innan. Mums!

 

Min fot är inte bra, tyvärr långt ifrån. Så mitt mål är att komma runt imorgon. Önska mig lycka till!

Igår hade vi desserttävling på jobbet. Jag och min kollega bestämde oss för att gå all-in och la ner mycket tid på vårt bidrag.

Jag har ju en ätardag i veckan då jag kan äta det jag känner för, resten av dagarna följer jag mitt kostschema som jag trivs otroligt bra med. Under tävlingen igår så var det ju massa desserter (förstås) och jag hade först inte tänkt smaka. Men så kände jag, om jag känner att jag verkligen VILL och att det faktiskt är värt det för mig just idag. Ska jag då tvinga mig själv att inte smaka? Vissa tycker ja och andra nej. Mitt syfte med kostupplägget är att trimma kroppen lite, jag äter inte enligt kostschema för någon speciell tävling och har inga exakta datum då något visst ska vara uppnått. Så just igår, där på plats kände jag att det var värt det. Så jag smakade på alla bidrag utan dåligt samvete.

 

Det som jag vill komma till i inlägget är det att för det mesta är det så för mig att när jag ätit socker, en endaste liten bit kan räcka så är det kört. Det kraschar i skallen på mig och jag vräker i mig allting som kommer i min väg. Men inte igår. Och det är jag så jävla stolt över. Mitt gamla jag, då hade jag fått ångest. Jag hade åkt hem, skitit i mitt kostuppläggsmiddag och ätit något annat (familjen åt dessutom våfflor) och deppat ihop ännu mer och åkt och köpt godis som jag vräkt i mig i soffan under kvällen. Men igår, jag fick inte ens abstinens. Jag åkte hem och åt gärna min kostuppläggsmiddag och avslutade kvällen med det kvällsmål som hör till.

 

Efter hälsomässan och middagen i lördags så fick vi hela gänget lyssna på Vemma och höra på när dom presenterade sina produkter och sin affärsidé. Intressant att lyssna på och sjukt grymma dom som höll i det. Duktiga på att snacka!

 

Vemma står ju för att deras energidrycker innehåller massa vitaminer och mineraler helt naturligt. En shot som de hade där och flera av drickorna skulle täcka hela ditt dagsbehov av vitaminer och mineraler. Helt naturligt. Visst, skitbra att man får i sig allt det viktiga. MEN, jag är den som väljer att hålla mig till en varierad kost och på så vis få i mig allt det jag behöver. Det var någon som innehöll lika mycket C-vitamin som 20 apelsiner, visst, skitbra. Eller? Det är inte nyttigt att äta 20 apelsiner, det är skadligt för kroppen med för mycket C-vitamin. Så visst, vill man köpa en energidryck så köp en. Enstaka fall kommer inte det där C-vitaminet påverka dig, men dricker du 2-3 burkar per dag så..

 

Igår hade jag en sjukt bra dag! Skulle ihop med mitt #teamjustcheck gäng gå på Allt för hälsan mässan för att sedan dra vidare in till stan och äta middag. Sjukt kul att få träffa så många medlemmar live, synd dock att inte ännu fler kunde vara med! Självklart blev det shopping för min del, här ser ni vad jag gick och släpade på hela kvällen:

 

Jag har i flera år velat gå på Hälsomässan men aldrig fått tummen ur. På lördag ska jag äntligen dit! Ska dit med ett stort gäng andra tjejer som alla är lika intresserade av hälsa och träning. Ser sjukt mycket framemot det!

 

Någon mer som ska dit?

Nu har mina livsviktiga paket kommit!

Helt sjukt vilken dag det har varit! För två veckor sedan blev jag intervjuad av Aftonbladet och samma vecka var det en fotograf som följde med mig ut i löpspåret för att fota lite.

 

Idag får jag ett meddelande av min kära Emelie: Det känns sjukt det där. Gå till Ica och se sig själv på löpsedeln. För att sedan köpa samma tidning.

 

Dags för fjärde veckan i utmaningen Move. Nourish. Believe. som är startad av Veronica Jäderlund och Lorna Jane som en utmaning till att få reflektera över ett aktivt liv och hälsan.

 

Denna vecka handlar det om skönhet, enligt mig den svåraste veckan att skriva om. Skönhet? Vad är det för mig?

 

Jag har alltid varit tjock och fet. Inte kännt mig speciellt fin. Hatat att se mig i spegeln, hatat att vara med på kort. Hatat allting som haft med mitt utseende att göra. Men vet ni? Nu finns det till och med tillfällen då jag kan se mig själv i spegeln och känna Shit vilken snygging. Typ. Jag kan se foton som jag tycker är fina på mig och jag får inte panik när jag ser en kamer nära. Drar bara in magen lite extra. Haha.

 

Självklart handlar skönhet inte bara om det yttre, för mig är det självklart viktigast med ett vackert inre. För det spelar ingen roll hur tjock/ful/fet/fin/smal/muskulös/vacker du är om du har ett hemskt inre. Jag älskar charm (vem gör inte det?) och tycker att det är den viktigaste biten med inre skönhet.

 

För mig kan det nu handla om att kanske ta ett varmt bad, lägga på ansiktsmask och njuta i badet. Rå om det yttre och inre samtidigt. Jag känner det själv, när jag tar hand om mig själv bäst (med kost och träning) så är det även den perioden som jag rår om kroppen mest. Smörjer, skyddar och bryr mig lite extra.

 

Jag får ofta frågor på hur jag lyckades komma igång, för många verkar det vara svårt att komma över denna första tröskel, och det är det!

Man ska tänka på att inte gå ut för hårt i början, sikta inte på åtta pass i veckan det första du gör! Börja med 2-3 pass i veckan och se det som en bonus om det blir fler. Går man ut för hårt så är det vanligt att man tröttnar och tyvärr återgår till sina gamla levnadsvanor. Då vinner man sjukt mycket på att ta det lungt i början. Det absolut bästa är självklart regelbunden motion som man kombinerar med rätt kost, detta är det bästa ur både konditions- och viktsynpunkt.

 

Är man alldeles nybörjare kan man tänka på kom igång-träning och ändra de små fysiska aktiviteterna som man kan smyga in i vardagslivet. Man kan gå eller cykla istället för att ta bilen eller bussen, ta trapporna istället för hissen och kanske hoppa av en eller några busshållsplatser innan och gå sista biten hem.

 

När man vant sig lite kan man se till att träningen blir mer regelbunden. För är det så att man har något speciellt mål så måste man ju träna utifrån de specifika kraven som krävs för den prestationsförmågan.

 

När man kommit igång mer är det bra om man successivt börjar närma sig sitt mål och att man sedan börjar lägga till lite varierad träning och träna mer effektivt och rationellt.

 

 

Innan jobbet idag var jag till Blodbussen och gav blod. För mig känns det som en viktig sak att göra,  att lämna blod. När jag nu äntligen efter så många år har en frisk och pigg kropp är det en självklarhet för mig. Jag har varit blodgivare i ungefär ett år. Ni ska veta vad glad man dessutom blir när man får ett sms att ens blod kommit till användning. Jag har hjälpt en annan människa. 

Det är många som tvekar fram och tillbaka. Men det är så enkelt! Bara du får tummen ur och registrerar dig så behöver du inte hålla koll på något! Alla kallelser sker via sms och dom håller koll på när det är dags igen.

Som kvinna får man ge blod tre gånger per år och som man fyra gånger. Det tar inte alls lång tid och man blir bjuden på dricka och tilltugg. Man får även en karta med 20 järntabletter som man gärna ska ta en per dag.

 

 

 

Fick en bra fråga igen som jag tycker är en viktig fråga och som jag gärna vill dela med mig av. Fick frågan mailad till mig och då den innehåller lite personligt så väljer jag att inte publicera hela utan tar med den viktiga biten.

 

Känner ni igen er? Det gör jag. Hur många gånger som man inte tänkt "jag är ju redan stor så kan ju lika gärna fortsätta..". Men nej. Vill du så kan du, kan jag så kan DU.

-Banta inte! Ser du det som att du bantar känns det så jävla tråkigt. Du lägger om din livsstil istället, för det är det som krävs. Du kan inte banta bort 20 kilo och sedan återgå till dina gamla vanor.

-Hitta folk med samma intressen att bolla med. Finns flera bra pepp/träningsgrupper på Facebook där man får stöd och motivation.

-Var aktiv på Instagram. Kommentera andras bilder och lägg upp dina resultat så kommer du märka vilken kick du får av all feedback.

-Hitta någon du kan vara ärlig mot som kan hjälpa dig med den psykiska biten. Kanske någon att få skriva till när sötsuget är som värst (även här rekommenderar jag också Facebook). Behöver ju inte vara nån du känner men tex ur dessa grupper kan man få nya vänner för livet.

-Låt dig inspireras av all god och nyttig mat som finns på Instagram.

-Var ärlig med din livsstilsförändring och se till att dina nära och kära förstår.

-Faller du en dag och sötsuget tar över, glöm det och hoppa upp på hästen igen!

Det är ju lite omdiskuterat det här med om socker kan vara ett beroende eller inte. Många tycker att det låter hellöjligt och tycker att det är en fixidé som överviktiga fått. Om man känner sig osäker så tycker jag att man ska prova sig fram. Även om du känner att "nej jag är absolut inte beroende av socker" så prova ett tag och se hur kroppen reagerar på när du utesluter socker. För många tror jag att det skulle bli en aha´ upplevelse.

 

Även ett sockerberoende, och att sluta med sockret kommer antagligen att ge dig abstinens. Du kan räkna med att de första dagarna ha lite huvudvärk, känslosvängningar, lite som panikångest, du känner att du vill "krypa ur skinnet" och massa fler. Det är såklart individuellt hur man kommer må.

 

Känner du att du vill fördjupa dig i det hela och få massa mer information och råd så tycker jag absolut att den här boken är värd att läsa:

 

Den här boken har använts mycket i min utbildning till Livsstilsrådgivare. Jag hade hört mycket om den redan innan så blev väldigt glad när jag såg att den skulle ingå som kursmaterial. Jag har jobbat en del med boken och läst vissa kapitel om och om igen. Jag kommer så småningom även läsa den "bara på skoj" och inte ha ett "pluggsyfte" i hjärnan. Den är skrämmande att läsa, det är ju MIG dom skriver om! Jag tror att även de som känner att de inte har några som helst problem med socker får sig en tankeställare efter att ha läst denna bok. Man får nog även extra pepp av att läsa boken, man lär sig att förstå sig själv och sina tankar bättre.

 

Jag är ju döende. Ok, inte riktigt kanske då. Varit hos läkaren idag, virus i lungorna. Blir alltså vila i några dagar för mig. Det är väl den där vilan som kommer leda till att jag blir döende, haha!

 

Men eftersom det ska vara så bra med kycklingsoppa vid förkylningar (faktiskt till och med forskats kring det och det har visat att brosket i benen innehåller komponenter som lindra inflammationer) så kokade jag ihop min egen igår. Finns ju inga färdiga som verkar så lockande och absolut inga mejerifria.

 

Dags för andra veckan i utmaningen Move. Nourish. Believe. som är startad av Veronica Jäderlund och Lorna Jane som en utmaning till att få reflektera över ett aktivt liv och hälsan.

 

Som ni ser i rubriken så handlar det om matfilosofi denna vecka.

 

Jag har provat det ena och det andra. Olika dieter hit och dit. LCHF, Viktväktarna, dragit ner på kolhydrater till skrämmande nivåer, dragit ner på fett, räknat kalorier hysteriskt, haft kostscheman och ja till och med svält mig själv.

 

Det är ett jävla pussel, även psykiskt. Att räkna kalorier kan vara bra för att få en uppfattning av hur mycket man egentligen stoppar i sig men absolut inget som man ska leva på! Varken LCHF eller Viktväktarna har passat mig. Men äntligen har jag hittat det som passar mig. Jag äter helt vanligt, men jag väljer mina livsmedel. Jag har inga förbud. Vill jag verkligen ha den där chokladbiten eller pizzan så tar jag den. Det handlar om att hitta skillnaden på att man verkligen vill och att man äter bara för att. Är det verkligen värt det just nu? Eller ska jag vänta till ett annat tillfälle så jag får mer njutning den gången?

Ofta handlar det ju om tristess när man stoppar i sig massa onyttigt. Man bara vräker i sig utan att tänka efter.

 

Jag har länge haft problem med magen. Alltid ont på alla möjliga sätt. Men tillslut fick jag nog och bestämde mig för att gå till botten med det och hitta den egentliga orsaken. Skam den som ger sig (blivit ett vanligt uttryck för mig att använda..) men jag har analyserat och verkligen lagt ner hjärta och själ för att hitta boven. Och nu vet jag. Jag kan inte äta gluten- och mejeriprodukter, inte heller lök, olika kålsorter och vissa tillsatser. Så länge jag håller mig undan dessa slipper jag det onda.

Så om jag verkligen är sugen på den där chokladbiten eller pizzan och väljer att äta den så får jag ju även räkna med konsekvenserna, just därför är det inte värt det lika ofta för mig.

 

Men alla är vi olika. Kanske passar LCHF dig eller grannen eller så är Viktväktarna kusinens räddning. Det gäller att hitta det som är det rätta för en själv.

 

Jag älskar mat. Hur kunde jag någonsin svälta mig själv? Jag är inte rädd för kolhydrater, tvärtom så gynnar dom min löpträning och även annan träning. Jag är inte längre rädd för fett heller, men jag ser till att välja rätt fett.

 

♥♥