Igår efter att jag publicerat mitt inlägg så fick jag ett sms av en kär vän:

 

Fina ord <3 Och nej, jag mår absolut inte så dåligt som det förra inlägget fick det att verka som. Inte ens i närheten. Igår var bara en tung dag med migrän och känslan av att tiden inte räcker till som jag själv vill. Men det kan den inte göra. Inte när man vill prestera så jävla mycket på allting. Jag jobbar mer än heltid och ser alltid till att göra mitt bästa på jobbet, jag tränar varje dag och tränar så att resultat ska synnas, jag är mamma till två små barn och vill självklart vara den bästa mamman i världen och så är jag även fru till en underbar man. Både jag och min man jobbar skift, han jobbar dom kvällar jag inte jobbar och vi snittar på ungefär 50 timmar i veckan båda två. Så ja, ni förstår kanske varför det känns som att tiden inte alltid räcker till. Men jag är jävligt duktig på att använda den tiden jag har. Träningen och barnen hamnar inte i skymundan fast jag jobbar så mycket.

Så gårdagens inlägg ska väl inte tas på fullaste allvar, inte en fin dag som denna i allafall! Visst är jag rädd för att hamna i samma skit igen med ätstörning, ångest och allt, men jag gör så gott jag kan. Och självklart är det guldvärt att ha människor att prata med. Ibland kanske man bara behöver prata med någon som man inte är van vid att prata med, så att allting blir på ett nytt sätt.

Jag är så tacksam för de vänner jag har. Och jag har en väldigt speciell vän vid min sida som jag kan prata om allting mellan himmel och jord. Denna person har det skrivits om mycket senaste tiden, och efter flera år ifrån varandra så kom hon plötsligt in i livet och fick en stor betydelse. Jag älskar dig <3

 

Idag är en underbar dag! Min enda lediga dag och jag valde att ge mig själv massa tid på gymmet. Började med att springa 8 km på bandet, sedan fick det bli 20 ways to hell (ett av träningsuppläggen som jag fick när jag hade PT förra hösten) och sedan avslutade jag med 85 squats som är en del av en utmaning jag är med i.

Efteråt fick det bli lunch med en kär vän som jag träffar alldeles för sällan (träffar i och för sig alla mina vänner alldeles för sällan..), skitsnack i flera timmar. Underbart <3

Nu är jag hemma och mellanlandar en snabbis innan jag ska iväg till förskolan och ha utvecklingssamtal om Mini. Sedan får vi sällskap till middagen. Ungarna blir nog glada att få över en kompis och mamman med för att ha någon att skitsnacka med hela kvällen.

 

Livet är underbart, och jag är tacksam för allting jag har. Tacksam för att ha ett jobb som jag älskar med underbara kollegor, tacksam över att få vara mamma till de två bästa ungarna, tacksam över att vara frisk och få träna, tacksam över att ha en underbar man som står ut med mig och tacksam för alla fina vänner jag har runt omkring mig fast jag är urusel på att höra av mig.

 

Nu har jag hamnat i någon konstig bubbla igen, inte riktigt kännt igen mig själv de senaste dagarna.

 

En evighet sedan jag uppdaterade bloggen sist, jag vet. Men livet är lite av ett ekorrhjul nu. Jobb, träning, hem. Och hemma hinner man precs sova. Och den sömnen man får är inte mycket att hurra för, bara massa oroliga drömmar.. Den här månaden snittar jag på 50 timmar jobb / vecka. Det är mycket. Speciellt när man tränar varje dag och har två barn. Och en man också.

 

Just nu känner jag mig rätt nere. Vet inte riktigt varför. Migrän har jag idag också. Det här blir nog ett långt och onödigt inlägg för er, men ett sätt för mig att ventilera tankarna.

 

Miljoner tankar som snurrar alldeles för fort i huvudet. På något sätt känns livet tråkigt, jag vill fuska med att vara så "duktig" som jag är men samtidigt tar det stop. Jag vill inte, nej, jag KAN inte svika mig själv. Fast jag jobbat så har jag skött träningen och kosten till punkt och pricka, och det blir jag nästan lite trött på. Jag önskar att jag nån dag kan ta en vilodag, en paus från mig själv och bara vara. Vägen dit är lång, och jag får ångest bara av att tänka på det.

Samtidigt är jag rädd eftersom det känns som att min ätstörning börjar smyga sig tillbaka sakta men säkert. Jag bryr mig inte ens om att vela fuska fast jag har chansen. Jag är rädd för att jag kommer krossa mig själv igen. För jag vet, äter jag ingen mat så kommer vikten bara rasa av mig. Samtidigt som det lockar så vet jag att det är fel.

 

Men jag gör mitt bästa hela tiden. På jobbet, som mamma och med både träning och kost. Dock så känner jag att jag är nära att låta kontrollfreaken i mig komma fram lite för mycket igen.

 

Jag skulle behöva någon vid min sida, någon som finns där för mig och bankar lite vett i skallen på mig. På ett schyst sätt, för nu känner jag mig sårbar. Idag var en sån dag då jag bara önskar att jag hade haft någons axel att gråta ut på.