Som jag tidigare nämnt så har löpningen blivit min stora passion i livet. Bara känslan av att faktiskt kunna springa är helt magisk. Man glömmer inte de första loppen man sprungit, när man äntligen lyckades ta milen och den gången som man kände att man skulle kunna fortsätta springa i en all evighet. Att vara i känslan ”att kunna springa i all evighet” är fantastisk, och jag har fått ta mig till den bubblan. Tänk, jag. Jag som vägt 150 kilo..

Löpning är en livsstil. Och vi alla har olika mål och krav på oss själva. Men när man hittat rätt, då har man hittat hem. Mitt mål är att bli långdistanslöpare, och då måste jag träna smart inför det.

Jag springer tre gånger i veckan och hur mycket jag än älskar de längsta passen så kan jag inte köra tre 15 kilometers pass i veckan. Jag är ”bara i uppbyggnadsfasen” så det skulle vara onödigt slitsamt för kroppen.

Jag kör ett kortare (ca 40 minuter) för att nöta tid, ett intervallpass som blir cirka 64 minuter och ett långdistans pass. Nu är jag uppe på 85 minuter, ökar med fem minuter varannan vecka. Målet är att komma upp i 2,1 mil. Jag tror mycket väl att jag skulle kunna springa 2,1 mil nu, men jag har ingen brådska så då ser jag hellre till att skynda långsamt.

Och varför just 2,1 mil? Jo, innan jag ens hade fått upp ögonen helt för löpning så anmälde jag mig till Göteborgsvarvet 2015 som är en halvmara, alltså 2,1 mil. Jag vill vara i bra form och kunna bli stolt över tiden jag springer den på.

Och om allting går enligt mina planer så blir det Stockholm maraton 2016, senast 2017..