Nu kan man väl säga att det är friskhetstecken på g! Det börjar verkligen klia i fingrarna nu av att bara sitta i soffan! (Ni som känner mig vet att det är så långt ifrån jag som det bara går..!) och fram tills nu har jag inte ens haft tankarna på träning.

 

 

Dock så är jag inte frisk än, hostan är kvar och (undvik att läsa om du är känslig..) slemklumparna i olika färger är kvar till en viss del. Jag äter ju fortfarande antibiotika och ska inte börja jobba förrän nästa vecka.

Och så LOVAR jag mig själv att vänta med träningen en extra dag från när jag känner mig HELT frisk och börja lugnt. En lunginflammation tar mycket på krafterna och jag blir helt slut av att klä på mig. Veckans största planering hittills har varit dusch med hårtvättning imorse. Puh, behövde lägga mig och vila efteråt!

 

Idag är absolut den dagen som jag fått i mig mat vettigast! Illamåendet är på topp, speciellt på morgonen så den första måltiden tar verkligen emot, försökt att vänta tills lunchtid men det blir inte så mycket lättare.

 

Igår var i allafall första gången sen jag vet inte när som jag ställde mig och lagade vettig mat. 

 

 

 

Det slog mig en dag, en sak som jag småtänkte på för några veckor sedan. Egentligen är det väl inte så konstigt om man är lite skör? Lite skör på det psykiska stadiet, för det är jag absolut och de senaste åren har varit en rejäl berg- och dalbana med hur psyket hängt med.

 

Ta bara en sådan sak att för lite över åtta år sedan satt jag där hemma i min trygghet, gravid och med en chipsskål i famnen. Plötsligt skulle jag föda barn för tidigt som hamnade på neonatalen, själv fick jag en propp i benet och kunde knappt röra mig. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan för sonen och bara några dagar senare gick min älskade pappa bort efter att äntligen ha sluppit den äckliga skitsjukdomen ALS som han plågats av sedan tidigt nittiotal.

 

Där var jag med en sjuk son och död pappa. Pappas begravning kunde jag inte åka på, och allting kring hans död skulle ordnas upp (jag var hans enda barn). Sen skulle man vara en fantastisk mamma också. Innan sonen fyllde året så bestämde vi oss för att skaffa syskon.

Så plussade jag, så gick katten bort och jag fick missfall. Men sen fick vi den underbara dottern vi har nu. Efter dotterns födsel i oktober 2010 så började jag min stora viktresa på allvar. Det skedde absolut inte helt på rätt sätt och jag kan absolut inte önska att någon gör på samma sätt.

 

Jag minns så klart och tydligt den första panikattacken som jag fick. Det var tidig vår och min dotter låg i vagnen ungefär ett halvår gammalt, jag var ute på en av många barnvagnspromenader när jag plötsligt inte längre fick någon luft. Paniken i kroppen steg och tårarna bara sprutade. Just där och då förstod jag inte vad som hände. Men det var i efterhand jag kunde förstå. Sedan dess har jag lidit av panikattacker, det går i stora vågor där inget händer på en lång tid till att de plötsligt kommer med tätare mellanrum .

 

Det tog många år innan jag sökte hjälp.

 

Och först nu, många år senare har jag börjat fundera på om det kanske var då det började släppa? Förlusten över pappa, skräcken och paniken över första barnets förlossning och hans första sjuka tid i livet, och sedan missfall och så kom nästa barn också för tidigt.

Ändå har jag haft turen på min sida och sitter här med två härliga barn på åtta och sex år.

 

Det är lite sånna här tankar man får dras med när man bara kan ligga och rulla tummarna i väntan på att bli frisk och få återvända till gymmet ! 

 

;Gav med mig idag i och med elva dagars förkylning och gick till doktorn. Självklart har skiten satt sig i lungorna så här sitter jag med antibiotika nu och hemma veckan ut.

 

Det är helt sjukt vad fort tiden går. Idag fyller äldsta barnet åtta år. Försöker tänka tillbaka på denna dag för åtta år sedan, men på något sätt är allting så luddigt. Jag var väldigt sjuk, barnet låg nyfödd på neo och på samma sjukhus låg min pappa för döden. Otroligt vilka kontraster en och samma dag kan ha.

 

Men det var då för åtta år sedan, fyra veckor för tidigt som mitt liv kom att förändras för alltid. Jag fick den vackraste gåva man kan få.

 

Min förstfödde älskling. Vad du kämpade din första tid och vad orolig mammahjärtat fick vara. Men redan då klarade du alla hinder med bravur. Tänk att vi idag får fira dig på din 8-årsdag.

 

Då äldsta sonen fyller år på söndag och helgen bjuder på två kalas var det bara att ta sig upp ur soffan och se hur mycket kroppen orkar ifall man måste ställa in kalasen. Men det har nog gått bättre än förväntat . 

 

Bakat mängder med pepparkakor av degen som jag själv gjorde i ordning redan förra helgen. Även gjort julpyssel och pärlplattor . 

 

Dessutom fick resterna av gårdagens kött gotta ihop sig till en köttgryta som serverades med sjögräsnudlar . 

 

Så bara att ladda upp och kämpa på med kalasen!

Fy vilken hemsk natt! (Känslig onödig info) Fick feberfrossa och toppade på någonstans över 40 grader. Kroppen värkte något fruktansvärt och jag gick upp och klädde på mig alla kläder jag hittade och lindade in mig i fleecefiltar under täcket. Vaknade till av att jag höll på att kvävas av slem och fick stoppa ner fingrarna i halsen och dra ut det i flera olika nyanser.

 

Dagens läge är i soffan där hela familjen är parkerad, barnen är i allafall på bättringsvägen.

 

Igår tog jag fram en stor fläskytterfilé som jag tänkte skulle få gotta sig i ugnen hela dagen idag. Feberyr så lyckades jag få in den i ugnen strax efter nio imorse. Än har jag inte fått i mig något att äta idag så hoppas kunna fresta mig själv med den sen när den legat där i ca åtta timmar. Det som blir kvar av köttet idag tänkte jag göra en härlig gryta på imorgon. Hoppas bara man får lite smaklökar att glädjas åt.

 

Vi kämpar för fullt med att bli friska här hemma eftersom äldsta barnet fyller år i helgen och ska självklart firas lite!

 

Hoppas ni håller er friska där ute!

 

Jag fick en kommentar på Instagram om att jag borde ha en blogg och lägga upp om min viktresa och recept på det jag tillagar. Och ja, det har jag ju faktiskt bara det att jag är en periodare på att uppdatera vilket ni antagligen märkt.

 

Efter sist så kom verkligheten i kapp mig väldigt och jag var tvungen på att fokusera på det viktiga här i livet, nämligen att hålla huvudet uppe för familjen och klara av det vardagliga livet.

 

Nu kan jag nog stolt säga att jag kommit över mållinjen. Precis då jag sist skrivit så hade jag fått reda på att jag hade något i min livmoder som växte som behövde opereras bort och skickas på analys. Självklart var detta väldigt tungt psykiskt men som sagt så tror jag att jag är i mål. Fått första provsvaret och det var inget avvikande, antar att det andra också är negativt eftersom den inte kommit än. Sen har jag (ursäkta infon) men haft en normal mens och detta är såklart ett gott tecken! Tyvärr så gick väl operationen sådär och jag kanske har fått en skada, detta är dock inget som jag fokuserar så mycket på nu utan kämpar istället framåt! Nu är det nya planer för framtiden som gäller . 

 

Tyvärr så ligger vi hela familjen hemma sjuka nu. Trodde jag haft mitt för i höst! Började ju med att jag fick lunginflammation och tappade rösten i början på september , efter det så fick jag njursten i slutet på september då jag opererades två gånger, sen fick jag veta om livmodern i början på oktober och gick med hemska smärtor och en oro inför operationen och ett par dagar efter operationen åkte jag på feber och smärtor och fick åka in och har kanske blivit skadad under operationen . Får väl hoppas att det här är pricken över i så jag kan slippa sjukstuga sen.

Har båda barnen hemma med hög feber och vi hostar ikapp med olika nyanser av slemklumpar.

 

Men inte är jag bitter för det! Man lär sig fort att bli stark psykiskt och låter inte mycket påverka en.

 

Jag är så tacksam för dom som stöttat mig och det är så härligt att inse att en ny bekantskap kan komma att betyda så mycket . Självklart är det flera både nya och gamla som stöttat mig hela vägen ❤

 

Imorse skulle jag ha kört bröst/rygg på gymmet men vaknade med fruktansvärd träningsvärk i vänster skulderblad. 

Tänkte att det kanske skulle ge med sig när jag väl promenerat till gymmet, självklart hade det inte gjort det så jag satte mig och cykla ett tag för att fundera på vad jag skulle köra. Haha! Det slutade med att jag körde mitt benpass och det kändes skönt. Lite nya högre vikter har jag kommit upp till och det är skönt mitt i allt elände! 

 

Efteråt tog jag en tidig lunch med en ganska nyfunnen vän efter att hon kört klart sitt PT-pass. Åh så mysigt det var! Att bara få sitta i timmar och prata om allt möjligt. Jag har en sån bra känsla i kroppen nu och känner mig så peppad inför framtiden! Det visade sig dessutom att vi har mer gemensamt än vad vi visste. Det här blir hur mysigt som helst. 

 

Och så vill jag säga tack till alla er som ringt och skickat meddelande och pratat och frågat. Vid sånna här tillfällen märker man vilka som finns där på riktigt och alltid kommer finnas oavsett.

 

Nu blir det logoped med båda barnen innan storhandling. 

 

 

I fredags var barnen själva på scoutläger med övernattning, alltså hade jag och maken fredagkvällen helt för oss själva. 

 

Vi tog oss till Mall Of Scandinavia där vi först åt middag och gick sedan på bio och såg Deepwater horizon. Absolut sevärd, lite sorglig men bra gjord i och med att den var baserat på en verklig händelse. 

Jag hade tyvärr lite svårt att uppskatta ensamtiden och väntade mest på att telefonen skulle ringa. Just den fredagen var jag så pass disträ att jag faktiskt hade valt fredagsmys med hela familjen i soffan. Men det får jag ju i och för sig ca 360 gånger annars på ett år.

 

Igår när katten tyckte att det var dags för mig att vakna så insåg jag att jag var helt ensam hemma. Maken hade åkt till jobbet och barnen var på läger.

 

Försökte njuta så gott jag kunde så blev frukost i soffan med Netflix på. Efter två avsnitt av Orphan black så körde jag ett pass yoga ur Sats online-training. Men det var supermysigt att hämta barnen sen och höra om hur bra dom haft det. Är ju nyttigt att få sakna varandra ibland också.

 

Dessa dagar alltså. Jag kämpar på. Tyvärr så har jag haft massa ont och andra besvär sedan operationerna, lite privat och jobbigt som jag väljer att inte gå djupare in på.

 

Kämpar på varje dag för att livet ska rulla på. Försöker sköta kost och träning så gott det går. Vissa dagar är illamåendet så fruktansvärt att normal kost knappt är att tänka på. Träningen går det bättre med. Min kropp och psyket behöver träning, men sen finns det värre dagar. Igår sa kroppen starkt nej till träning och självklart lyssnade jag.

 

I onsdags hade jag ett läkarbesök och tidigare idag ett annat. Fått svar och diagnos och förklaring till vad detta innebär för framtiden. Väntar fortfarande på provsvar av vissa saker som tar lång tid. Kanske går jag djupare in i det en annan dag, måste få smälta allting själv först.

 

Snart ska barnen skjutsas på scoutläger där de ska vara utan både mamma och pappa. När hade vi senast en barnfri fredagkväll egentligen..?

 

Kroppen behövde träning idag, men hjärnan var ganska disträ innan läkarbesöket så fick bli bara nötande av crosstrainer i en timme för att slippa tänka.

God morgon. 

 

Klockan är halv tio, barnen är lämnade i skolan och jag har betat av 6 km löpning.

Härligt kyligt imorse, men med rätt kläder så funkar det. Jag var lite orolig över hur dagens löpning skulle gå. I söndags när jag var ute och sprang så använde jag det sista på min coachtejprulle och när jag skulle köpa nytt på Stadium så var det slut. Beställde direkt från nätet men det har inte hunnit komma än.

Men jag kände inte av någonting konstigt alls. Jag har ju så gott som alltid tejpat benhinnorna och sedan i våras även höger hålfot. Hålfot kanske har läkt, och kanske är det så att benhinnorna vant sig?

Ett tag sprang jag ju väldigt mycket och även om jag inte pririterat löpningen på över ett år så har jag ju varit väldigt aktiv med promenader och såklart väldigt mycket annan träning. 

 

Jag skulle ju inte tacka nej till att slippa tejpa benen varje gång, inte det lättaste att dra på sig kompressionsstrumpor på det.

 

Vet ni hur det är? Kan benhinnorna ha vant sig? Eller hade jag bara väldigt tur idag? Vem vet, kanske känner av något imorgon. Självklart stretchar jag noggrant också.

 

Nu vankas det jobbkväll för mig!

 

Idag kunde jag komma in på gymmet och känna mig pigg, fräsch och riktigt taggad. Vilken härlig känsla!

Körde ett av mina favoritpass, bröst/rygg. De flesta övningar i just detta pass gör jag vid cabelcrossen, något PTn jag hade förut lärde mig att älska. Det var ett bra pass som flöt på hur bra som helst. 

 

Sedan var jag duktig och storhandlade innan jag landade hemma och fick kriga på med världens tvätt hög. Både att tvätta och vika.

 

Efter att ha unnat mig lite Netflix-tittande så tog jag en härlig promenad på en timme i det vackra vädret innan jag hämtade barnen från skolan och vi satte oss alla i soffan med varsina Netflix-serier. Under dessa sjukveckor som jag haft så har jag plöjt igenom massor på Netflix. Just nu ser jag Orphan black. Har ni sett den och vad tyckte ni? Har ni tips på andra serier så tipsa gärna!

 

Igår morse vaknade jag med hemska smärtor och ville bara gråta. Men jag hade bestämt mig för någon typ av träning för att slippa allt sjukande, så jag pallrade mig till gymmet och körde ett pass. Mest för psykets skull. Och det var så skönt! Det magiska var att väl hemma sen och efter lunch så var smärtan som bortblåst! Första gången på 2,5 vecka som jag var smärtfri, och idag har jag inte känt någonting alls. Kanske kom stenen ut igår?

 

På kvällen fick vi främmande på middag som avslutades med en trevlig spelkväll, sånna kvällar gör alltid så gott för själen.

 

Idag hade jag en fin och solig morgon på min efterlängtade löprunda, betade av 5,5 km och njöt av det vackra vädret.

Resten av dagen spenderade jag och dottern med min mamma utomhus och en sväng till affären medans sonen och maken stannade kvar hemma för renovering. Skönt att slippa lyssna på allt borrande!

 

 

Det finns så mycket som skulle kunna förstöra helt för mig. Vet inte hur många skador som jag haft som jag på något konstigt sätt lyckats kämpa mig starkt igenom.

 

Nu är det lite samma sak. Svart på vitt. Eftersom detta inte är första gången som jag får njursten (sist hade jag för 7,5 år sen) så räknas jag nu som en återfallspatient.

Det här är inget som ska få slå ner mig, tvärtom så ska detta få mig starkare igen! När det blir något sånt här så vill jag alltid veta VARFÖR. Tydligen är det så att den kost jag helt vill äta enligt inte passar ihop med ren och strikt paleo. Tyvärr, och det känns supertråkigt. Jag får ta till mig av andra kostråd nu och försöka smälta det och hitta egna lösningar. För att vara helt ärlig så är jag inte helt beredd på att börja äta massa fiberrikt bröd och andra fullkornsprodukter. Jag får helt enkelt hitta min egen väg och för en gångs skull lita på mig själv. Som tur är så kommer detta under en tidpunkt i livet då jag känner mig ganska accepterande och lugn över situationen. 

 

 

När jag bloggade några gånger förra veckan så trodde jag att jag skulle vara back on track. Men så blir det inte alltid som tänkt.

 

Jag har i ungefär tre veckor haft en konstig smärta i ryggen, sen plötsligt kom ett konstigt illamående och matlusten har varit obefintlig. 

 

Lördagen började ganska som planerat, vi var på familjedag på scouterna. Jag var lite tröttare och mer frusen än vanligt. Hemma och pluggade en sväng sen när det plötsligt smäller till. Då har jag sån smärta att jag bara skriker och kan inte stå på benen. Fick åka in akut på närakuten där dom snabbt konstaterade att jag måste vidare till Danderyd. Efter massor av undersökningar och många doser morfin senare konstaterades njursten som satt väldigt illa till. Skulle bli inlagd på avdelning tills det fanns en akut operationstid ledig. Här gick det plötsligt väldigt fort, jag hann knappt få kontakt med anhöriga innan de kommer och säger att jag måste duscha inför operation eftersom det blir narkos. Här börjar paniken komma. Nedsövd? Det har jag aldrig förut blivit.

Plötslig låg jag där och fy vilken panik. Jag kommer ihåg att jag somnar i världens panikattack. När jag väl börjar vakna ur narkosen så kommer jag ihåg paniken och smärtan. Hör då att någon säger att jag har alldeles för ont så får en hög dos morfin och däckar några timmar till.

 

När jag väl får komma från uppvaket till avdelningen tar det fortfarande många timmar innan jag kan börja minnas saker.

 

Får sedan veta att stenen var för stor för att opereras bort och att jag fått ett rör inopererat mellan urinblåsan och njuren, den gör för övrigt jävligt ont! 

 

Nu har jag varit hemma på permission över natten och ska alldeles strax åka in igen. Hoppas på att få komma hem fort!

 

Smärtorna av njurstenen är förjävliga, lika så röret som är inopererat. Sen det här halsontet och det onda i luftrören efter att fått en slang intryckt under operationen är inte heller så skönt.

 

Det blir inte alltid som man tänkt, men snart är jag på benen igen!

Igår var det en härlig fredag. Efter tacomiddagen kunde hela familjen samlas i soffan framför Fredagkväll på Barnkanalen. 

Jag har slutat räkna med att jag ska träna tidigt på morgonen tex innan skola eller jobb. Just nu mår inte min kropp bra av det och det respekterar jag. 

 

Igår morse och idag var ett undantag, då vaknade jag 4.15 och kunde inte somna om. Barnen skulle inte upp förrän 6.30 så efter lite Netflix tittande kände jag att jag lika gärna kunde gå upp och träna.

 

Och visst kändes det riktigt härligt när skoldagen var slut och jag hade träningen redan avklarad. Dessutom skulle maken hämta barnen i skolan så jag hade ju all tid i världen! Och eftersom det var så fint höstväder ute och jag suttit inne i klassrummet hela dagen så bestämde jag mig för att ta en längre runda hem. Och det jag glädjes över var att jag tänkte att jag ska passa på att unna mig en extra lång promenad. Inga måsten och inga tvång. Den här promenaden ville jag ta för att unna mig.

 

Och idag unnade jag mig att lägga mig i soffan efter promenaden hem från jobbet.

 

Godmorgon. 

Idag kunde jag inte somna om när makens klocka ringde alldeles för tidigt. Först låg jag och snurrade runt lite, kollade lite på Netflix och insåg att jag inte kommer få någon ro i kroppen. 

 

Kände tillslut att jag lika gärna kunde köra dagens träning innan barnen måste upp. Sagt och gjort, 45 minuter senare var jag klar med ett pass yoga från Sats Online training. Skönt! Snart ska barnen lämnas på skolan, sen är det dags för mig att sitta bänkad framför fröken idag också. Skönt att vi inte börjar förrän klockan nio dessa dagar. På eftermiddagen kommer det kännas extra skönt att dagens träning redan är genomförd. 

 

 

Ja, tänk att det redan är ett halvår sedan som jag skrev här sist. Och varför jag ens kikar in nu är för att jag fått mycket frågor om vad som händer med bloggen. Men jag är en periodare, vissa gånger skriver jag varje dag och sen blir det ett långt uppehåll, som nu.

 

Här om dagen satte jag mig ner och läste mina allra första inlägg. Vilka känslor det sätter igång.

 

Vi har iallafalll hunnit njuta av en alldeles fantastisk sommar! En av de absolut bästa somrarna som lämnar en härlig känsla i kroppen!

Vi hade väldigt tur med vädret och betade av massor.

Gröna Lund, Naturhistoriska riksmuséet, Junibacken, Finland, Legoland, sol och bad. Middag med vänner och sena härliga sommarkvällar med grannarna. Hur härligt som helst! Inga måsten har det varit.

 

Nu rullar det på med jobb och träning igen, jag har precis prickat av höstens första sjuktur med virus i lungorna och stämbande = absolut ingen röst och talförbud en vecka (det höll i ca 1,5 dag...). Nu går båda barnen i skolan så vi slipper lämning och hämtning på två olika ställen. Härligt! Men förstår inte när mina barn hann bli så stora. Lillan fyller ju sex år om bara tre veckor.

 

Jag har dessutom fått börja plugga psykiatri via jobbet. Så varje onsdag sitter jag bänkad i skolan! Lite tufft med alla inlämningsuppgifter också, men kul som tusan!

 

Nu väntar en hel kyckling i ugnen på att få bli familjens middag ikväll så ska ta och förbereda lite där.

 

Kanske hörs vi snart igen! 

 

Hallo!

Hoppas ni alla har haft en härlig påsk och att ni är redo för vardagen imorgon igen. När man jobbar inom vården som jag gör så får man räkna med att man lika gärna kan hamna på att jobba dessa helger, så var det i mitt fall.

Imorgon börjar skola och förskola för barnen igen efter att ha varit hemma en vecka. Maken min är sjuk och har också varit hemma i en vecka och blir hemma ännu mer. 

Jag ska dock inte heller jobba imorgon, har fått ta ut en kontaktdag för att åka med sonen till BUP och sedan på eftermiddagen har jag ett besök med habiliteringscenter om sonens problematik. Men där emellan tänkte jag klämma in ett pass på gymmet och storhandling. 

 

Idag har varit en riktigt härlig dag och jag tror att vi alla kommer att sova riktigt gott inatt! Började strax efter nio imorse då jag och sonen cyklade (!!) ner till gymmet (är riktigt imponerad över sonen!) och där träffade jag en kollega som ville hänga på mitt benpass. Var ganska slut i benen efter cyklandet men det blev lite marklyft och annat smått och gott för benen.

Sedan var det bara att trampa hem igen (vi har uppförsbacke heeeeela vägen hem....) för lunch innan vi begav oss en sväng till Biltema för att inhandla ett cykelställ. Väl hemma skulle den byggas och så passade jag på att olja alla våra utemöbler eftersom den härliga säsongen är på ingång! Efter middagen fick jag agera frisör till maken och sonen.

Nu sitter jag äntligen i soffan, nyduschad och ska snart ta mig ett kvällsmål och bara slappa i soffan.

 

Hoppas ni hunnit njuta av det fina vädret lika mycket idag!