Det slog mig en dag, en sak som jag småtänkte på för några veckor sedan. Egentligen är det väl inte så konstigt om man är lite skör? Lite skör på det psykiska stadiet, för det är jag absolut och de senaste åren har varit en rejäl berg- och dalbana med hur psyket hängt med.

 

Ta bara en sådan sak att för lite över åtta år sedan satt jag där hemma i min trygghet, gravid och med en chipsskål i famnen. Plötsligt skulle jag föda barn för tidigt som hamnade på neonatalen, själv fick jag en propp i benet och kunde knappt röra mig. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan för sonen och bara några dagar senare gick min älskade pappa bort efter att äntligen ha sluppit den äckliga skitsjukdomen ALS som han plågats av sedan tidigt nittiotal.

 

Där var jag med en sjuk son och död pappa. Pappas begravning kunde jag inte åka på, och allting kring hans död skulle ordnas upp (jag var hans enda barn). Sen skulle man vara en fantastisk mamma också. Innan sonen fyllde året så bestämde vi oss för att skaffa syskon.

Så plussade jag, så gick katten bort och jag fick missfall. Men sen fick vi den underbara dottern vi har nu. Efter dotterns födsel i oktober 2010 så började jag min stora viktresa på allvar. Det skedde absolut inte helt på rätt sätt och jag kan absolut inte önska att någon gör på samma sätt.

 

Jag minns så klart och tydligt den första panikattacken som jag fick. Det var tidig vår och min dotter låg i vagnen ungefär ett halvår gammalt, jag var ute på en av många barnvagnspromenader när jag plötsligt inte längre fick någon luft. Paniken i kroppen steg och tårarna bara sprutade. Just där och då förstod jag inte vad som hände. Men det var i efterhand jag kunde förstå. Sedan dess har jag lidit av panikattacker, det går i stora vågor där inget händer på en lång tid till att de plötsligt kommer med tätare mellanrum .

 

Det tog många år innan jag sökte hjälp.

 

Och först nu, många år senare har jag börjat fundera på om det kanske var då det började släppa? Förlusten över pappa, skräcken och paniken över första barnets förlossning och hans första sjuka tid i livet, och sedan missfall och så kom nästa barn också för tidigt.

Ändå har jag haft turen på min sida och sitter här med två härliga barn på åtta och sex år.

 

Det är lite sånna här tankar man får dras med när man bara kan ligga och rulla tummarna i väntan på att bli frisk och få återvända till gymmet ! 

 

;Gav med mig idag i och med elva dagars förkylning och gick till doktorn. Självklart har skiten satt sig i lungorna så här sitter jag med antibiotika nu och hemma veckan ut.