Jag hade en dröm i natt, eller egentligen flera. Men det var just en av dom här drömmarna som satte sina spår. Den handlade om min pappa, min älskade pappa som gick bort 9/12-2008, fem dagar efter att K föddes. Min pappa hade den hemska sjukdomen ALS, en hemsk nervsjukdom som får nervcellerna som styr kroppens muskler att gradvis förtvina. Man får kraftnedsättning och borttynade muskler och blir tillslut helt förlamad.

Min pappa hade varit sjuk länge, jag kommer aldrig ihåg honom som frisk. 1995, efter flera års muskelsvahget fick han sin diagnos. Alltså levde han med diagnosen i 13 år, det är länge. Jag är imponerad och stolt över hur länge han höll ut. Han var mycket sjuk, det enda rättvisa mot honom hade varit att få släppa taget tidigare och få somna in i lugn och ro. Få vara utan smärta. Min älskade pappa. Han kämpade för min skull, jag var hans enda barn och gjorde allt för honom. Och han gjorde allt han kunde för mig. Men så kom dagen, dagen då han valde att släppa taget. Fem dagar efter att jag födde mitt första barn, fem dagar efter att han fick sitt första barnbarn. En pojke. Vi låg på samma sjukhus, båda sjuka i sitt, för sjuka för att kunna ses. Han fick veta att jag fått en son, och vi mådde bra efter omständigheterna. Då valde han att släppa taget, äntligen fick han lugn. Min älskade pappa, tack för att du kämpade så länge för min skull. Tack för den tid jag fick med dig. Tack för att du valde att släppa taget tillslut, det var det bästa för dig.

I drömmen jag hade i natt gick min pappa, på sina egna ben. Jag kommer aldrig ihåg min pappa så att han gått. Aldrig. Men han var ändå sjuk i min dröm. Vi var i affären och jag frågade om han ville ha nåt. Memma ville han ha, en riktig finsk påsktradition. Kaffegrädde och socker ska man också köpa till.

Jag vet inte varför jag hade just den drömmen inatt, vet inte om det har med farsdag idag att göra.

Jag har läst boken Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. F undrade om det inte blir jobbigt att läsa sådana böcker, men nej tvärtom.

Efter drömmen i natt kände jag ett stort behov av att få lite närhet till denna hemska sjukdom igen. Googlade och hittade en "ny" bok, Om det bara var jag. En bok där man får ta del av Tina Janssons texter som har varit sjuk sedan sommaren 2006.

 

 

Tack för att du tog dig tid att läsa.