Det har varit ett fullspäckat och annorlunda år.

 

I början av året jobbade jag och övningskörde massor. När Mars månad äntligen kom och jag klarade min uppkörning och fick mitt körkort så sa jag upp mig med omedelbar verkan från mitt dåvarande jobb. Började då jobba mer och mer på mitt nuvarande jobb.

 

Till sommaren blev mannen min klar med sin plattsättarutbildning. Under sommaren var det mycket jobb men även en del roliga utflykter med familjen och lugn semester på landet.

 

Hösten kom och jag tog tag i min viktminskning ännu en gång. Det var mycket jobb blandat med vardagslivet med familjen. K opererades och sedan flöt allting på.

Jag skaffade mig en PT som lärde mig mycket. Jag fann en gammal vän som kommit att betyda mycket för mig, även hon har lärt mig mycket.

Genom PTn fick jag in rätt tänk och fick in rutiner med träning, hälsosam kost och vardagslivet. Mitt i allting så blev ischiasen värre än någonsin, hamnade på sjukhus och var borta från jobbet i tio veckor. Under de tio veckorna var det mycket träning som gällde. Jag fann mig själv ännu en gång, fann glöden i hur träningen ska vara.

Jag är klar med PTn nu och känner att jag kan stå på egna ben nu, hon har lärt mig mycket och det är jag henne evigt tacksam för. Det är mycket tack vare henne också som jag tog tag i min onda kropp och sökte hjälp. Fast helt på egna ben är jag ju inte, jag har ett enormt stöd av familj och vänner. Och den vän som lärt mig mest och fått mina tankar att snurra mer än vanligt är ju självklart underbara Emelie. Verkligen glad att jag funnit henne! Förutom mycket pepp inför träning har hon lärt mig något ännu viktigare, mål är viktigt! Och med det belöningar. Tack <3

 

Nu har jag jobbat i två-tre veckor och det känns underbart. Jag är så glad över att jag valde att stanna på det här jobbet, jag trivs så sjukt bra!

 

Nu känns livet bra. Jag är bekväm med träning, kost och jobb. Självklart är det inte lätt, svackor kommer komma. Jag vet att jag kan. Och nästa år, det kommer bli ett jävla grymt år!

Var idag dags för sjukgymnasten igen. Redan klockan 8 var jag där. Jag gillar min sjukgymnast, hon är envis och vägrar ge upp. Hon SKA helt enkelt lösa mitt fall.

Massa prat hit och dit. Har ju så fruktansvärt ont i min muskel, och när hon fick veta vilka övningar/ställningar som är skönast så fick hon massa att fundera på. Har i så många år fått höra att jag ska stretcha rumpmuskeln och baksida lår, senaste tiden har jag dock känt att det bara blir värre av det. Så nu är dom stretchningarna big no no för mig.

Har istället fått nya övningar som jag ska testa i några dagar, sedan ska hon ringa mig så att vi kan prata om hur det känns.

 

Nästa steg verkar bli en TNS-apparat. Hm, intressant. Men absolut villig till att prova!

Jag blir så ledsen. Det här är svårt för mig att skriva om för jag vill inte erkänna det. Men jag har ont, riktigt sjukt dödligt ont. Jag hatar det här.

 

I lördags när vi kom hem efter att ha varit i Kista så låg jag på golvet i världens smärtor och grät. Och jag som skulle jobba natt. Jag tog morfin (första gången sen jag var riktigt dålig efter att jag kommit hem från sjukhuset) och la mig med värmekudden i sängen. Det lättade väldigt mycket och jobbnatten gick väldigt bra.

 

Det gör ont att ligga, jag får ont av att ligga. Har även märkt att jag får fruktansvärt ont av mina jeans och jobbarbyxor, de trycker väl på något sätt fel. Får köra mjukisar all in nu, verkligen kul på jobbet.

 

Som tidigare skrivet, tog två Citodon idag. Hjälpte absolut ingenting och jag kände inte av dom ett dugg. Nu när jag kom hem från träningen så är smärtan sådär olidlig igen, knappt så jag kan andas. Provat att ta Paraflex och Diklofenak. Visst, sist blev jag jättedålig av dom men beöver inte ta lika mycket nu. Provar mig fram för att se om det finns någon medicin som kan ta bort smärtan lite i allafall.

 

Denna jävla svacka beror bara på en sketen sak. Att jag blev sjuk och inte kunde träna på en vecka. Jävla förkylning och magsjuka.

 

Imorgon har jag en tid hos sjukgymnasten.

Har ett tag nu kännt som att det vore något som sitter i kläm i höften, och eftersom jag verkligen vill kunna jobba nu efter tio veckor hemma så ringde jag kiropraktorn.

Han vände och vred mig lite igen och laserbehandlade den onda muskeln.

 

Han är alltid så trevlig att gå till. Vi pratade om att det är ett under att jag fortsatt gå hos honom med tanke på min rädsla. Han skrattade lite och sa "Ja med tanke på hur gråtfärdig du var första gången så är det ju ett under".

 

Frågade honom hur jag ska underhålla det onda jag har, och svaret gjorde mig så lycklig! Träna. Åh så fint att höra! För träna är ju precis det jag vill göra! För det är ju faktiskt så att nu när jag varit sjuk en vecka och inte träna så har jag haft mer ont.

 

Underbara måndag som för med sig en ny färsk träningsvecka. Nya tag och dessutom nytt träningsschema för mig nu när det är december, helgen var likadan mot tidigare månader men idag fanns en nyhet!

Sedan var det dags för något nytt för mig, nämligen 20 ways to hell. Har förut bara kört det med min PT, men nu har jag det på träningsschemat på måndagar. Efter att ha sett de första övningarna så vart jag lite rädd, men jag överlevde ;) Det var tufft och svettigt. Haha, kan inte ens föreställa mig hur roligt ut det kan se för alla som tittar på. För av någon anledning har jag fått för mig att någon ser allting jag gör? Men jag vet inte, folk kanske är där för att träna istället :P Och tur att jag skiter i den känslan iaf.

Men då har man haft första vändan nere i helvetet den här månaden.

 

 

Efter ett besök i helvetet så var det dags för ett pass Shape. I helgen har jag haft väldigt ont i min inflammerade muskel så vill vara försiktig nu, vill inte bli sämre igen. Frågade instruktören till passet vad jag skulle göra om jag fick jätteont, och hon sa ju att jag självklart skulle avbryta. Men jag tänkte att jag kör på så gott det går och om kroppen säger nej så avbryter jag. Faktiskt så sa inte muskeln ifrån, men diskbråcket var väl inte helt på min sida.

 

 

 

 

Idag var det dags för ännu ett besök hos kiropraktorn. Var inte riktigt lika nervös, förutom precis när jag skulle kliva in genom dörren så hoppades hjärtat upp i halsen. Men det gick bra, jag överlevde även idag. Jag var inte längre sne i bäckenet, och det känns. Var dock lite sne mellan skulderbladen och nacken så det knäckte han till igen. Gillar inte delen med nacken, usch så otäckt.

Han var även lite imponerad över att jag vågade komma själv, förra gången hade jag ju Emelie med mig som moraliskt stöd.

Den stora muskelinflammationen som jag har fortsatte han att behandla med lasern. Han ville även att min PT skulle ringa honom så att de tillsammans kunde lägga upp ett bra träningsprogram för mig. Det känns bra :)

Och hur är det med smärtan nu för tiden då? Jag har ju lite ont hela tiden, men vet inte om det faktiskt kanske mest är just muskelinflammationen som bråkar där vid ischias. Hoppas att det "bara" är det. Tyvärr så har jag ju börjat få mer och mer ont i ryggen nu och känner tyvärr av diskbråcket mycket. Men sånt ska ju läka, eller hur?

Igår hade jag tid hos sjukgymnasten igen. Vi gick igenom lite det kiropraktorn sa och gjorde förra veckan och vi båda är väldigt positiva till vad som komma skall.

Pratade lite mer träning och vad jag ska tänka på och vara extra noggrann på.

 

Känner mig nästan som en tant nu också! Fick hjälpmedel från sjukgymnasten, haha!

 

Imorse skulle jag till läkaren för att diskutera min sjukskrivning, den blev förlängd till 16 december. Då kommer jag ha varit hemma i nästan tio veckor! Väldigt blandade känslor. Det är klart att det är jobbigt att vara borta från jobbet, men samtidigt MÅSTE jag låta kroppen läka nu engång för alla.

 

Skulle dessutom ha haft tid hos kiropraktorn idag, tyvärr så vart det avbokat från hans håll så blir ett besök nästa vecka igen istället.

Imorse var hela familjen påklädda och klara strax efter nio för att bege oss till Ikea Uppsala för att hänga på låset vid 10. Efter att ha hittat några julklappar och välbehövligt skit till hemmet så satte vi oss ner i restaurangen för lunch, 105:- för lunch för hela familjen plus kaffe till mamma och pappa och kanelbulle till pappa och ungar. Lovely! Man kan inte annat än älska Ikeas matpriser!

 

Efter lunchen fick vi brumma hem fort för att hinna baka innan farmor med sambo skulle komma. K skulle hjälpa mig och baka, jordgubbsbullar hade vi kommit överrens om. Men tyvärr var K alldeles för upptagen med att bråka med lillasyster så jag fick stå själv i köket och baka jordgubbsmuffins. Ungarna var tokglada för besöket som åkte hem först när det var sovadags för de små så vi fick även middagssällskap.

 

Nu sitter denna mamma helt utslagen av alla smärtor. Usch fy och blä! Man blir så otroligt utslagen och trött av smärtorna. Får alltid tillslut svårt att koncentrera mig och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen..

Skrev ju imorse om hur besviken och arg jag var eftersom jag fortfarande hade så sjukt ont. Det här gick och störde mig hela dagen förstås, tankarna snurrade och visste inte vad jag skulle känna. Jag hoppades ju på kiropraktorn igår. Men så plötsligt på spinningen när jag inte kunde släppa tankarna så kom jag på det! Är det verkligen ischiasen som känns nu? Smärtan är ju lite annorlunda, fortfarande dock lika stark som när den kan vara som värst. Men smärtan var mera spridd, den täckte ett större område nu. Undra OM det kanske inte kan vara så att det BARA är den inflammerade muskeln som gör ont? Kanske det! Och där kom hoppet tillbaka lite! För en inflammerad muskel, det GÅR ATT BOTA!

Håll tummarna för mig nu! På tisdag ska kiropraktorn fortsätta med laserbehandlingen på den inflammerade muskeln, hoppas på framsteg! Googlade lite och läste att Voltaren Gel ska vara bra för inflammerade muskler. Gissa vems älskade man som fick skutta till ica för att handla lite. För tuben vi hade hemma hade förstås gått ut för över ett år sedan och hade bara minimalt kvar som jag självklart tryckte ut för kung och fosterland! Men jag HOPPAS på att den kan lindra min smärta åtminstone!

 

Och när mannen min ändå var på ica fick han köpa Strepsils till mig. Kunde nämligen inte somna igårkväll eftersom jag hade så sjukt ont i halsen. Och för att jag var orolig för att röra mig för att ställa saker fel igen i ryggen som kiropraktorn så fint fixat till!

Nu blir det knarkning av Voltaren Gel, Strepsils och té till en film med mannen min.

Jag är så otroligt ledsen och besviken just nu. När jag vaknade imorse så gick jag upp innan någon av barnen ens var uppe bara för att få stretcha ordentligt i lugn och ro..

Och även trots gårdagens tortyr så har jag lika j******vla ont idag :/ Jag hade verkligen hopp igår, men nu vet jag inte längre. .

 

Allra helst skulle jag lägga mig under täcket och gråta. När tar det här slut..? Finns det ens ett avslut på det här?

När jag idag på förskolan sa att jag skulle till kiropraktorn idag och hon fick veta vem jag skulle gå hos så utbrast hon "Men va? Han är ju typ världskänd!" Jasså? Det visste inte jag.

Och sjukgymnasten sa "Han behöver bara titta på dig för att se vart du har ont." Javisst, tänkte jag och log. Men alltså.. Om det finns en gud, eller en helare.. Då är det den här kiropraktorn!

 

Jag fick klä av mig och så tittade han på mig och pekade på en punkt mellan skulderbladen och sa "Där har du ont". Och ja visst f*n hade jag det, men hade inte ens tänkt påpeka det eftersom det antagligen berodde på besöket hos sjukgymnasten tidigare under dagen.

Sedan fick jag lägga mig ner och han pekade på en punkt, den punkt som jag har haft så svårt att förklara för alla läkare/sjukgymnaster/specialister och sa "Där han du ont". Då började jag nästan gråta, bara genom att titta på mig så hittade han den lilla punkt som ingen, knappt jag själv kunnat peka ut.

Sista pekningen gjorde han i nacken, och där visste jag inte ens att jag hade ont!

 

När jag låg ner på rygg så såg han direkt vad felet var. Mitt bäcken var vridet bakåt vilket ledde till att det skiljde många centimeter på mina ben. Emelie som var med såg nästan illamående ut när hon såg det. Han vred till mig lite och plötsligt var jag lika lång på båda sidorna. Han vred till ryggen och nacken också. Herregud vilken känsla!

Har även en stor inflammation på vänster sida på en muskel som han behandlade med laser. Varför är det aldrig någon läkare som upptäckt detta efter miljoner med undersökningar som han ser med bara sina ögon?

Ska iallafall tillbaka till honom på tisdag för lite mer fix, att ha gått med det här i lite över fyra år har skadat mycket i kroppen. Han tror att jag kan bli helt återställd, för mig känns det overkligt.

Nu efteråt är jag öm i ryggen. Känner tyvärr fortfarande av iscias, men vi får se vad kroppen säger imorgon och i helgen.

Han tyckte inte att jag kunde gå tillbaka till jobbet den 26e, tyckte jag skulle förlänga min sjukskrivning minst i några veckor. Han tyckte jag skulle satsa på ett till besök hos honom och sedan råträning med sjukgymnast.

 

Och han är nog inte vilken sopa som helst då han jobbar med landslag och med massa olika tv-program som Biggest Looser. Han var även chef för någon skola. Nästan så att jag hade lust att fråga honom varför i hela världens namn han har en mottagning HÄR????

Hela den här upplevelsen är helt sjuk, går inte att beskriva vad jag känner i kroppen just nu. Ont och öm som bara den, men även en annan konstig pirrig känsla! Men kanske t.om lite hopp..?

Hade tid hos sjukgymnasten idag eftersom jag fortfarande har så svåra smärtor av min ischias och att jag nu även börjar få ont i ryggen av mina diskbråck. Suck!

 

Hon tycker att jag är ett svårt fall, vet inte riktigt vad det är som faktiskt orsakar den hemska smärtan som jag får. Vi gjorde massa övningar idag för att provocera kroppen och se vad som gör mest ont. AJ! Det är min sammanfattning av detta besök. Som tur är så är ju denna sjukgymnast supertrevlig, hon är lätt att prata med och jag gillar henne starkt! Även idag så råkade vårat besök bli 1,5 timme långt. Tiden bara rinner iväg bland alla övningar och hon tycker ju som sagt att jag är ett svårt fall, men vill ju såklart mer än gärna komma fram till orsaken.

 

Jag har tid hos kiropraktorn idag, om en timme faktiskt och hon hoppades på att det kan hjälpa mig. Jag hoppas också! Jag är LIVRÄDD och panikslagen och kommer darra som ett asplöv när tiden närmar sig. Känner redan nu paniken i kroppen. Usch!

 

Vi har en tid nästa vecka igen. Hoppas på det bästa nu!

 

... Dagens rubrik är ett citat från Mumintrollet som Mini sitter och tittar på. Har alltså en sjuk bebi idag som är hemma med mig, storebror har vi lämnat på dagis så han får busa av sig där.

 

Gårdagen slutade inte så bra för mig. Strax innan middagen började jag få riktigt ont, i denna evigt envisa ischias som jag avskyr av hela mitt hjärta. Du eländiga j*vla skit som gör mitt liv till ett rent helvete vissa dagar. Jag hatar dig.

Hela mitt kvällshumör blev förstört. Jag har inget tålamod, sitter och plågas av smärtor vid kvällsmaten med barnen och tål inte det minsta ljud från barnen. Jag blir helt förstörd, en hemskt ond och arg person. Det är inte rättvist mot min familj, mina älskade barn förtjänar så mycket bättre. Mina älskade hjärtan.

 

Idag har jag i allafall ringt sjukgymnasten och bett henne ringa mig, hoppas att hon hör av sig snart. Det här är inte mänskligt längre. Många har föreslagit att jag ska gå till en kiropraktor, ska se vad sjukgymnasten säger om det. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd, livrädd för att låta en kiropraktor lägga händerna på min redan onda och skadade kropp.

 

Plötsligt igår fick jag ett meddelande av E "Haha, ska jag gissa att det inte är nån idé att bjuda med småbarnsmamman på bio ikväll inne i stan?". Först tänkte jag att "Näe, det går ju faktiskt inte. Måste ju sitta hemma". Men sen kom jag på att "Varför inte? Varför behöver jag sitta hemma?". Så helt från ingenstans tackade jag ja! Har varit hemma sååå mycket nu, legat på sjukhus och knappt träffat människor. Klart jag kunde unna mig detta! Och det är jag glad för att jag gjorde. E´s sambo hade vunnit fyra biobiljetter till filmen Looper, så det var även E´s sambo och hans kompis som var med. Hade en riktigt trevlig kväll.

 

Och filmen? Bättre än förväntat! När E´s sambo berättade på tåget vad den handlade om så tänkte jag "Skjut mig". Haha, okej kanske inte så illa men nästan. Men som sagt, helt klart sevärd i allafall.

 

Efter filmen så ville grabbarna iväg till en pub på söder där en av deras kompisar spelade musik. Och även här tänkte jag "Varför skulle jag INTE följa med? (Förutom det faktum att jag har barn som går upp tiiiidigt)". Men det struntade jag i! Och glad även för det. Var en mysig liten pub där vi kunde sitta och umgås. Folk som satt och umgicks och drack lite öl eller vin. För mig blev det självklart ingen dricka med tanke på mina mediciner.

 

Tyvärr så fick jag ju betala ett högt pris sen efter att haft så kul. Efter bion började jag nämligen känna av ischias smärtan riktigt ordentligt. Kände hur det började bli svårare och svårare att stödja på benet, väl hemma (vid klockan 2!!) så gick det inte längre. Tog mig till sängen i allafall och försökte sova, men det gick inte. Smärtan var hemsk, olidlig. Benet började krampa och smärta strålade ner i vaden, började kallsvettas av smärtan. Och tyvärr, min enda utväg var att ta snabbverkande morfin för att ens få somna. Det känns jobbigt, som ett riktigt bakslag. Kan man verkligen inte få leva ett normalt roligt liv utan att få dessa hemska smärtor? Hade ju tagit min morgonmedicin som vanligt, men har ju börjat sluta med kvällsmedicinen. Och eftersom jag nu varit vaken så länge så började medicinen gå ur kroppen och kroppen stod helt utan. Jobbigt att inse. Men vart ska man vända sig? Verkar ju inte finnas någon som kan hjälpa mig. Har varit sjukskriven ett bra antal veckor nu, utan någon skillnad. Ska det behöva vara såhär?

 

När jag kom hem igår, vid 2 som sagt så började jag misstänka att jag kanske skulle behöva skippa dagens träning eftersom Fredrik går upp vid 4 och efter det har jag svårt att somna om. Och så börjar ju barnen ploppa ur sina sängar vid 5.30. Men faktiskt så är jag pigg, eller som vanligt i allafall. Så blir att gå till Sats nu, slutar väl att jag somnar på Pilatesen! Haha!

En ny månad idag, för mig innebar det nytt träningsschema med nya övningar. Idag var det dags för att träna underkropp på gymmet. Hade egentligen även bokat in mig på ett pass med E på det andra centret, men eftersom bilen inte sammarbetade så blev det inte av. Tränade istället på centret här på hemmaplan.

 

Och tro mig, att komma iväg från alla tankar och all frustration över bilen var helt underbart. Att få komma iväg och träna när allting bara är skit är guldvärt.

 

På mitt nya underkroppsprogram fanns det några helt nya övningar och några som var samma från förra månadens program. Två av dom nya övningarna kändes verkligen! Kände av lite nya ställen på benen som jag inte kännt av vid träning förut. Men programmet kändes bra.

 

Och på grund av de problem jag har med min ischias och mina diskbråck så fick jag även ett program med olika stabiliseringsövningar. Helt enkelt övningar för att stärka bålen, de flesta med pilates- och bosuboll. Skönt att få ett ordentligt program med övningar som är bra för just det eftersom det är bålen jag måste arbeta mest med. Dom här övningarna kan jag slänga in lite när som helst, typ framför tvn om jag så vill. Tänkte i allafall ha som vana att alltid göra de när jag kör över- eller underkropp på gym. Och vissa övningar kanske just framför tvn hemma eller innan ett pass på Sats.

 

Och träningsschemat inför november då? Jadu, den liknar förra månadens schema rätt mycket efter mina önskemål. Dock så har min PT lagt till något som jag kallar "tvångsvilodag". På förra månadens schema hade jag ju nämligen inte en endaste vilodag på schemat. Och jag vet hur gärna min PT vill att man har minst en vilodag i veckan, så nu la hon till en. Fast det kanske inte är enligt mina önskemål ;) Haha!

Sen hur det kommer gå får vi se. Mitt första försök till vilodag ska jag försöka ta på lördag.

Bestämde mig för några dagar sen att prova att trappa ner på medicinerna. Började med att bara ta morfin och 1grams Alvedon två gånger per dag, på morgonen och kvällen. Det gick rätt bra, och eftersom jag ändå inte blir helt smärtlindrad av medicinerna så känns det onödigt att proppa kroppen med så mycket gifter. Och nu i två dagar har jag trappat ner ännu mer då jag skippar kvällsmedicinen. Och eftersom det inte har påverkat min nattsömn mer än med medicinerna så är jag nöjd! Jag har då mer ont på morgonen när jag vaknar förstås, men tar medicinerna fort så börjar dom verka efter 1-1, 5 timme. 

Det är jobbigt att veta att inga mediciner får mig smärtlindrad,  men därför ändå tufft att fortsätta med dessa mediciner. Jag vill att min kropp ska lära sig att leva utan skiten.

 

Jag känner mig långt ifrån som mig själv. Är trött, orkeslös och ointresserad av allt.  Massa telefonsamtal som ska ringas och miljoner andra måsten. Men jag orkar inte, pissmedicin och pissituation man hamnat i!

Träningen försöker jag verkligen orka med,  och det går rätt bra!

 

Nu får det bli ett av dom dära viktiga samtalen innan jag tar mig ner till Sats!

Hade ju första tiden hos sjukgymnasten igår, riktigt glad att min PT var med! Det var massa positiva nyheter i form av att jag kan fortsätta med min träning! Det enda jag ska tänka på är att verkligen hålla bålen stabil, är nämligen där mitt största problem ligger. Alltså ska jag till exempel på zumban tänka på att inte ta ut svängarna för nycket, endast arbeta så att bålen är rak och stabil.

Min PT fick höra vad vi ska tänka på, därefter kan hon veta vilka övningar som blir de rätta.

Hoppas det inte är alltför konstiga stavfel i inlägget, men att skriva via telefonen är inte lätt.. Ser nämligen inte hela inlägget jag skriver, haha! Inte superbra anpassad mobilsida.. :p

 

Äntligen fri! Blev utskriven från sjukhuset igår, efter sex långa dagar! Mycket har hänt.

 

Började med att jag åkte in i fredags morse, fick komma in ganska fort till ortopedakuten. Fick morfin och blev undersökt. Jag hade tappat känseln i vänster underdel av kroppen, kände inte att jag var kissnödig och kunde inte knipa. Hade ingen kraft i vänster ben heller. Hade dessutom fått tillbaka mitt magsår, antagligen på grund av alla de starka medciner jag åt! Och blodtrycket låg på 175/111! Antagligen för att jag hade så ont, det gick nämligen ner under dagarna.

Fick åka in på magnetröntgen av ländryggen. Man ska verkligen blunda när man ligger där i och inte tänka på hur TRÅNGT det faktiskt är. Man låg så otroligt tajt! Tur att jag gått ner mina 65 kilon, hade inte fått plats annars! Magnetröntgen tog en halvtimme. Sedan fick jag åka till min avdelning, ortopeden och bli inlagd. De ville sätta kateter och ge mig morfin intravenöst, men där gick min gräns!

 

Så fick jag ligga där på avdelningen bland alla gamlingar, vi var tre i samma rum. USCH! Fick träffa olika läkare, ortopeder, "vanliga" läkare, neurologer.. Och några fler (kan inte hålla reda på alla). Massa olika undersökningar gjordes. Magnetröntgen visade i allafall två diskbråck och att det inte var diskbråcket som orsakade min ischias, tyvärr! (Lättare att "läka" om det skulle varit därför). Det visade sig även att det inte var varken diskbråcken eller ischias som orsakade mina känselbortfall, tyvärr! Då hade man i allafall vetat vad allting berodde på. Till råga på allt, en morgon när jag klev upp ur sängen så var allting nerblodat! Och det visste man inte alls vad det berodde på.. :/

Beslutet blev: en ny magnetröntgen, denna gång av huvudet och nacken för att se ryggmärgen. Samma hemska trånga upplevelse, fast denna gång med en extra trång apparat runt huvudet. Och denna undersökning tog EN TIMME! Och resultatet? Inga fel hittades.

 

Då beslutade ortopeden (eller detta hade i och för sig bestämts redan innan) att jag skulle flyttas till neurologen istället. Men i brist på plats så låg jag kvar på samma avdelning men tillhörde egentligen neurologen.

Tyvärr så visste man inte vad felet var. Blodprover och alla möjliga prover togs. När jag gått på morfin 3-4 gånger per dag i ungefär fyra dagar så började känseln komma tillbaka och jag började känna mig kissnödig igen.

Jag försökte komma med förslaget att allting kanske berodde på att jag haft så otroligt ont, så kroppen kanske inte orkade mera?

Deras sista utväg blev i allafall ryggmärgsprov. Då fick jag panik. Jag VILLE inte! Blev i allafall dags för det igår. Hade tagit min vanliga dos morfin, men bara när läkaren skulle leta reda på mina höftben och känna på ryggraden så gallskrek jag av ren smärta. Gjorde så SJUUUUKT ont! Läkaren bestämde sig fort, bara efter att ha känt på mig att det inte skulle gå. Jag fick stesolid och mera morfin och så tog man kontakt med narkosen. Dom kom efter ett tag, och vilka problem dom också hade! Det gjorde ju så sjukt ont bara dom petade på min rygg med händerna. Men tillslut så.. Det var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv!

Dagen innan hade läkaren sagt åt mig att dricka mycket kaffe och Cola eftersom koffein kunde lindra huvudvärken. Jag drack så mycket Cola innan att jag nästan mådde illa! Men det måste ha funkat, har nämligen inte kännt av de minsta tecken på huvudvärk! Helt otroligt! Fast med tanke på hur ont och hur stel jag är i ryggen nu efteråt (förutom diskbråcket och ischiasen) så får det vara nog.

 

Och som förväntat (av mig) så visade ryggmärgsprovet ingen borrelia eller ms. Då sa läkaren till mig: Du har nog haft rätt, känselbortfallen berodde nog på din brutala smärta.

 

Och till min lycka, JAG BLEV UTSKRIVEN IGÅR! Är nu hemma. Har morfin två gånger per dag som jag kompletterar med starka Alvedon och även morfin vid behov. Jag är fortfarande inte helt smärtlindrad, tyvärr så finns det inget mer eller starkare man kan ge mig eftersom jag redan får samma dos som de med svåra smärtor vid cancer. Men det här går i allafall att stå ut med. Lycklig över att vara hemma hos min älskade familj igen!

 

Och nu då? Ja, fortfarande inte smärtlindrad som sagt. Nu hoppas läkarna på att lösningen blir sjukgymnast. Och det hoppas jag också, vill bli av med det här! Och första sjukgymnasttiden har jag redan idag, blev nämligen prioriterad eftersom jag är sjukskriven och precis utskriven från sjukhus. Har massa frågor att ställa henne! Vill veta hur det blir med min träning. Hur ska jag göra, vad kan jag göra? Min PT följer dessutom med idag.

Nu får det bli att lyssna lite mer på kroppen. Vill inte vara helt förstörd i så här unga dagar!

 

Dagen idag blir en riktig prövning för kroppen! Har varit helt sängliggandes i över en vecka. Idag ska jag först fira med hårklippning, sedan lunch med en vän innan det blir sjukgymnast! Får se hur kroppen reagerar.

 

Nu är målen:

-Bli smärtlindrad med medicin.

-Bli smärtlindrad UTAN medicin (vill kunna köra bil igen..).

-Kunna börja jobba igen!

 

Grattis om du orkade läsa hela inlägget! Lika bra att skriva här eftersom många frågat vad som hänt på sjukhuset och istället för att svara för en och en så gör vi såhär!