God morgon. 

 

Klockan är halv tio, barnen är lämnade i skolan och jag har betat av 6 km löpning.

Härligt kyligt imorse, men med rätt kläder så funkar det. Jag var lite orolig över hur dagens löpning skulle gå. I söndags när jag var ute och sprang så använde jag det sista på min coachtejprulle och när jag skulle köpa nytt på Stadium så var det slut. Beställde direkt från nätet men det har inte hunnit komma än.

Men jag kände inte av någonting konstigt alls. Jag har ju så gott som alltid tejpat benhinnorna och sedan i våras även höger hålfot. Hålfot kanske har läkt, och kanske är det så att benhinnorna vant sig?

Ett tag sprang jag ju väldigt mycket och även om jag inte pririterat löpningen på över ett år så har jag ju varit väldigt aktiv med promenader och såklart väldigt mycket annan träning. 

 

Jag skulle ju inte tacka nej till att slippa tejpa benen varje gång, inte det lättaste att dra på sig kompressionsstrumpor på det.

 

Vet ni hur det är? Kan benhinnorna ha vant sig? Eller hade jag bara väldigt tur idag? Vem vet, kanske känner av något imorgon. Självklart stretchar jag noggrant också.

 

Nu vankas det jobbkväll för mig!

 

Ja som ni läste i förra inlägget så är tanken att jag ska börja springa igen. Förra onsdagen sprang jag ca 4 km, det värsta jag varit med om och ville kräkas! I lördags var jag ute och sprang igen och började känna igen mig själv lite! Det började kännas sådär kul igen och som att jag gärna hade fortsatt! Det blev då ca 5 km, hade kunnat springa längre men ville inte stressa kroppen.

 

Kan passa på att slänga in en kommentar bland all löpning att jag igår på PT-timmen tog personbästa i marklyft. Just saying!

 

Idag stod det löpning på schemat igen. Och kan verkligen lova att jag var otaggad! Det var en lite rörig dag på jobbet, hade ont i magen och vädret var rent ut sagt skit! Men efter att ha hämtat minsta barnet från förskolan och lämnat henne hemma med pappan och brorsan så släpade jag mig ut i alla fall! Det var kallt, regnigt, lerigt och snöigt! Men 6 km blev det och hade faktiskt kunnat springa mer av allt adrenalin. Det gick inte fort men jag tog mig framåt! 

 

Man känner verkligen vilken färskvara löpning är! Förra året sprang jag 5 km på för mig en bra tid, nu är jag runt 8 (!!!!!!) minuter långsammare! Men bara att kämpa på så kommer det tillbaka!

 

Förra veckan var det någon som sa till mig 'Du borde göra en Svensk klassiker', jag skrattade åt personen och slog bort tanken.

 

Men på något sätt har det liksom fastnat i hjärnan. När jag lyssnade på radion när Markoolio berättade om sina känslor när han klarade Vasaloppet så satt jag i bilen och grät. På riktigt.

 

Igår när jag vaknade så sa hjärnan 'Jag SKA göra en Svensk klassiker innan jag fyller 40'.

När jag väl googlade på det hela och insåg vilka distanser det handlade om så fick jag en liten chock... 

-Vasaloppet 90 km.
-Vätternrundan 300 km.
-Vansbrosimning 3 km.
-Lidingöloppet 30 km.

Det finns dock några problem..
1) Jag har stått på ett par skidor cirka tre gånger i lågstadiet.
2) Jag äger ingen cykel och har cyklat två gånger de senaste sexton åren.
3) Jag kan inte simma och har vattenfobi.

Tur att jag har några år på mig att träna...

Jaja, har jag sagt att jag ska klara något så gör jag ju det också. 

Ni som följt mig en längre tid vet att jag sprang ganska flitigt ett tag, då var inte 17 km några som helst problem att springa engång i veckan. Igår gav jag mig ut på första löpturen igen. Fy vad hemskt det var! Haha, snacka om att det är en färskvara! Det var första löpturen sedan juni förra året. Lite över 4 km, och mina lungor kollapsade. Nästan. Men skam den som ger sig! Nu ska jag bara hålla mig och faktiskt gå långsamt fram med att öka sträcka. 

Hallo!

Min oaktiva sida har inte bara visat sig här, ni som följer mig på Instagram vet att jag inte alls är lika aktiv där heller. Men det är ju typiskt sånna saker som man kan vara en periodare med, right?

 

Det där med knät var ingen större fara alls faktiskt, skönt! Kan känna av en liten trötthet ytterst sällan men ingenting som påverkar mig så länge jag lyssnar på kroppen och stoppar vid övningar eller för tunga vikter om det inte känns ok. Allting handlar ju alltid om att gå försiktigt fram för att förhindra skador.

 

Igår tog jag ett beslut också. Förra året var löpningen mitt allt, men efter att jag började springa efter min skada igen så har jag inte hittat tillbaka till samma kärlek och känsla igen. Det har mest varit att jag tvingat mig ut på mina löprundor två gånger i veckan medans jag längtar ihjäl mig till gymmet. Varför då fortsätta med det som inte känns helt rätt och skjuta undan det hjärtat brinner för? Nu blir det ingen press på löpningen längre. Nu är det jag och styrkan med alternativa konditionspass. Känslan när det känns som att en sten lättat från axlarna får beslutet att kännas extra mycket rätt.

 

Jag älskar när jag får till söndagsträningen som idag. Inte alla söndagar då det funkar på grund av att jag eller mannen jobbar (jobbar han kväll så funkar det). 

Jag börjar morgonen med intervaller på bandet, idag blev det en halvtimme inklusive uppvärmning. 

Sen avslutar jag med 45 minuter Organic Bodywork, härligt för kroppen! Varmt och skönt, och samtidigt få sträcka ut hela den stela kroppen. Kan lova att jag är härligt svettig efter!

 

Hur springer ni era intervaller? Jag föredrar faktiskt att springa mina intervaller på bandet, har för mig att det då inte går lika lätt att fuska när man börjar bli trött. Man har ju en viss hastighet som man måste hålla, springer du fritt så blir det lättare att sakta in när det börjar bli riktigt jobbigt.

 

Jag brukar börja med 0% i lutning för att sedan öka till 0,5% och sedan vidare till 1%. Hastigheten börjar jag runt 11,4 och ökar upp till 12.

Jag värmer upp 5-10 minuter och sedan jobbar jag i en minut och sedan "vilar" en minut med att gå på bandet i ca 6,2 i hastighet. Och så håller jag på i 20-25 minuter.

 

Idag var det dags för mig att ge mig ut på en löprunda. Uppriktigt sagt var jag sjukt otaggad och ville verkligen inte ge mig ut. (Det är ju motigt när det är jobbigt och pga all pollen så har det varit väldigt svårt ett tag). Men skam den som ger sig! 

 

Efter en kort stund började det regna för att några kilometer senare övergå till en brutal hagelskur. Fördelarna med att springa i detta väder var faktiskt att det inte alls kändes lika svårt i mina astmalungor. Luften var mycket fräschare och friskare. Riktigt skönt! 

 

Jag kunde dessutom springa den längsta sträckan sen min skada i höstas och för en gångs skull så kändes det att jag kunde ha sprungit ännu längre, just den känslan som jag saknat ett tag! Samtidigt känner jag inte för att gå för hårt ut och riskera nya skador!

 

Nackdelen, ja hagel är hårt. Så jag kom hem med små sår på händerna..

 

Skönt med måndag idag! Just måndag var tredje vecka är för mig något att längta efter, det betyder ju att jag avverkat ännu en jobbhelg. Nu låter det väl som att jag inte gillar mitt jobb, tvärtom faktiskt! Men att jobba från fredag klockan 12 till typ söndag 20.45 tar faktiskt på krafterna.

 

Eftersom lördagen och söndagen är 13-timmars pass så blir det svårt att hinna med gymmet eller med vilken träning som helst. Det är då man får vara glad att man har löpningen i sitt liv eftersom det enda du behöver är att komma utomhus.

Så i lördags på rasten hann jag med 5 km löpning på rasten. Många lägger sig och sover/vilar på rasten, jag känner dock att jag mår bättre i både kropp och knopp om jag tar mig ut på just en springtur eller en promenad, känns som att jag aldrig skulle vakna till liv efter en tupplur.

 

Nu längtar jag efter att den här pollenhalten av björken börjar lägga sig, med astman så är det sjukt jobbigt att springa utomhus. Och ja, snart är det ju dags för Vårruset. Fler som ska springa det?

Idag efter jobbet var det dags för en löptur, skulle nöta på 5 km sträckan och pressa ner tiden.

 

Hemma en snabbis för att sätta på sig supermanoutfiten (löparkläderna) och bege sig till spåret. Väldigt snabbt så högg det till i lungorna, jag var nära att avbryta efter knappt 400 meter. Förstår ni hur patetiskt det hade varit? Jag kan ju springa långa sträckor! Förra veckan sprang jag 7 km lekande lätt utan några som helst problem. Det märks att naturen vaknat till liv på riktigt på bara en vecka och som astmatiker (som är usel på att ta sina mediciner) så märks det ännu tydligare. Jag har bra flås. Men jag måste tänka på årstiden och faktiskt ta mina mediciner när den värsta pollensäsongen för mig kommer. 

 

Det viktiga här är, jag gav inte upp. Jag var väldigt nära många gånger, men försökte samtidigt övertala mig själv om att jag inte vinner någonting på det. Jag slutförde det som var planen. Om det är något jag måste berömma mig själv för så är det att jag aldrig gett upp. Varenda hemsk, jobbig och plågsamt pass har jag slutfört.

 

Man skulle kunna tro att jag borde gett upp för länge sen. Haft problem med ryggen, stora smärtor och elände. Skador i fötterna och nu senast nacken. Legat inne flera gånger, varit långtidssjukskriven men alltid kommit tillbaka. Jag har aldrig gett upp, alla skador får mig att jobba med mig själv och att få ett starkare psyke.

 

Nu blir det ett varmt bad och ansiktsmask. 

Jag har ju som ni vet tagit tag i löpningen igen. Jag försöker verkligen att ta det lugnt och gå långsamt fram. Jag stretchar, masserar och gör allt jag bara kan för att förebygga att mina gamla skador ska komma tillbaka. Ändå så känner jag att det är på väg, och efter att ha varit hos ortopeden förra hösten och fått höra att det fortfarande är i den stadien att man kan förebygga så gör jag allt jag bara kan.

 

Jag köpte mina nuvarande löparskor i juni, sprang med dom ett halvår och sen har jag inte sprungit så mycket mer med dom. Men när dom köptes så visste vi ju inte om den hära hålfotsproblematiken, därför tänkte jag att jag kanske borde köpa nya.

 

Jag har alltid varit nöjd med Löplabbet så självklart åkte jag dit och är verkligen glad över det! Där kan man verkligen lita på personalen och behöver inte känna att dom tvingar en att köpa massa onödigt! 

Jag kom in, berättade om mina problem och sa att jag ville köpa nya skor. Hade självklart med mina nuvarande löparskor för att dom skulle se hur jag "sliter" på mina skor. Jag älskar att personalen där är så ärliga. Han tyckte inte att jag behövde köpa helt nya skor utan att det räckte med bara ett par nya sulor till mina skor som han hjälpte mig att prova ut. 

 

Så, tack du Håkan på Löplabbet på Stinsen för din hjälp! Jag kom över tusenlappen billigare undan!

 

Har ni problem eller funderingar över era löparskor så tycker jag absolut att ni ska vända er till närmsta Löplabbet!

Eftersom jag nu inte kan köra styrketräning så tänkte jag ju ta tillfället i akt och återuppta löpningen lite. Antagligen inte till samma nivå som jag låg på i höstas, men för att komma ut i solen och för att röra på mig. 

 

Jag har lovat mig själv, och är skyldig min kropp att skynda långsamt. Vill inte att några gamla löparskador också ger sig till känna nu.

 

Började ju med 5 km förra torsdagen och idag fick det bli 6 km. Senare i veckan planerar jag in backträning. Nu ska löpningen vara något kul och inget jag tänker stressa fram. Men självklart är det kul att se att jag idag sprang 5 km en minut och 52 sekunder snabbare än i torsdags ;)

 

Så ligger förstås stor prio på att stretcha, stretcha, stretcha och massera för att undvika skador! 

 

 

Jag har senaste tiden fått en nykärlek till alla vikter på gymmet. Och det är väl hur grymt som helst? Det enda är att sen jag hade min skada på senhösten i foten så har jag inte sprungit mycket alls. Jag sprang ju Tunnelloppet och efter det har jag kanske sprungit engång. Precis innan Tunnelloppet så kände jag att jag skulle lägga löpningen på hyllan, men när jag väl sprang loppet insåg jag hur mycket jag saknade löpningen. Sen har jag velat vila min skada, men det borde vara läkt nu. Samtidigt så längtar jag till gymmet och vill bara vara där och känner inte samma längtan för att ge mig ut och springa. Men ändå så vet jag hur underbar känslan alltid var under och efter ett pass så jag vill inte låta allting bara rinna ut i sanden utan att ge löpningen några försök till. Det var ju ändå det bästa jag visste ett tag.

 

I måndags bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa idag på morgonen, OM allting kändes bra. Igår kväll när jag åkte hem från gymmet började snön ösa ner (kan man säga så?). Imorse när jag vaknade var allting täckt av snö. Nej, jag tänker inte ge mig ut och springa då för första gången på 1,5 månad. Varför? Jag äger inga broddar och planerar inte att införskaffa mig det heller och jag är livrädd för att halka till för då skulle nog min rygg säga tack och hej. Fick istället bli ett grymt axlar/biceps/mage pass på gymmet. 

 

Så fort snön försvunnit, eller lugnat sig lite i allafall så ska jag ut på en löptur och känna efter. Är det det här jag vill eller inte? Känner att jag måste bestämma mig lite eftersom jag har en halvmara som väntar på mig runt hörnet...

 

Idag hade jag tid hos Olmed, en ortoped för er som inte vet. Jag och min sjukgymnast hade diskuterat detta och kommit överrens om att jag skulle dit för att få sulor gjorda precis efter min fot. Väl på plats (notering till mig själv; ha inte knälånga stödstrumpor nästa gång med tajta jeans som inte går att kavla upp) så pratade vi lite och jag förklarade min del. Han tittade, klämde och kände på foten. Efter mycket övervägande, och efter att ha hört om hur det gått för min sista tiden så beslutade han om att han inte tycker att jag behöver någon sula. Kändes ju bra, dock lite konstigt eftersom det var därför jag var där.

 

Man jag fick jättemycket beröm för alla övningar och all rehab jag gjort för foten. Han tycker att jag gjort allting rätt och absolut allting som dom brukar rekommendera. Jag verkar kunna jag.

Fick även lite tips på vad jag ska tänka på när det gäller skor. Skönt att slippa den kostnaden i allafall!

 

Så ja, jag fortsätter att kriga med foten! Och har inte fått några känningar efter gårdagens löprunda! Dock måste jag nog vänta med de allra längsta passen ett tag, tyvärr. Skulle inte 'springa i onödan' heller och försöka att spara foten till vardagslivet. Så kanske bara två löppass i veckan då..?

 

Eftersom jag inte har kunnat springa så värst mycket på sista tiden på grund av min skada så har det blivit väldigt mycket hängande på gymmet, inte mig emot förstås. Jag har dock känt att jag måste se till att variera min träning lite där för att inte fastna i samma mönster. Kommer ni ihåg att jag för två veckor sedan provade HIT-cirkeln och kom överlycklig därifrån med helt blåslagna knän?

Igår var det dags för HIT-cirkeln igen. Förra gången jag var där så var det mycket fokus på bål och denna gång var det mycket ben. Tungt! Det är så härligt pass, man är ett gäng och alla har samma mål. Att överleva passet. Det är tungt och jävligt, men alla är envisa och peppar varandra om att vi ska fixa det här! Alla pressar ut sitt sista och det är bara så härlig stämning. Lika glad och peppad var jag efteråt som förra gången, längtar tills jag kan gå på nästa pass!

 

När jag hörde att vi skulle köra ben så trodde jag att det skulle vara kört för mig som hade planerat att springa idag eftersom jag inte haft några känningar alls efter loppet i lördags. Men efter passet och imorse så kände jag att jag klarat mig, av någon anledning verkar jag ha svårt för att få träningsvärk i benen..?

 

Så imorse fick jag ge mig ut på en efterlängtad löptur, i minus två grader. Men inte ska väl det vara en ursäkt för att inte ge sig ut? Lager på lager så klarar man sig. Det fick bli en kort tur, nu handlar det om att skynda långsamt så att skadan inte kommer tillbaka. Efter en 5 kilometers tur var jag hemma och la massa tid på stretch och massage av foten. Kom igen nu foten! Låt oss läka fint!

 

Jag har flera gånger tänkt att jag kanske bara måste skippa löpningen. Den ena skadan leder till den andra. Kanske bara inte är meningen att jag ska springa? Kan det vara så?

 

Men i lördags när jag sprang Tunnelrun så kände jag att nej. Jag ska inte ge upp löpningen. Det är löpningen jag brinner för, och det är det som är jag. Jag har börjat älska gymmet ännu mer (om det ens går) men det är ändå löpningen som är JAG.

 

Foten får vila nu. Jag kommer känna efter och vänta. Jag springer igen när foten är redo. På torsdag ska jag till en ortoped för att få ordentliga sulor. För om sanningen ska fram, sulorna från Superfeet som jag köpte var inte det rätta för mig. Hoppas verkligen att dessa nya och verkligen anpassade sulor FUNGERAR och gör min fot hel igen.

 

Ni märker att jag pratar om min fot i andra person? Haha, ja jag har lite svårt att acceptera min fot och därför vill inte jag blandas ihop med den. Typ så.

 

Så snälla snälla fot. Jag vill ut och springa.

 

På lördag är det Tunnelrun. Ett lopp som jag anmälde mig till för ett tag sedan, då jag inte alls hade kommit långt med min löpning. Men nu sitter jag här och löpningen är mitt liv.

 

Tyvärr så åkte jag ju på en skada för 3,5 vecka sedan. Och under den tiden har det varit mycket sjukgymnast, övningar, stretch, massage, ilägg i skorna och allt möjligt. Allt för att foten ska bli bra. Jag har bara sprungit engång under denna tid, det var i lördags för att se hur foten höll. Och under löpturen var det inga som helst problem, allting kändes bra och jag var så lycklig. Sprang dessutom på en bra tid, dock så fick det bara bli 5 km eftersom jag inte ville ta ut foten för hårt.

Men efter löpningen och efter att ha varit på Ikea så började det kännas lite konstigt. Inte alls samma smärta som från början. Mer som att foten, och en bit upp på vaden är bortdomnat. Jag har tänkt och tänkt, självklart Googlat en del och pratat med min sjukgymnast. Tillslut kunde jag sätta ord på känslan. Det är som att en nerv ligger i kläm någonstans längre fram i foten. Och det kan vara så att allt rehab och med ilägg och så så har den gamla smärtan försvunnit men så har det här kommit istället. Men i samråd med min sjukgymnast så har jag bestämt mig för att ändå springa på lördag. Bära eller brista. Om någonting händer under loppet så slutar jag förstås att springa och promenerar sista biten. Får jag ont efteråt så får det bli så. Men efter Tunnelrun så kommer jag INTE springa förrän alla problem är borta. Det är jobbigt, men det är ett beslut som jag måste ta. Nästa vecka har jag dessutom tid hos Olmed, en riktig ortoped där jag kommer få gjuta sulor precis efter min fot.

 

 

 

Jag har fått lite frågor om hur det går med foten. Igår hade jag tid hos sjukgymnasten igen och har alltså inte sprungit sen jag var hos henne för en vecka sen. Vi pratade, vände och vred på foten. Jag har INTE haft ont i foten som jag hade från början, men något knas är det. Men plötsligt när hon provade en en sak med foten så hoppade jag till för det kändes så obehagligt. Det finns en liten, liten risk att jag åkt på en stressfraktur. Är det det, då blir det riktig vila tyvärr.

Men eftersom jag inte är så smärtpåverkad så fick jag lov att prova att springa 500 meter på löpband igår, världens löjligaste sträcka för mig. Idag fick jag öka till 1 km. Känns så ovärt att tejpa och köra hela proceruren för att springa så kort. Men men, ska det vara så ska det. Om jag inte får några känningar nu så är planen att ge sig ut på en 5 kilometers runda på lördag. Hoppas! Tunnelrun är ju nästa vecka...

 

Under tiden får jag underhålla mig med alternativ träning.. Blir mycket gym och igår passade jag på att köra ett gruppass. HIT-cirkeln. Instruktörens mål är att få deltagarna att kräkas. Jag blev förvånad över mig själv och hur mycket jag faktiskt orkade. När han visade alla övningar trodde jag att jag inte skulle fixa det, MEN jag fixade det!

 

Idag hade jag tid hos sjukgymnasten på grund av min fot. Jag har inte direkt haft så ont så tänkte nästan att jag kunde avboka, tills förra natten. Jag hade så fruktansvärt ont, visste inte vart jag skulle ta vägen och kunde verkligen inte sova. Smärtan var något fruktansvärd.. Jag var beredd på att få min dödsdom idag och få höra att jag nog får lägga löpningen på hyllan. Men inte då.

 

Jag hade inget fel på de muskler man brukar ha fel på när man drabbas av detta, i mitt fall handlar det om att jag har väldigt stela vader och ska alltså försöka strectha och sträcka ut dom. Många andra muskler i benen har utvecklats väldigt på mig sista tiden då jag kan ha svårt att hitta till dom vid stretching.

 

Vi kom överrens om att jag ska ha mina sulor från Superfeet i alla mina skor nu i början och se vad foten säger när jag ska börja jobba på onsdag igen (har ju haft föräldraledigt i två veckor nu). Löpningen ska jag vänta med tills jag varit smärtfri en vecka. Hoppas, hoppas att det går fort. Tunnelrun går ju av stapeln om 2,5 vecka... Kanske inte ens behöver påpeka att jag inte direkt satsar på någon bra tid där..?

 

Vi passade allafall på att boka in en tid nästa tisdag också för att se hur det hela utvecklas. Så nu blir det massa träning som inte belastar foten speciellt mycket.. Funderar på att kanske skippa crosstrainern ett tag som uppvärmning också..

 

Håll tummarna för mig nu!

Jag gör allt för att min fot ska bli bra så fort som möjligt. Jag stretchar, masserar, smörjer, tejpar, gör övningar, har beställt en massageboll och ortopediska sulor. Jag har nog haft tur, jag tror att jag reagerade väldigt fort på att någonting är fel och tror inte att skadan hunnit bli så hemsk. Har även beställt en tid till sjukgymnasten till nästa måndag.

 

Mina övningar och strechningar gör jag tre gånger per dag. Under tiden får jag träna det som går, så både igår och idag har det blivit en timme på crosstrainern innan frukost. Och idag får jag min nya bil så imorgon kan jag äntligen befinna mig på gymmet igen. Löpningen får vänta tills nästa vecka i allafall.

 

Haft lite ont i foten i några dagar, antog (hoppades) att det skulle försvinna med lite Tigerbalsam och liknande. Tejpade foten igår också, tyvärr utan framgång.

I våras köpte jag tidningen "Kom igång med löpning". Det har varit min bibel, massa bra tips och råd! Så när foten inte blev bättre idag slog jag upp delen med skador och åkommor. Och där fanns den, min fot. Jag är ledsen och uppgiven nu. Det är självklart skönt att få svar på vad som är fel, men svaret jag fick var inte det jag ville ha.

 

Plantarfasciit, vad är det liksom? Det är en vanlig åkomma som drabbar löpare och orsakas av en inflammation i fotvalvsplattan, alltså den bindväv som går från hälen till mellanfoten och ger stöd åt underdelen av foten. Som löpare kommer det efter mycket belastning efter löprundorna.

 

Man ska självklart inte ut och springa om man har väldigt ont. Det gör ont i hjärtat på mig. Löpningen är så viktig för mig, men samtidigt så vet jag att jag måste låta det här läka ordentligt.

 

Jag kommer googla ihjäl mig. Jag vill ha alla tips och råd som finns att få. Har redan börjat med några stretchövningar och även beställt hem sulor från Superfeet som är ortopediskt utformade skoinlägg. Löpningen får nog tyvärr vänta i några dagar tills sulorna kommit hem. Fram tills dess så ska jag google ihjäl mig på vilken typ av träning som är bäst just nu.