Nu kan man väl säga att det är friskhetstecken på g! Det börjar verkligen klia i fingrarna nu av att bara sitta i soffan! (Ni som känner mig vet att det är så långt ifrån jag som det bara går..!) och fram tills nu har jag inte ens haft tankarna på träning.

 

 

Dock så är jag inte frisk än, hostan är kvar och (undvik att läsa om du är känslig..) slemklumparna i olika färger är kvar till en viss del. Jag äter ju fortfarande antibiotika och ska inte börja jobba förrän nästa vecka.

Och så LOVAR jag mig själv att vänta med träningen en extra dag från när jag känner mig HELT frisk och börja lugnt. En lunginflammation tar mycket på krafterna och jag blir helt slut av att klä på mig. Veckans största planering hittills har varit dusch med hårtvättning imorse. Puh, behövde lägga mig och vila efteråt!

 

Idag är absolut den dagen som jag fått i mig mat vettigast! Illamåendet är på topp, speciellt på morgonen så den första måltiden tar verkligen emot, försökt att vänta tills lunchtid men det blir inte så mycket lättare.

 

Igår var i allafall första gången sen jag vet inte när som jag ställde mig och lagade vettig mat. 

 

 

 

Det slog mig en dag, en sak som jag småtänkte på för några veckor sedan. Egentligen är det väl inte så konstigt om man är lite skör? Lite skör på det psykiska stadiet, för det är jag absolut och de senaste åren har varit en rejäl berg- och dalbana med hur psyket hängt med.

 

Ta bara en sådan sak att för lite över åtta år sedan satt jag där hemma i min trygghet, gravid och med en chipsskål i famnen. Plötsligt skulle jag föda barn för tidigt som hamnade på neonatalen, själv fick jag en propp i benet och kunde knappt röra mig. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan för sonen och bara några dagar senare gick min älskade pappa bort efter att äntligen ha sluppit den äckliga skitsjukdomen ALS som han plågats av sedan tidigt nittiotal.

 

Där var jag med en sjuk son och död pappa. Pappas begravning kunde jag inte åka på, och allting kring hans död skulle ordnas upp (jag var hans enda barn). Sen skulle man vara en fantastisk mamma också. Innan sonen fyllde året så bestämde vi oss för att skaffa syskon.

Så plussade jag, så gick katten bort och jag fick missfall. Men sen fick vi den underbara dottern vi har nu. Efter dotterns födsel i oktober 2010 så började jag min stora viktresa på allvar. Det skedde absolut inte helt på rätt sätt och jag kan absolut inte önska att någon gör på samma sätt.

 

Jag minns så klart och tydligt den första panikattacken som jag fick. Det var tidig vår och min dotter låg i vagnen ungefär ett halvår gammalt, jag var ute på en av många barnvagnspromenader när jag plötsligt inte längre fick någon luft. Paniken i kroppen steg och tårarna bara sprutade. Just där och då förstod jag inte vad som hände. Men det var i efterhand jag kunde förstå. Sedan dess har jag lidit av panikattacker, det går i stora vågor där inget händer på en lång tid till att de plötsligt kommer med tätare mellanrum .

 

Det tog många år innan jag sökte hjälp.

 

Och först nu, många år senare har jag börjat fundera på om det kanske var då det började släppa? Förlusten över pappa, skräcken och paniken över första barnets förlossning och hans första sjuka tid i livet, och sedan missfall och så kom nästa barn också för tidigt.

Ändå har jag haft turen på min sida och sitter här med två härliga barn på åtta och sex år.

 

Det är lite sånna här tankar man får dras med när man bara kan ligga och rulla tummarna i väntan på att bli frisk och få återvända till gymmet ! 

 

;Gav med mig idag i och med elva dagars förkylning och gick till doktorn. Självklart har skiten satt sig i lungorna så här sitter jag med antibiotika nu och hemma veckan ut.

 

Det är helt sjukt vad fort tiden går. Idag fyller äldsta barnet åtta år. Försöker tänka tillbaka på denna dag för åtta år sedan, men på något sätt är allting så luddigt. Jag var väldigt sjuk, barnet låg nyfödd på neo och på samma sjukhus låg min pappa för döden. Otroligt vilka kontraster en och samma dag kan ha.

 

Men det var då för åtta år sedan, fyra veckor för tidigt som mitt liv kom att förändras för alltid. Jag fick den vackraste gåva man kan få.

 

Min förstfödde älskling. Vad du kämpade din första tid och vad orolig mammahjärtat fick vara. Men redan då klarade du alla hinder med bravur. Tänk att vi idag får fira dig på din 8-årsdag.

 

Då äldsta sonen fyller år på söndag och helgen bjuder på två kalas var det bara att ta sig upp ur soffan och se hur mycket kroppen orkar ifall man måste ställa in kalasen. Men det har nog gått bättre än förväntat . 

 

Bakat mängder med pepparkakor av degen som jag själv gjorde i ordning redan förra helgen. Även gjort julpyssel och pärlplattor . 

 

Dessutom fick resterna av gårdagens kött gotta ihop sig till en köttgryta som serverades med sjögräsnudlar . 

 

Så bara att ladda upp och kämpa på med kalasen!

Fy vilken hemsk natt! (Känslig onödig info) Fick feberfrossa och toppade på någonstans över 40 grader. Kroppen värkte något fruktansvärt och jag gick upp och klädde på mig alla kläder jag hittade och lindade in mig i fleecefiltar under täcket. Vaknade till av att jag höll på att kvävas av slem och fick stoppa ner fingrarna i halsen och dra ut det i flera olika nyanser.

 

Dagens läge är i soffan där hela familjen är parkerad, barnen är i allafall på bättringsvägen.

 

Igår tog jag fram en stor fläskytterfilé som jag tänkte skulle få gotta sig i ugnen hela dagen idag. Feberyr så lyckades jag få in den i ugnen strax efter nio imorse. Än har jag inte fått i mig något att äta idag så hoppas kunna fresta mig själv med den sen när den legat där i ca åtta timmar. Det som blir kvar av köttet idag tänkte jag göra en härlig gryta på imorgon. Hoppas bara man får lite smaklökar att glädjas åt.

 

Vi kämpar för fullt med att bli friska här hemma eftersom äldsta barnet fyller år i helgen och ska självklart firas lite!

 

Hoppas ni håller er friska där ute!