Imorse skulle jag ha kört bröst/rygg på gymmet men vaknade med fruktansvärd träningsvärk i vänster skulderblad. 

Tänkte att det kanske skulle ge med sig när jag väl promenerat till gymmet, självklart hade det inte gjort det så jag satte mig och cykla ett tag för att fundera på vad jag skulle köra. Haha! Det slutade med att jag körde mitt benpass och det kändes skönt. Lite nya högre vikter har jag kommit upp till och det är skönt mitt i allt elände! 

 

Efteråt tog jag en tidig lunch med en ganska nyfunnen vän efter att hon kört klart sitt PT-pass. Åh så mysigt det var! Att bara få sitta i timmar och prata om allt möjligt. Jag har en sån bra känsla i kroppen nu och känner mig så peppad inför framtiden! Det visade sig dessutom att vi har mer gemensamt än vad vi visste. Det här blir hur mysigt som helst. 

 

Och så vill jag säga tack till alla er som ringt och skickat meddelande och pratat och frågat. Vid sånna här tillfällen märker man vilka som finns där på riktigt och alltid kommer finnas oavsett.

 

Nu blir det logoped med båda barnen innan storhandling. 

 

 

I torsdags morse vaknade jag med helt fel känsla i kroppen. Huvudet kändes tungt, näsan svullen och halsen kliade. Fjärde förkylningen för i höst! Jag som MAX blir sjuk engång per år. Vi kan väl hålla med om att mitt immunförsvar inte helt varit på min sida?

 

Jag har försökt ta det lugnt, lättare sagt än gjort! Men tycker att jag lyckats bra ändå.

 

Igår hade dock sonen sitt familjekalas, men jag vilade massor på morgonen och förmiddagen och så var det inte så mycket att förbereda heller. Tack och lov att vi bakade lussebullar och pepparkakor förra helgen! 

 

Till kvällen hade vi planerat glöggkväll med massa goda vänner för redan flera månader sedan. Inte heller detta så himla ansträngande, och lite varm glögg kan ju inte skada en förkylning. Och jag dricker ju ingen alkohol överhuvudtaget så det blev alkoholfri glögg för mig. Trevligt att ha vänner över för lite mys!

 

Idag har jag och barnen spenderat dagen hemma, förkylningen är bättre men har fortfarande en hemsk huvudvärk! Hade en kollega (eller blir ju nu exkollega) över på en kopp kaffe också. Man ska ta vara på äkta vänner och inte ta folk för givet!

 

Imorgon börjar en ny vecka, sista veckan innan jul som barnen går på skola och förskola innan de går på julledigt tills jag börjar på nytt jobb 5e januari! 

 

Hoppas ni haft en mysig helg med 3e advent och lucia!

För någon vecka sedan så lovade jag mig själv att börja umgås mer med mina vänner och tycker att jag fått till väldigt många träffar sedan dess.

 

Den här resan som jag har gjort och som nu tagit lite andra vändningar har varit allt annat än lätt. Men det antar jag att många förstår?

 

Det handlar dock inte bara om att "vara duktig" och lyckas med kost och träning. Något som många som kanske inte vandrar samma väg förstår är hur mycket som även förändras psykiskt. Alla tankar som snurrar. Alla frågor. All ovisshet. Man kan få genomlida mycket ångest och panik. Och just nu så är jag tyvärr och fajtas på dessa plan lite för mycket. Igen.

 

Som sagt, hur stort man än kan lyckas och hur grym man än kan verka så får ni inte glömma att bakom all denna fasad så kan det finnas väldigt mycket sköra känslor och tankar. För läskiga förändringar kan vara väldigt sköra.

 

Men kom ihåg, det är viktigt att låta dessa känslor komma fram och bearbetas. Man måste låta sig själv att krascha en aning och veta att man kan jobba sig upp igen.

 

Jag har kraschat lite, men jag vet att det finns en väg upp. Och jag vet att det finns folk som jag kan vända mig till. Det gäller att hitta dessa guldklimpar som finns där för dig i vått och torrt. Jag har två. Det finns två människor som jag vet att jag kan lita på. De säger precis det som ska och försöker inte förfina sanningen. Jag har tur som har dessa två. En av dessa har jag snart kännt i elva (!!!) år. Min älskade fru. 

 

Tycker absolut att ni ska gå in här och läsa den finaste text jag fått till mig 💜

 

Den andra har funnits där vid sidan nåt år men har på senaste tiden blivit mer verklig, en fantastisk människa som jag får ha som PT 💓💜

 

Mina älskade så livsviktiga stöttepelare 💛

 

Idag är det nio år sedan jag och min man förlovade oss. Kommer ihåg den kvällen/natten, haha. Inte mycket romantik i den kvällen egentligen. Bara ett gräl som avslutades i förlovning. På krogen dessutom. 

 

Men eftersom vi är gifta är det ingenting som vi egentligen firar så mycket, då är ju bröllopsdagen mer betydelsefull. Vissa år har jag fått ett smycke eller så, annars så pussas vi bara och grattar varandra över att fortfarande stå ut. Haha, inte riktigt så illa kanske då.

 

Själv ska jag dra iväg på lite tjejkväll med frugan. Blir Magic Mike XXL på bio. Är det några hunkar med? Någon som sett den?

Ni vet sån där äkta vänskap? En vän som ni gör allt för, en vän som ni skulle offra livet för. Jag har haft turen på min sida och har faktiskt några sådana. Alla dessa äger en speciell del av mitt hjärta, en egen liten del. Dessa vänner, det kan gå länge när man inte ens hörs av men dom finns ändå i hjärtat och tankarna. Man vet att dom finns där.

 

En av dessa, vi har kännt varandra i mer än 20 över. Ett tag växte vi upp som systrar då hon bodde hemma hos mig i långa perioder. Därför kallar jag henne för min syrra. Hon är gudmor till min äldsta och jag är gudmor till hennes dotter.

 

Hon går just nu igenom en tuff period i livet, men för att hon ska veta att jag gör allt för henne och finns där för vad hon än ber mig om så gjorde vi idag något för att bevisa och stärka vår kärlek.

 

Ja, som rubriken lyder. Vad är det som går och går men aldrig kommer fram..? Lite så känner jag mig just nu faktiskt. Var som tidigare nämt hos sjukgymnasten idag. Och tyvärr kom jag inte därifrån med det jag hoppats på. Igår när jag var hos doktorn så blev jag fortsatt sjukskriven, passade även på att fråga honom hur pass länge jag ska fortsätta att bara gå. "Så länge som möjligt" svarade han. Äsch, tänkte jag och skulle kolla med sjukgymnasten idag. Tyvärr så blev det inte så mycket bättre besked därifrån. Promenader, promenader och åter promenader. Som sagt, det känns som att jag går och går och går men aldrig kommer fram. Hon tyckte dessutom att jag skulle dela upp mina promenader till kortare, så istället för 2x60 minuter ska jag hellre köra 4x30 minuter. Snark!

Men har i allafall fått tillåtelse till att börja sträcka på kroppen lite igen, men inte så att det gör ont. Börjar ju känna mig lite stel, saknar att träna hela kroppen och få sträcka ut. Fått lite övningar att köra nu så blir det tillbaka på torsdag. Jag är ändå stolt över mig själv, jag tappar inte tålamodet och inte motivationen. Heja mig, jag kommer fixa det här! Bara att hålla huvudet uppe och gilla läget, det kommer att ge sig förr eller senare!

 

God kväll.

Eftersom jag har schemabyte från 1 mars och jag valde att ta semester den sista dagen på gamla schemat så har jag varit ledig onsdag-söndag. Och fy vad skönt! Jag har haft en underbar ledighet och behövde verkligen detta. Det har varit positiva dagar. Jag är fulladdad med energi nu. Jag behövde verkligen den här tiden, med mig själv. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Tror jag hittat till en balans i livet, jag har varit nöjd med mig själv i veckan. Jag har till och med gett mig själv komplimanger och varit nöjd över det jag presterat. Inte alltid det händer va? Som sagt, välbehövlig tid med mig själv.

Självklart har träningen fått den största tiden, eftersom det är den som får mig att må så jävla bra. Jag har nya mål och det är med spänning jag beger mig till gymmet. Fantastiskt. Jag har en plan på hur allting ska gå. Jag har insett att jag inte är mer än människa. Det jag gör är faktiskt helt jävla grymt.

Avslutade min underbara vecka med en fin helg. Igår vart det lite shopping och besök av kära vänner på kvällen. Idag har jag och barnen hängt med min mamma efter att ha varit på spinning och barnträning som ungarna kallar MiniSats.

 

 

Här om dagen kom jag in på Emelies blogg, möts av dessa vackra ord:

 

 

You have the bravest heart

Det har varit ett fullspäckat och annorlunda år.

 

I början av året jobbade jag och övningskörde massor. När Mars månad äntligen kom och jag klarade min uppkörning och fick mitt körkort så sa jag upp mig med omedelbar verkan från mitt dåvarande jobb. Började då jobba mer och mer på mitt nuvarande jobb.

 

Till sommaren blev mannen min klar med sin plattsättarutbildning. Under sommaren var det mycket jobb men även en del roliga utflykter med familjen och lugn semester på landet.

 

Hösten kom och jag tog tag i min viktminskning ännu en gång. Det var mycket jobb blandat med vardagslivet med familjen. K opererades och sedan flöt allting på.

Jag skaffade mig en PT som lärde mig mycket. Jag fann en gammal vän som kommit att betyda mycket för mig, även hon har lärt mig mycket.

Genom PTn fick jag in rätt tänk och fick in rutiner med träning, hälsosam kost och vardagslivet. Mitt i allting så blev ischiasen värre än någonsin, hamnade på sjukhus och var borta från jobbet i tio veckor. Under de tio veckorna var det mycket träning som gällde. Jag fann mig själv ännu en gång, fann glöden i hur träningen ska vara.

Jag är klar med PTn nu och känner att jag kan stå på egna ben nu, hon har lärt mig mycket och det är jag henne evigt tacksam för. Det är mycket tack vare henne också som jag tog tag i min onda kropp och sökte hjälp. Fast helt på egna ben är jag ju inte, jag har ett enormt stöd av familj och vänner. Och den vän som lärt mig mest och fått mina tankar att snurra mer än vanligt är ju självklart underbara Emelie. Verkligen glad att jag funnit henne! Förutom mycket pepp inför träning har hon lärt mig något ännu viktigare, mål är viktigt! Och med det belöningar. Tack <3

 

Nu har jag jobbat i två-tre veckor och det känns underbart. Jag är så glad över att jag valde att stanna på det här jobbet, jag trivs så sjukt bra!

 

Nu känns livet bra. Jag är bekväm med träning, kost och jobb. Självklart är det inte lätt, svackor kommer komma. Jag vet att jag kan. Och nästa år, det kommer bli ett jävla grymt år!

Som tidigare skrivet så var mannen min på julbord med jobbet igår. Som sällskap fick jag Emelie, skönt slappt sällskap. Kan man ligga i soffan och slappa.

 

Vi åt lite tacos först och barnen var lyckliga över att ha henne här. Jag har faktiskt inte varit ensam med barnen en kväll sen ungefär augusti-september 2011! Innan det var jag oftast hemma själv med dom på kvällarna 4-5 kvällar i veckan eftersom mannen min jobbade, men sen bytte han bransch. Så var bra att jag hade Emelie som en trygget, haha :p

Och som den trogna pappasflicka som Mini är så var det ju bra. Jag får nämligen inte lägga Mini, så var Emelie som fick byta om till pyjamas och smörja kinder. Men sen så trotsade hon ändå hela kvällen, och trött och seg som jag var så orkade jag inte bråka.

Så Mini satt uppe med oss och kollade på Sex and the city, 23.30 gav Mini upp och sa att hon ville sova.

Synd att det inte betydde sovmorgon för hennes del.

 

Jag hade i allafall en mysig kväll men trevligt sällskap och bästa serien någonsin!

Som jag skrev i ett snabbt inlägg igår så vart det en spontan date med Emelie. Jag fick ju tillbaka min älskade bil i onsdags så nu kan man leva lite mer fritt och spontant igen. Eftersom vi bestämde oss lite sent och plötsligt att vi skulle äta middag och gå på bio så blev det lite småstressigt, men vi hann!

 

Åkte och hämtade E innan bilen brummade iväg till Kista. En snabb middag innan filmen, för mig fick det bli det som jag för det mesta väljer i Kista, nämligen kyckling santa fe, mums!

Till filmen köpte vi en varsin chailatte som snacks :) Precis innan filmen började så sa E att hon i allafall hört att filmen ska vara rolig. Och rolig, ja det var det den ju! Var flera gånger som jag faktiskt till och med skrattade lite högt. Och själva storyn, det var ju en ganska typisk amerikansk komedi kan man ju lungt säga i allafall! Vet inte riktigt vem jag ska identifiera mig med i filmen, var nog två av karaktärerna som var en bra blandning av mig! Haha!

 

Var en riktigt trevlig kväll. Nu när jag inte jobbar så blir det lite drygt att sitta hemma varje kväll, det är ju inte jag van vid! Jag ska ju jobba och träna på kvällarna och vara hemma max två kvällar i veckan! Men nu tränar jag ju alltid på dagtid för att ha något att göra, och då får ju mannen min mer tid för mig. Fast varje kväll, börjar bli lite tjatigt ;)

Plötsligt igår fick jag ett meddelande av E "Haha, ska jag gissa att det inte är nån idé att bjuda med småbarnsmamman på bio ikväll inne i stan?". Först tänkte jag att "Näe, det går ju faktiskt inte. Måste ju sitta hemma". Men sen kom jag på att "Varför inte? Varför behöver jag sitta hemma?". Så helt från ingenstans tackade jag ja! Har varit hemma sååå mycket nu, legat på sjukhus och knappt träffat människor. Klart jag kunde unna mig detta! Och det är jag glad för att jag gjorde. E´s sambo hade vunnit fyra biobiljetter till filmen Looper, så det var även E´s sambo och hans kompis som var med. Hade en riktigt trevlig kväll.

 

Och filmen? Bättre än förväntat! När E´s sambo berättade på tåget vad den handlade om så tänkte jag "Skjut mig". Haha, okej kanske inte så illa men nästan. Men som sagt, helt klart sevärd i allafall.

 

Efter filmen så ville grabbarna iväg till en pub på söder där en av deras kompisar spelade musik. Och även här tänkte jag "Varför skulle jag INTE följa med? (Förutom det faktum att jag har barn som går upp tiiiidigt)". Men det struntade jag i! Och glad även för det. Var en mysig liten pub där vi kunde sitta och umgås. Folk som satt och umgicks och drack lite öl eller vin. För mig blev det självklart ingen dricka med tanke på mina mediciner.

 

Tyvärr så fick jag ju betala ett högt pris sen efter att haft så kul. Efter bion började jag nämligen känna av ischias smärtan riktigt ordentligt. Kände hur det började bli svårare och svårare att stödja på benet, väl hemma (vid klockan 2!!) så gick det inte längre. Tog mig till sängen i allafall och försökte sova, men det gick inte. Smärtan var hemsk, olidlig. Benet började krampa och smärta strålade ner i vaden, började kallsvettas av smärtan. Och tyvärr, min enda utväg var att ta snabbverkande morfin för att ens få somna. Det känns jobbigt, som ett riktigt bakslag. Kan man verkligen inte få leva ett normalt roligt liv utan att få dessa hemska smärtor? Hade ju tagit min morgonmedicin som vanligt, men har ju börjat sluta med kvällsmedicinen. Och eftersom jag nu varit vaken så länge så började medicinen gå ur kroppen och kroppen stod helt utan. Jobbigt att inse. Men vart ska man vända sig? Verkar ju inte finnas någon som kan hjälpa mig. Har varit sjukskriven ett bra antal veckor nu, utan någon skillnad. Ska det behöva vara såhär?

 

När jag kom hem igår, vid 2 som sagt så började jag misstänka att jag kanske skulle behöva skippa dagens träning eftersom Fredrik går upp vid 4 och efter det har jag svårt att somna om. Och så börjar ju barnen ploppa ur sina sängar vid 5.30. Men faktiskt så är jag pigg, eller som vanligt i allafall. Så blir att gå till Sats nu, slutar väl att jag somnar på Pilatesen! Haha!