Fick igår en fråga på Instagram, gillar denna typen av frågor för då får jag en tankeställare och börjar reflektera.

 

Jag blev väldigt fundersam över frågan. För ja, hur kommer det sig att man kan låta det gå så långt? Jag var strax över 20 år och vägde 150 kg.

Jag försöker mig på en förklaring. Kommer genast att tänka på en jämförelse. Jag höll på att äta ihjäl mig. Mat, socker och läsk. Det finns alkoholister som dricker ihjäl sig och narkomaner som tar överdos som leder till döden. Just matberoende är likt, jag hade kunnat äta ihjäl mig. Men det är ju inte med meningen, men det finns ju där och då tar man det (det= i mitt fall mat..).

 

Om ingen sa ifrån? Hur säger man egentligen ifrån? När jag träffade min man så var jag redan stor, så han "gillade läget" redan från början. Och jag har egentligen alltid varit stor, så som mamma kan det inte vara lätt att plötsligt inse att man måste säga åt sitt barn att sluta äta. För med handen på hjärtat, min mamma är väldigt okunnig om kost så vad skulle hon säga? Hon skickade mig till en dietist några gånger, självklart i hopp om att jag skulle få hjälp. Men jag var aldrig själv redo att ta emot hjälpen, så då kunde inte min mamma göra så mycket mer. Och om ni undrar, min mamma är inte stor.

 

Vändpunkten kom efter andra barnet. Skrev lite om detta för bara någon dag sedan. Fick diagnos efter diagnos, där satt jag med två barn. Det var det enda rätta. Jag har flera gånger försökt gå ner, men aldrig lyckats. Provat på eländiga dieter som inte håller i längden. Jag hade helt enkelt inte tillräckliga kunskaper. Med rätt kunskap och rätt vilja så går det!