Min dröm är att slippa det här eländet som jag hamnat i. Komma loss från skiten jag sitter i. Jag vill känna mig fri och inte så jävla fast som jag gör, fast i mig själv och min onda bubbla.

 

Jag var hos läkaren här om dagen. Det var inga glada besked han kom med, tyvärr.

 

Det är för mycket som sker i huvudet på mig nu. Jag måste lära mig så mycket.

-Måste lära mig att svälja min egen stolthet och ta emot den hjälp som jag får av folk runt omkring.

-Jag måste lära mig att inte vara ett sånt kontrollfreak.

-Jag vill sluta stressa över så onödiga saker i vardagen.

-Jag vill ha en enkel vardag. Jobba, hämta barn, laga mat och ÄTA tillsammans med familjen och träna.

-Jag vill kunna äta samma mat som familjen utan att drabbas av panikångest.

-Jag vill inte räkna varenda liten kalori, jag vill inte väga. varenda liten smula.

 

Jag vill bli fri och leva ett fritt liv med min familj. Skratta och njuta av varandra.

 

 

Det är många okända och kända som är vana vid att jag bloggar lite mer som hört av sig och frågat hur det är med mig. Och jag önskar att det fanns ett enkelt svar på den frågan.

 

För fyra veckor sedan hände någonting, jag vet själv inte vad. Men jag har mått rent ut sagt skit. Jag har undvikit att träffa folk eftersom jag inte orkar med pressen att folk ska se hur jag mår. Det enda jag har kunnat sköta ordentligt, och det enda mitt liv bestått av den här tiden har varit jobb och träning. Det har blivit mycket jobb den här månaden, mer exakt så 190 timmar. Och på det runt 1,5 timmes träning varje dag. Plus familjen, som tyvärr har blivit väldigt lidande.

 

Förra veckan åkte jag tillslut till läkaren efter att ha svimmat ett flertal gånger och ständig huvudvärk och illamående med kräkningar. Fick även konstiga minnesluckor och glömde bort hur jag tagit mig till dit jag befann mig. En dag stod jag och hällde kaffe på faten istället för i koppen, glömde bort hur jag tagit mig till läkaren (om jag åkt bil eller promenerat), skulle sätta på kaffe och kommer plötsligt på mig själv med att steka köttbullar, hade absolut inget minne av hur jag fått barnen i säng, kunde inte svara på vad för program jag satt och tittade på på TV. Ja kanske inte låter så normalt för en 25-åring? EKG gjordes, blodtryck och puls togs. Även blodprover och stick i fingret. Det jag fick veta då var att blodtrycket och pulsen var alldeles för högt. Tanken är att jag ska tillbaka idag för att få resten av provsvaren, men helt ärligt så funderar jag på att avboka tiden. Jag är så rädd att någonting är fel, och det orkar jag inte med i nuläget. Ska även vara blodtryckskontroll idag och om det är för högt så blir det prat om eventuell medicinering. Vilket jag kommer råvägra. Envisa fanskap som jag är.

 

Det finns en person som lyssnat på allt mitt gnäll, och henne är jag evigt tacksam. Tyvärr så är jag alldeles för envis för mitt eget bästa. Jag vet att det jag gör är fel, men har inte styrkan att bryta det. Jag brukar vara en väldigt stark person, har jag bestämt mig för en sak så blir det så.

 

Det jobbiga är dagarna då det verkligen syns på mig att allting inte är bra. Jag vill inte att fler får veta om mitt mående. Nu ett tag framöver kommer bloggen vara lösenordsskyddad och har även satt min Instagram som privat.

 

Jag sitter i en jobbig sits nu, sitter verkligen fast i skiten. Och när jag har hamnat såhär långt ner på botten så har jag ingen styrka själv att ta mig upp igen. Jag önskar jag var en femåring så någon kunde ta tag i mitt liv. Jag orkar inte och vägrar att be folk om hjälp. Jag vet att jag behöver hjälp nu, annars tar jag mig aldrig ur det här. Jag önskar att någon kunde skita i min envishet, ta en stekpanna och slå till mig med den i huvudet. Typ. Just nu skadar min envishet bara mig själv, och tänk om det fanns någon som vågade sätta sig emot mig och banka in lite vett i skallen på mig. Och ta ifrån mig all den skit jag har..