Jag har senaste tiden fått en nykärlek till alla vikter på gymmet. Och det är väl hur grymt som helst? Det enda är att sen jag hade min skada på senhösten i foten så har jag inte sprungit mycket alls. Jag sprang ju Tunnelloppet och efter det har jag kanske sprungit engång. Precis innan Tunnelloppet så kände jag att jag skulle lägga löpningen på hyllan, men när jag väl sprang loppet insåg jag hur mycket jag saknade löpningen. Sen har jag velat vila min skada, men det borde vara läkt nu. Samtidigt så längtar jag till gymmet och vill bara vara där och känner inte samma längtan för att ge mig ut och springa. Men ändå så vet jag hur underbar känslan alltid var under och efter ett pass så jag vill inte låta allting bara rinna ut i sanden utan att ge löpningen några försök till. Det var ju ändå det bästa jag visste ett tag.

 

I måndags bestämde jag mig för att jag skulle ut och springa idag på morgonen, OM allting kändes bra. Igår kväll när jag åkte hem från gymmet började snön ösa ner (kan man säga så?). Imorse när jag vaknade var allting täckt av snö. Nej, jag tänker inte ge mig ut och springa då för första gången på 1,5 månad. Varför? Jag äger inga broddar och planerar inte att införskaffa mig det heller och jag är livrädd för att halka till för då skulle nog min rygg säga tack och hej. Fick istället bli ett grymt axlar/biceps/mage pass på gymmet. 

 

Så fort snön försvunnit, eller lugnat sig lite i allafall så ska jag ut på en löptur och känna efter. Är det det här jag vill eller inte? Känner att jag måste bestämma mig lite eftersom jag har en halvmara som väntar på mig runt hörnet...