Igår efter att jag publicerat mitt inlägg så fick jag ett sms av en kär vän:

 

Fina ord <3 Och nej, jag mår absolut inte så dåligt som det förra inlägget fick det att verka som. Inte ens i närheten. Igår var bara en tung dag med migrän och känslan av att tiden inte räcker till som jag själv vill. Men det kan den inte göra. Inte när man vill prestera så jävla mycket på allting. Jag jobbar mer än heltid och ser alltid till att göra mitt bästa på jobbet, jag tränar varje dag och tränar så att resultat ska synnas, jag är mamma till två små barn och vill självklart vara den bästa mamman i världen och så är jag även fru till en underbar man. Både jag och min man jobbar skift, han jobbar dom kvällar jag inte jobbar och vi snittar på ungefär 50 timmar i veckan båda två. Så ja, ni förstår kanske varför det känns som att tiden inte alltid räcker till. Men jag är jävligt duktig på att använda den tiden jag har. Träningen och barnen hamnar inte i skymundan fast jag jobbar så mycket.

Så gårdagens inlägg ska väl inte tas på fullaste allvar, inte en fin dag som denna i allafall! Visst är jag rädd för att hamna i samma skit igen med ätstörning, ångest och allt, men jag gör så gott jag kan. Och självklart är det guldvärt att ha människor att prata med. Ibland kanske man bara behöver prata med någon som man inte är van vid att prata med, så att allting blir på ett nytt sätt.

Jag är så tacksam för de vänner jag har. Och jag har en väldigt speciell vän vid min sida som jag kan prata om allting mellan himmel och jord. Denna person har det skrivits om mycket senaste tiden, och efter flera år ifrån varandra så kom hon plötsligt in i livet och fick en stor betydelse. Jag älskar dig <3

 

Idag är en underbar dag! Min enda lediga dag och jag valde att ge mig själv massa tid på gymmet. Började med att springa 8 km på bandet, sedan fick det bli 20 ways to hell (ett av träningsuppläggen som jag fick när jag hade PT förra hösten) och sedan avslutade jag med 85 squats som är en del av en utmaning jag är med i.

Efteråt fick det bli lunch med en kär vän som jag träffar alldeles för sällan (träffar i och för sig alla mina vänner alldeles för sällan..), skitsnack i flera timmar. Underbart <3

Nu är jag hemma och mellanlandar en snabbis innan jag ska iväg till förskolan och ha utvecklingssamtal om Mini. Sedan får vi sällskap till middagen. Ungarna blir nog glada att få över en kompis och mamman med för att ha någon att skitsnacka med hela kvällen.

 

Livet är underbart, och jag är tacksam för allting jag har. Tacksam för att ha ett jobb som jag älskar med underbara kollegor, tacksam över att få vara mamma till de två bästa ungarna, tacksam över att vara frisk och få träna, tacksam över att ha en underbar man som står ut med mig och tacksam för alla fina vänner jag har runt omkring mig fast jag är urusel på att höra av mig.

 

Nu har jag hamnat i någon konstig bubbla igen, inte riktigt kännt igen mig själv de senaste dagarna.

 

En evighet sedan jag uppdaterade bloggen sist, jag vet. Men livet är lite av ett ekorrhjul nu. Jobb, träning, hem. Och hemma hinner man precs sova. Och den sömnen man får är inte mycket att hurra för, bara massa oroliga drömmar.. Den här månaden snittar jag på 50 timmar jobb / vecka. Det är mycket. Speciellt när man tränar varje dag och har två barn. Och en man också.

 

Just nu känner jag mig rätt nere. Vet inte riktigt varför. Migrän har jag idag också. Det här blir nog ett långt och onödigt inlägg för er, men ett sätt för mig att ventilera tankarna.

 

Miljoner tankar som snurrar alldeles för fort i huvudet. På något sätt känns livet tråkigt, jag vill fuska med att vara så "duktig" som jag är men samtidigt tar det stop. Jag vill inte, nej, jag KAN inte svika mig själv. Fast jag jobbat så har jag skött träningen och kosten till punkt och pricka, och det blir jag nästan lite trött på. Jag önskar att jag nån dag kan ta en vilodag, en paus från mig själv och bara vara. Vägen dit är lång, och jag får ångest bara av att tänka på det.

Samtidigt är jag rädd eftersom det känns som att min ätstörning börjar smyga sig tillbaka sakta men säkert. Jag bryr mig inte ens om att vela fuska fast jag har chansen. Jag är rädd för att jag kommer krossa mig själv igen. För jag vet, äter jag ingen mat så kommer vikten bara rasa av mig. Samtidigt som det lockar så vet jag att det är fel.

 

Men jag gör mitt bästa hela tiden. På jobbet, som mamma och med både träning och kost. Dock så känner jag att jag är nära att låta kontrollfreaken i mig komma fram lite för mycket igen.

 

Jag skulle behöva någon vid min sida, någon som finns där för mig och bankar lite vett i skallen på mig. På ett schyst sätt, för nu känner jag mig sårbar. Idag var en sån dag då jag bara önskar att jag hade haft någons axel att gråta ut på.

Oj, dagarna går och massa händer.

Förra veckan fyllde jag år så fredag-söndag spenderade jag och mannen min på lyxhotell i Göteborg. Var en underbar helg med massa mys och vi hade det så härligt med varandra. Inte alltid man bor så lyxigt på hotell, det knackades på dörren och bjöds på choklad och konjak. Haha, passande för mig med mina 100 dagar? ;P Men var tanken som räknades i allafall!

 

Det blir inte mycket bloggande nu, en liten bloggsvacka. Jag jobbar och tränar på som vanligt. Jag trivs på jobbet och lyckas kombinera det otroligt bra med både träning och familjen. Träningen har blivit av varje(!!) dag, och även tagit mig till gymmet varje dag. Det känns så otroligt skönt att äntligen ha hittat en balans mellan allt.

 

Och det bästa som hänt. I lördags när vi var i Göteborg så ringde min mans gamla chef till honom, hans chef för många år sedan. Han hade hört att min man blivit varslad och undrade om han ville ha jobb. Igår var han och pratade med honom och hade fått börja direkt igår kväll men kunde inte ta det eftersom jag jobbade kväll igår. Men imorgon börjar han, och det är så otroligt skönt! Visst blir det lite snålt den här och nästa månad, men vi klarar oss. Det har vi alltid gjort.

 

God morgon gott folk. Sitter med kaffet och laddar upp för en 53 timmar lång arbetsvecka! Åhej! Som tur är så är morgondagen en dag som jag ser framemot något fruktansvärt.

2013 kommer bli grymt!

 

-Redan imorgon börjar jag med Fitnessfighten, jag är så himla taggad över det!

-Imorgon börjar även mina 100 dagar utan snacks, godis, skräpmat, fikabullar, läsk och alkohol. Taggad på att klara detta galant!

-Ska även se till att nästa år få nån ordning på min rygg/muskelinflammation så att det inte längre hindrar mig i mitt liv.

-Jag ska se till att min kropp får ett fantastiskt år. Bra kost och träning. Ska fokusera på träning som hjälper kroppen att bygga upp muskler.

-Jag ska lyckas få en bra ordning i livet och hitta en balans mellan jobb/familj/träning/sund kost men även se till att träffa vänner och njuta av livet.

-Jag vill lära mig att tycka att jag själv är så jävla grym, för det borde jag väl ändå vara med tanke på resan jag varit med om?

 

Det har varit ett fullspäckat och annorlunda år.

 

I början av året jobbade jag och övningskörde massor. När Mars månad äntligen kom och jag klarade min uppkörning och fick mitt körkort så sa jag upp mig med omedelbar verkan från mitt dåvarande jobb. Började då jobba mer och mer på mitt nuvarande jobb.

 

Till sommaren blev mannen min klar med sin plattsättarutbildning. Under sommaren var det mycket jobb men även en del roliga utflykter med familjen och lugn semester på landet.

 

Hösten kom och jag tog tag i min viktminskning ännu en gång. Det var mycket jobb blandat med vardagslivet med familjen. K opererades och sedan flöt allting på.

Jag skaffade mig en PT som lärde mig mycket. Jag fann en gammal vän som kommit att betyda mycket för mig, även hon har lärt mig mycket.

Genom PTn fick jag in rätt tänk och fick in rutiner med träning, hälsosam kost och vardagslivet. Mitt i allting så blev ischiasen värre än någonsin, hamnade på sjukhus och var borta från jobbet i tio veckor. Under de tio veckorna var det mycket träning som gällde. Jag fann mig själv ännu en gång, fann glöden i hur träningen ska vara.

Jag är klar med PTn nu och känner att jag kan stå på egna ben nu, hon har lärt mig mycket och det är jag henne evigt tacksam för. Det är mycket tack vare henne också som jag tog tag i min onda kropp och sökte hjälp. Fast helt på egna ben är jag ju inte, jag har ett enormt stöd av familj och vänner. Och den vän som lärt mig mest och fått mina tankar att snurra mer än vanligt är ju självklart underbara Emelie. Verkligen glad att jag funnit henne! Förutom mycket pepp inför träning har hon lärt mig något ännu viktigare, mål är viktigt! Och med det belöningar. Tack <3

 

Nu har jag jobbat i två-tre veckor och det känns underbart. Jag är så glad över att jag valde att stanna på det här jobbet, jag trivs så sjukt bra!

 

Nu känns livet bra. Jag är bekväm med träning, kost och jobb. Självklart är det inte lätt, svackor kommer komma. Jag vet att jag kan. Och nästa år, det kommer bli ett jävla grymt år!

Oj vad barnen blev i extas av farmors julklappar. Överlyckliga barn som tjöt och skrek. Man kan ju undra hur det blir imorgon med ganska mycket mer julklappar..?

 

God mat och trevligt sällskap. Vi har det mesta fixat inför imorgon. Jag jobbar dagpass men kommer hem i bra tid till Kalle och maten. Vi firar jul hemma hos oss som vanligt, de som vill komma får komma. Och som varje år blir det min mamma med sambo och min bror, svärfar och svåger. I år har även svärfar med sig sin nya fru med barn. Vi har firat många fina jular så här och hoppas på många fler,

 

Nu blir det Bingolottos Uppesittarkväll med mannen min. Blir nog inte att sitta uppe och kolla på hela då klockan ringer vid 5 imorgonbitti.

 

Imorgon hörs vi nog inte, men det är väl ganska förståeligt?

 

God jul på er alla! Njut av julen, varandra och all den goda maten.

Idag åkte vi till Kista hela familjen. Tanken var att jag och Mini skulle på en långpromenad under tiden K och pappa gick på bio. Dock var inte vädret på våran sida så vi köpte de sista julklapparna istället. 

 

Nu sitter jag här med en kopp kaffe efter middan och och laddar för  nattjobb 20-7.15, även inatt sitter jag vak.

 

Det jobbiga med nattjobb på helgen är att hela familjen är hemma när man ska sova,  och jag och mannen bor ju i vardagsrummet.. Men men, förra gången klarade jag mig på tre timmar sömn. Kanske sitter uppe fram tills Mini sover middag.

Idag har det gått fyra år av oändlig saknad. Fyra år sedan du lämnade mig och som din starka kropp äntligen fick lugn och ro.

 

Jag tänker på dig varje dag. Jag tänker på hur mycket du kämpade för min skull.

 

Tack för den underbara tid jag fick tillsammans med dig.

 

Jag älskar dig nu och för alltid.

 

Min älskade pappa

Jag har en bild på dig och mig på väggen i köket, jag är 10 månader och sitter i din famn i köket. I din stora trygga famn. Muistatko kuvan jonka sait minulta 50-vuotis lahjaksi?

Kaipaan sinua.

 

Denna låt spelades på din minnesstund och den kommer alltid beröra mig djupt. Jag klarar ännu inte av att lyssna på den utan att få hjärtat krossat.

 

<3

 

Idag har det inte varit en lätt dag. Imorse när jag klev upp hade jag 40,8 i feber. Hela natten var hemsk, låg och vände och vred. Det var kallt och varenda muskel i kroppen gjorde ont. Det gjorde ont att ha kläder på sig, till och med så pass att jag var tvungen att ta av mig lite för att det gjorde så ont mot kroppen.

 

Har legat helt utslagen hela dagen, knappt fått i mig något.

 

Kände mig dålig första gången i torsdags kväll, men trodde att de kanske bara var trötthet och att det skulle gå över. Men det blev värre och värre. Såhär länge har jag aldrig varit sjuk.

 

Nu är första gången jag sitter upp under dagen. För några timmar sedan hade febern inte gett med sig fast jag tagit Ipren och starkare Alvedon.

Imorse när jag vaknade så mådde jag hundra gånger sämre än igår. Hela huvudet känns svullet, nästan tappat rösten, går inte att svälja, näsdukspaket efter paket förbrukas och.. Ja, önskar jag kunde vara en man idag och få vara sådär patetiskt sjuk. Haha, nej usch vad elakt skrivet av mig!

 

Imorse vaknade jag med världens halsont,  huvudvärk och nästäppa.  Fick skippa dagens planer och istället åka med svärmor till Västerås för att akuthjälpa med renovering av lägenhet.

 

Nu har jag Emelie över eftersom maken min är iväg på julbord med jobbet.

 

Sista handlingen, lite snölek, städning, göra tårta och allmänt fixande inför helgens första kalas.

 

 

 

Jaha, nu har jag blivit en "sån där", en sån där med Instagram ;)

 

Har ni Instagram?

 

 

Vill ni följa mig så kan ni söka på laurais88

Jag hade en dröm i natt, eller egentligen flera. Men det var just en av dom här drömmarna som satte sina spår. Den handlade om min pappa, min älskade pappa som gick bort 9/12-2008, fem dagar efter att K föddes. Min pappa hade den hemska sjukdomen ALS, en hemsk nervsjukdom som får nervcellerna som styr kroppens muskler att gradvis förtvina. Man får kraftnedsättning och borttynade muskler och blir tillslut helt förlamad.

Min pappa hade varit sjuk länge, jag kommer aldrig ihåg honom som frisk. 1995, efter flera års muskelsvahget fick han sin diagnos. Alltså levde han med diagnosen i 13 år, det är länge. Jag är imponerad och stolt över hur länge han höll ut. Han var mycket sjuk, det enda rättvisa mot honom hade varit att få släppa taget tidigare och få somna in i lugn och ro. Få vara utan smärta. Min älskade pappa. Han kämpade för min skull, jag var hans enda barn och gjorde allt för honom. Och han gjorde allt han kunde för mig. Men så kom dagen, dagen då han valde att släppa taget. Fem dagar efter att jag födde mitt första barn, fem dagar efter att han fick sitt första barnbarn. En pojke. Vi låg på samma sjukhus, båda sjuka i sitt, för sjuka för att kunna ses. Han fick veta att jag fått en son, och vi mådde bra efter omständigheterna. Då valde han att släppa taget, äntligen fick han lugn. Min älskade pappa, tack för att du kämpade så länge för min skull. Tack för den tid jag fick med dig. Tack för att du valde att släppa taget tillslut, det var det bästa för dig.

I drömmen jag hade i natt gick min pappa, på sina egna ben. Jag kommer aldrig ihåg min pappa så att han gått. Aldrig. Men han var ändå sjuk i min dröm. Vi var i affären och jag frågade om han ville ha nåt. Memma ville han ha, en riktig finsk påsktradition. Kaffegrädde och socker ska man också köpa till.

Jag vet inte varför jag hade just den drömmen inatt, vet inte om det har med farsdag idag att göra.

Jag har läst boken Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. F undrade om det inte blir jobbigt att läsa sådana böcker, men nej tvärtom.

Efter drömmen i natt kände jag ett stort behov av att få lite närhet till denna hemska sjukdom igen. Googlade och hittade en "ny" bok, Om det bara var jag. En bok där man får ta del av Tina Janssons texter som har varit sjuk sedan sommaren 2006.

 

 

Tack för att du tog dig tid att läsa.

 

 

Vill välkomna er till min nya design som är gjord av babbi.se.

Känns skönt med en design som kan spegla lite vad själva bloggen faktiskt handlar om.

 

Hoppas ni känner er tillfredställda!