Fick ju kokboken Muskelmat - En kokbok från body, av min man i bröllopsdagspresent förra helgen. Jag fullkomligt älskar denna bok! Den innehåller sjukt bra recept, allt från frukost, mellanmål, riktig mat, glass, desseter, bröd till smoothies. Ingredienserna är noggrant utvalda i alla recept, och det som blir så jävla bra är att dessa recept passar för hela familjen! Perfekt för en småbarnsförälder med kräsna barn och även en kräsen man!

 

Har hunnit prova tre recept än så länge. Den första jag provade var makaronilåda med lax och spenat.

Det har varit en underbar dag i träningsväg (inte för att den varit dålig annars). Började dagen med att gå med Kasper till förskolan (Mini är hemma sjuk) och fortsatte därifrån promenaden till gymmet, ungefär en halvtimmes promenad. På programmet idag stod det rörlighet, bålträning och intervaller. Började som i vanlig ordning med 10 minuter på crosstrainern innan jag började med rörligheten. Använde mig mycket av en skumrulle, aj som fan tycker jag om en sån. Men funderar på att köpa en sån hem kanske. Har ju mycket problem med kroppen, lite här och där.

Idag hade Kasper tid på BVC för sin femårskontroll, dock lite försenat. Men bättre sent än aldrig. Det var en udda känsla just idag när jag fick alla papper i handen. Första vikten och längden stod där svart på vitt igen, 3670 gram och 49 cm. Min älskade. Tänk, engång i tiden hängde vi här på BVC hela tiden. Mycket vägningar, mätningar och vaccinationer i början. Och nu står vi här, för sista gången. Sedan är det skolhälsovården som tar över. Jag längtar tillbaka till den tiden då du var så liten, min första bebis.

Dina fem första år har varit, jag jag hittar inte ens rätt ord. Men jag kämpar, och kämpar för att det ska bli det bästa för dig. Du föddes sjuk och fick spendera din första tid på neonatalen, min stora prematurbebis. Sondmatning, gulsot, lunginflammation, allergier.. Ja listan kan göras lång. Och inte tog allting slut efter bebistiden. Än idag kämpar jag för att få rätt för dig. För din skull. Jag gör allt för dig, och allting ska bli det bästa för dig. Vi har spenderat så mycket tid på olika sjukhus, gjort det ena efter det andra. Du är så stark gubben, och jag vill vara lika stark för dig.

Snart börjar en ny tid i ditt liv, skolan. Och till det ska jag se till att du får den bästa starten och att allting blir rätt från första stund. Vid minsta lilla kommer jag reagera, och skolan kan lita på att det här blir en mamma som inte ger sig förrän allting är som det ska.

Tillsammans ska vi ta ännu en resa snart, vi har gjort den resan förr och du imponerade på alla då. Och du imponerar på mig varje dag.

Nu väntar vi på att utredningen på BUP drar igång ordentligt och tid för EEG. Men allting kommer bli bra gubben min.

Jag kämpar för dig, du förtjänar det bästa och det ska du ha.

 

<3

 

Idag har jag verkligen haft en dag då jag njutit av att vara ledig. Tog god tid på mig på gymmet. Körde en kvart på crosstrainern först innan jag körde igenom ett långt helkroppspass och avslutade med intervaller på löpbandet. Börjar känna av träningsvärken i ljumskarna, lovely.

 

Har länge varit sugen på den nya väskan från Sats. Tycker det är så besvärligt med bagen jag haft, får så himla ont i axeln av att släpa på den. Och känns som en dum anledning att ta bilen till gymmet istället för en promenad på en halvtimme. Eftersom jag fyllde år i helgen så fick jag 25% rabatt på valfritt köp på Sats och efter att ha snurrat runt ett tag så bestämde jag mig för väskan. Eller ja, det är ju en ryggsäck så kommer vara mycket behagligare att bära runt på den. Nu kan jag dessutom promenera till gymmet när jag har så pass mycket tid över. Och dessutom så har jag redan sålt min gamla bag. Winwin!

Vet inte riktigt vad det är. Men sen i fredags har jag haft ett konstigt illamående. Känts lite som mitt magsår, sen som sura uppstötningar/halsbränna. Igår på jobbet fick jag akut-kräk-attack som var riktigt hemsk. Efter det var det som illamående/sura uppstötningar. Kaffe kan jag inte dricka, stark mat går bort. För då får jag ont som med magsår.

Men varför nu plötsligt? Visst förra veckan var en helt sjuk vecka på jobbet då jag knappt visste vad sömn var. Men varför håller det då fortfarande i sig? Jag har ju sovit. Och sjukare veckor har jag haft! Och lyckades ändå kombinera familjen/träningen/jobb väldigt bra, och så skötte jag kosten.

Kan det vara något med kosten? Tänkte eftersom jag ändrat lite där.. Det är verkligen ingen kul, är inte alls sugen på att äta. Men äta bör man. Annars så är det inget knas med allmäntillståndet. Träningen igår gick bra och idag var jag på gymmet och det gick hur bra som helst. Förutom illamåendet som bränner i halsen.

 

Förslag på vad det kan vara eller vad jag kan prova för att slippa eländet?

Måndag idag igen, efter en helg som gick alldeles för snabbt. Känns det igen? Jag började min vecka på jobbet, 7-16. Ett pass som jag inte är ett stort fan av. Imorgon jobbar jag min sista dag på det här schemat och den här avdelningen. Från 1a mars får jag ett schemabyte, och eftersom jag skulle varit ledig onsdag och torsdag för att sedan jobba fredag kväll (+helgen men eftersom jag byter 1a mars så är jag ledig) så passade på att ta semester på fredag för att få långledigt. Välbehövligt.

Det nya schemat har många fördelar, självklart även nackdelar. Största fördelen är att jag aldrig slutar senare än 15 när jag jobbar dagpass. Hur härligt? Jag som är van att alltid jobba 7-16. Nackdelen, som är lite lustigt att jag faktiskt tycker är en nackdel är att det är färre kvällspass. Jag har engång avskytt kvällspass, men nu när jag börjar 12 så har jag hela morgonen på mig att träna. Lovely! Men fördelen är att det inte krockar lika mycket med min mans jobbkvällar. Jobbigt att vara två skiftarbetare!

 

Jag brukar ha måndagar som vilodag de dagar jag jobbar 7-16. Men idag valde jag att träna, dock fick det bli hemmaträning eftersom mannen min jobbade kväll. 45 minuter crosstrainer. Imorgon ska jag ta mig till gymmet efter jobbet. Saknar!

Imorse åkte både jag och barnen ner till gymmet. Det är en härlig känsla när barnen blir överlyckliga över att få följa med. Dom älskar barnträningen som dom kallar det för. Tycker verkligen det är super av Sats att ha Minisats. Det räddar nog många mammor och pappor. Och som sagt, mina barn älskar att vara där.

 

Jag började med tio minuter på crosstrainern innan jag körde av ett grymt styrkepass. Älskar att utmana mig själv och märka hur mycket mer man orkar.

Avslutningsvis fick det bli en kvart intervaller på bandet, perfekt avslut! 

 

Nu sitter vi och väntar på att gästerna ska komma, idag vankas det nämligen kalas för både mig och mannen.

 

Hoppas inlägget inte ser allt för tokigt ut, testar att skriva från telefonen. 

Just den här dagen skulle kunna ha nästan hur många rubriker som helst.

 

Till att börja med så är det min födelsedag. Ett år klokare och mer erfaren. Vad har jag lärt mig det senaste året? Faktiskt massor, mest så har jag lärt känna mig själv mer. Jag har blivit mer bekant och van vid alla mina sidor. Mina starka sidor och mina brister. Det måste väl vara väldigt bra? Jag har lärt mig att acceptera, acceptera att jag inte är felfri men att jag ändå kan vara jävligt bra. Inte så illa det heller? Av mannen min så fick jag en våg från Withings (fick den redan för några veckor sedan). Imorgon blir det mera kalas.

 

Men just 22a februari har flera viktiga punkter i mitt liv. Det är även min och mannens årsdag och bröllopsdag. Gifta har vi varit i fem år idag. Fin man som jag har så hade han lyssnat på mig så fick ännu en grej som stod långt upp på önskelistan.

 

Som ni vet så har jag jobbat lite galet i några dagar. Och efter att bara ha fått fyra timmar sömn igår efter mitt dag-kväll-natt jobbmaraton så trodde jag på en tidig kväll. Men inte det, kunde inte somna. Och imorse vaknade jag 4.30 på grund av barn och klockan 7 skulle jag vara på jobbet. Pigg? Nej. Det värsta är att jag ska jobba inatt igen.. Imorgon får jag bara sova 8-12. Gissa vilken morsa som kommer vara (o)social på fredagsmyset imorgon kväll. Jag är ändå glad att jag idag efter jobbet åkte till gymmet. Nu är jag hemma och mellanlandar med barnen från dagis, precis ätit middag och njuter i soffan ett tag. Mannen min får jag möta vid dörren när jag åker igen.

Har alltså på 2,5 dygn fått lika många timmars sömn som jag annars sover på en natt. Om inlägget är rörigt och onödigt så antar jag att ni förstår varför.

Är bara trött, trött, trött. Skulle helst inte jobba inatt. Men vad gör man?

 

Hjärnan hänger inte riktigt med. Så på gymmet fick jag välja något som inte kräver något tankearbete alls. Fick bli en timme på löpbandet. Skönt! Bra förbränning!

 

För att få ihop inlägget med rubriken så kan jag ju förklara mig. Jag hade satt upp ett viktmål till på lördag. Men senaste dagarna så antog jag att jag inte skulle komma ner till det eftersom jag har mens och eftersom jag bytt kostupplägg till något som innebär mycket mer kolhydrater. Men vet ni? Ställde mig på vågen imorse, och PANG! Ett kilo underdet som var målet. Åh herrejävlar.

 

Ta hand om er. Tänk på mig inatt när ni får möta kudden. Jag längtar efter min.

Gårdagen slutade inte på jobbet 20.45 som den skulle ha gjort, nej egentligen fanns det inget slut för mig. Fattades personal på jobbet så fick stanna enda till 07.15 imorse. Tur att man var lite smått beredd på det så man hade packat med sig ordentligt med mat. Kanske inte ens behöver säga att det var väldigt skönt att få komma hem och lägga sig imorse?

Tyvärr så har jag lite svårt för att sova länge på dagen efter att ha jobbat natten. Så efter fyra timmar vaknade jag och bestämde mig för att äta frukost och ta mig till gymmet. Och innan jag kom iväg, tro mig kroppen (kanske mera huvudet) sa verkligen nej nej nej. Men jag envisades och tog mig dit. Och glad för det är jag!

Väl på gymmet så tänkte jag att jag kunde chocka kroppen med aminosyror som jag verkligen avskyr. Tycker smaken är så vidrig och lyckas aldrig dricka dom utan kvälvningar. Frågan kanske är varför jag tvingade i mig dom idag. Men tycker verkligen dom gör skillnad, och det bevisades verkligen idag också!

Även idag, trots för mycket jobb och för lite sömn fick jag till ett riktigt tufft pass. Ett sånt pass som jag även idag valde att avsluta med intervaller på bandet.

Och något som kanske har med den nya kosten att göra, men när jag kom hem från gymmet och även nu såhär på kvällen så känner jag mig pigg. Och det känns bara konstigt. Piggare än vad jag ens är mina lediga dagar.

Dock så hoppas jag på en tidig kväll ikväll då klockan ringer tidigt imorgon och det är dags att befinna sig på jobbet 07.00.

 

Precis klivit ur duschen efter ett sånt där riktigt mördarpass pass på gymmet. Så jäkla skönt. Ni vet när man kört färdigt sitt pass och ändå känner att kroppen vill ge mer och när även klockan tillåter det? Idag var en sån dag. Körde igenom ett av mina styrkepass, med en del justeringar. Kände att jag ville utveckla passet så utvecklade övningarna till tyngre och jobbigare. Och som sagt, ändå fanns det massa energi kvar. Fick helt enkelt bli ett avslut på löpbandet men intervaller. Fy vad jobbigt det är, perfekt när man vill få ur den sista orken! Blir dessutom så positivt överraskad varje gång jag märker till hur snabbt jag vågar öka hastigheten när det väl gäller att springa.

 

Ni hör vilket pass. Och vilken lycka. Idag har jag ingenting att klaga över. Ok, kanske den dära träningsvärken i axlarna.

Nu är det dags att göra sig iordning och äta lunch innan jag ska iväg på kurs och sedan vidare mot jobbet.

 

Hej!

Idag var det första dagen för mig att köra på med det nya kostupplägget. Inatt låg jag faktiskt med lite ångest över att jag skulle börja äta kolhydrater. Knäpp tanke, jag vet.

 

Den största skillnaden märkte jag på eftermiddagen. Åkte direkt till gymmet från jobbet och jag kände mig lite gladare, eller typ renare inne i huvudet. På gymmet gick det bra, hade inte samma "Nej jag vill inte" som jag vissa gånger kan ha när jag gymmar så sent på eftermiddagen efter jobbet.

 

Men vet ni, den allra största skillnaden det var efter gymmet. När jag var klar på gymmet så skulle jag åka och handla lite fort innan jag hämtade barn på förskolan och vi skulle hem och laga middag. När vi kom hem, då kände jag inte att jag ville sätta mig i ett mörkt hörn och bara gråta. Det var så annorlunda, nästan som magiskt för mig.

Och den lilla (egentligen inte så jättelilla) delen får mig att hoppas ännu mer på att min knäppa skalle faktiskt kan tänka sig att acceptera denna kost och inte sätta massa dumma hjärnspöken i rullning.

 

Hittade en väldigt gammal blogg som jag haft. Det fanns inlägg från när jag var gravid med K, fick läsa om hans första tid. Fanns texter om när min pappa gick bort och om mitt och Fredriks bröllop. Det var skrivet från november 2008 till februari 2010. Jag läser och läser, men förstår inte riktigt. Jag kommer inte ihåg allt det som hänt. Jag kan inte ens relatera till det jag läser. Det är så annorlunda. Fick plötsligt i huvudet "Det är som att bitterheten inte nått mig än". Och det är då jag känner Vad fan hände?

Som jag skrev i ett inlägg där: På 2,5 månad hade jag en dramatisk förlossning, en tuff första tid med lilleman som var för tidigt född och sjuk. Min pappa gick bort och så gifte jag mig". Och jag verkar ta det som att det är väl inget? Vad fan nu för tiden är man ju bitter för minsta lilla.

 

Det värsta är nu när jag skriver. Jag låter som värsta bitterfittan. Men så hemsk är jag inte, inte alltid iallafall. Och för att vara helt ärlig, min mens kommer nog vilken dag som helst och min kropp är lite trött på mig efter allt jävla mixtrande.

 

Men vet ni vad? Jag har fått mitt nya kostschema så imorgon börjar jag och kroppen om på ruta ett med kosten.

 

 

 

 

 

Jag vet inte vad det är. Men någonting är väldigt fel. Senaste tiden, helt plötsligt har jag blivit så trött. Jag är så trött, och så irriterad. Vid minsta lilla ljud så vill jag bara bryta ihop och börja gråta. Det är hemskt, det går så hemskt mycket ut över barnen. Jag är trött och grinig. Jag orkar inte och vill bara stänga in mig i ett tyst rum. Ensam.

 

Jag tror, och nästan så att jag hoppas på att det handlar om kosten. Denna eviga jävla kost som ställer till det så in i helvete för mig. Det är inte det att jag går runt och är hungrig, för det har jag lärt mig att koppla bort. Jag känner inte hunger på samma sätt längre. Jag har lärt mig att bortse från det. Jag vet innerst inne att mitt kaloriintag varit alldeles för litet idag. Och det handlar ju inte heller bara om hur mycket man stoppar i sig, även om vad. Och det är där det skiter sig för mig. Jag undviker vissa grejer, helt enkelt för att jag är så rädd. Rädd för hur kroppen ska reagera.

 

Men idag har jag bestämt mig. Jag kommer att ta hjälp med kosten. Träningen är ju inget problem för mig, men kosten. Det känns bra att jag nu bestämt mig, ska ta hjälp av någon som kan det här. Just nu letar jag efter "den rätta" och tror nog att jag hittat den som får hjälpa mig med den första biten. Men mer om det sen när allting är klart. Väntar med spänning i allafall! Därav så inviger vi en ny kategori idag, Kost.

 

10 månader har passerat. Vad har hänt?

Blir lite rädd när jag kommer in på bloggen. Efter 10 månader.. Det är nästan som att livet stått still. Men det har den inte. Det har hänt massor. Och ändå inte.

 

Det jag känner igen mig mest i när jag kommer in på bloggen är deppigheten, och det blir jag självklart väldigt ledsen över. För det har inte varit ett ledsamt år, absolut inte. Dock är jag en person som drabbas av vårdepression, bara det att i år kom den lite väl tidigt. Men det som är tur i oturen är att jag lärt mig, drabbats av det här så många år på raken så har tack och lov lärt mig att känna igen symtomen och reagera så det inte behöver gå så långt.

Nej usch, det här skulle inte bli ett deppinlägg! Tvärtom. Tänk om man kanske kunde få liv i denna blogg igen? Man ska inte hoppas på för mycket kanske. Haha.