För tillfället ligger jag inlagd på sjukhus på grund av alla mina smärtor och känselbortfall på vänster sida. Legat här sen i fredags. Gjort magnetröntgen och miljoner andra undersökningar. Magnetröntgen visade två(!) diskbråck. Idag blir det en till magnetröntgen, nu även huvud, hals och ben.

 

Saknar mina älskade bebisar!

Som att det inte vore tillräckligt med ischias, diskbråck och magsjuka så verkar jag även ha åkt på magsår igen :/

 

Tyvärr så kommer morgondagen spenderas på sjukhus. 

 

Jag hoppas att jag snart kan dela med mig av lite positiva inlägg igen! Men fy skam den som ger sig!

Det är en speciell känsla. Väldigt speciellt när en människa från ens "förra liv" kommer och rör om så mycket i ens liv. På ett positivt sätt. Kanske rent av en riktig räddning. Tack.

Fint att se att det finns sånna människor. Människor som gör allt för att rädda en.

 

Jag orkar inte blogga just nu. Jag är så fullproppad med starka mediciner. Smärtstillande, muskelavslappnande och inflammstionsdämpande. Och ändå har jag så ont, så jävla ont. Det mina krafter går till nu är att försöka träna så gott det går, sysselsätta mig på något sätt. Just nu känns allting bara som en stor bubbla. Hög av all medicin, kan inte köra bil. Hjärnan hänger inte ens med så jag skulle kunna laga middag till min familj.

 

Bara att skriva denna enkla text är svårt. Sjukskriven till 24e november nu, om jag är hemma fram till det vet jag inte. Och vad som händer efter det vet jag inte heller.

 

Nu är det iaf MRT som gäller inom två dagar och sjukgymnastik.

Fyra år med smärta. När jag i tisdags kände att jag inte längre kunde köra bil på rätt sätt så kom vändningen. Jag bestämde mig äntligen, efter fyra år att det var dags att gå till doktorn.

Jag har haft så ont, jag har gråtit, jag har skrikit jag har verkligen lidit. Tagit två Citodon, tränat, bytt skor.. Gjort allting jag kunnat tänka mig. Men tillslut gick det bara inte. Jag var en hemsk människa mot barnen. Humöret räckte inte till på grund av all smärta. Kroppen räckte inte till och orkade inte längre.

 

Diskbråck med ischias blev doktorns diagnos. Sjukskriven i sex veckor. Läkaren ville skicka in mig akut på MRT när jag berättade om mina känselbortfall/domningar i vänster ben. Flera andra av de problem/åkommor som jag har (som jag alltid trott berott på att jag fött två barn och varit överviktig) var så pass akuta att de ville skicka in mig akut. Men jag var helt ärlig och sa som det var, jag orkade inte. Jag ville bara få sova, sova utan smärta. Det har jag inte gjort på över 4,5 år. Som läkaren sa, hjälper inte två Citodon så finns det inga mediciner i hela världen som kan hjälpa mig. Och det vet jag, jag gick inte till läkaren för medicinernas skull. Jag gick dit för att få hjälp. Remissen är skickad till MRT, och självklart fick jag mediciner också. Två olika muskelavslappnande och en inflammationsdämpande. Nu efter så har jag fått sova lite. Jag känner smärtan hela tiden, men den är ändå mer kontrollerad än innan. Jag kan i allafall andas utan panik.

 

Att det skulle ta över fyra år att söka hjälp. Har ni ont, gå till doktorn!

 

Jag är som sagt sjukskriven i sex veckor, men jag känner mig själv och vet att jag inte kommer vara hemma så länge!

 

Det första de flesta säger till mig är "Men då kan du inte träna". Varför skulle jag inte kunna det undrar jag då?

Det värsta man kan göra med diskbråck är att bli sängliggandes. Man SKA träna, man ska röra på sig. Självklart ska man lyssna på kroppen, och det gör jag. Jag har valt bort vissa gruppträningspass som jag inte tror är bra för kroppen. Men träna, det kommer jag inte att sluta med. Det är min enda chans att bli frisk. Och visst att det kan göra ont, men jag har haft ont i fyra år nu. Jag vet. Rätt träning, undvika tunga lyft, rätt skor och rätt kroppshållning kommer att lösa det.

 

I måndags var jag ju på zumba och box. Zumba är tyvärr en av de pass jag måste välja bort ett tag, passar inte ryggen med alla svängar. Box var superkul! Kommer lätt att testa det igen!

 

Nu vet ni varför jag inte skrivit på några dagar. Är inte riktigt mig själv just nu, men jag fortsätter som vanligt med träning och uppdaterar när orken finns!