Veckan har varit väldigt givande, känslosam och väldigt lärorik.

Som ni har kunnat läsa om den senaste månaden så har vi gjort utredning på Kasper 5,5 år på BUP. Min älskade stora bebis. Det är mycket som händer kring det barnet, och har alltid varit så. Han är så unik och underbar, min älskade son.

För ett år sedan gjorde vi en utredning på honom på neuropediatriska på KS och jag blev faktiskt besviken den gången. Den ”enda” diagnosen som han då fick var expressiv språkstörning. Detta har vi jobbat mycket med, hos logopeden gick han redan innan en gång i veckan och träffade talpedagog på förskolan. Och det gör han fortfarande. Han har utvecklats massor, och han vet själv varför han går hos logopeden. Han vet att han pratar lite tokigt.

I onsdags var jag och F på BUP för att få återgivning. Jag hade försökt förbereda F på att den här gången kommer det en mer ”riktig” diagnos, så vi var båda väldigt medvetna. När man kom in i rummet och skulle sätta sig ner så ville man bara direkt fråga vad dom kommit fram till, men professionella som dom är så vill dom ju gå igenom allt. K har många, väldigt många otroligt starka, fina och unika sidor. Jag är så stolt över honom, han är fantastik.

Men när dom äntligen sa det man väntat på, resultatet. Asperger och ADHD. Jaha. Och nu då?

Och då började informationen flöda. Detta kommer innebära det och det och det. Ni har rätt till det och det och det. Ring hit och dit och så hit. Vi skickar remiss till dit och dit och dit. Ni kan själva ta kontakt med dom och dom och dom. Oj, jag kanske borde anteckna? Ja, ni fattar.

Det har tagit ett tag att smälta allt. Men man börjar landa nu.

Det är min kära K, min älskade underbara femåring. Det var ju det här vi hade förväntat oss för ett år sedan. Samtidigt som det kom som en stor lättnad så blev det ändå som en chock, nu finns det på papper.

Både onsdagen och torsdagen var ganska jobbiga känslomässigt, mycket tankar hit och dit. Men samtidigt denna lättnad. Det blir så mycket lättare att acceptera vissa saker som K gör som är ”fel”. Vi vet nu att vi aldrig kommer kunna ”ändra på” vissa saker med hur han är/gör. Och eftersom han är våran son, då är det självklart att det är våran uppgift att se till att hans vardag fungerar som det ska.
Och jag har redan innan märkt hur vissa saker fungerar bäst, självklart gör vi så istället.

Eftersom vi ”inte kan leva vårat liv som med en vanlig femåring” så har vi ju rätt till att ansöka om vårdbidrag. BUP tyckte absolut att vi skulle ansöka när det när dom fick höra hur vi lagt upp våra liv, egentligen saker som nu är självklara för oss men som ”inte ska behöva vara så i ett normalt liv”. Vi har gjort mycket anpassningar, asperger och ADHD är inte främmande för mig. Jag vet hur mycket fungerar, och jag har tur som har en nära vän som har en son med asperger.

Så ja, en stor lättnad men samtidigt en stor chock att få det svart på vitt. Egentligen är det ingenting som blir annorlunda, men samtidigt så vänds hela livet upp och ner.

Bland det jobbigaste, eller nej, mest irriterande har varit folks reaktioner. Jag vet att folk inte menar något illa så därför blir jag inte irriterad, jag håller det bara för mig själv och tycker mest det var ett konstigt sätt att reagera på. ”Nämen oj, stackarn” och ”Oj, ok” har varit de vanligaste svaren. Då undrar jag, stackars vem? Stackars K som har tur att få sina diagnoser i tidig ålder så han får rätt hjälp direkt? Stackars K som blir klar med allting innan skolan så att alla är väl förberedda? Eller stackars oss föräldrar som får höra hur fantastisk våran son är och hur högt hans logiktänkande är? Eller stackars oss föräldrar som får den hjälp och stöd vi känner att vi behöver? Eller stackars oss föräldrar som får det lättare att förstå varför vissa saker är som dom är? Stackars lillasyster som har en underbar storebror? Eller stackars lillasyster som får föräldrar som får svar på frågor och den hjälp som behövs? Nej, i våran familj finns det ingen stackars. Vi är lyckligt lottade, vi har två friska underbara nyfikna barn som älskar varandra så mycket att dom alldeles för många gånger har ihjäl varandra med minst lika ofta älskar varandra mer än någonting på hela jorden. Vi är en lycklig familj som har varandra.