På lördag är det Tunnelrun. Ett lopp som jag anmälde mig till för ett tag sedan, då jag inte alls hade kommit långt med min löpning. Men nu sitter jag här och löpningen är mitt liv.

 

Tyvärr så åkte jag ju på en skada för 3,5 vecka sedan. Och under den tiden har det varit mycket sjukgymnast, övningar, stretch, massage, ilägg i skorna och allt möjligt. Allt för att foten ska bli bra. Jag har bara sprungit engång under denna tid, det var i lördags för att se hur foten höll. Och under löpturen var det inga som helst problem, allting kändes bra och jag var så lycklig. Sprang dessutom på en bra tid, dock så fick det bara bli 5 km eftersom jag inte ville ta ut foten för hårt.

Men efter löpningen och efter att ha varit på Ikea så började det kännas lite konstigt. Inte alls samma smärta som från början. Mer som att foten, och en bit upp på vaden är bortdomnat. Jag har tänkt och tänkt, självklart Googlat en del och pratat med min sjukgymnast. Tillslut kunde jag sätta ord på känslan. Det är som att en nerv ligger i kläm någonstans längre fram i foten. Och det kan vara så att allt rehab och med ilägg och så så har den gamla smärtan försvunnit men så har det här kommit istället. Men i samråd med min sjukgymnast så har jag bestämt mig för att ändå springa på lördag. Bära eller brista. Om någonting händer under loppet så slutar jag förstås att springa och promenerar sista biten. Får jag ont efteråt så får det bli så. Men efter Tunnelrun så kommer jag INTE springa förrän alla problem är borta. Det är jobbigt, men det är ett beslut som jag måste ta. Nästa vecka har jag dessutom tid hos Olmed, en riktig ortoped där jag kommer få gjuta sulor precis efter min fot.