Igår hade vi desserttävling på jobbet. Jag och min kollega bestämde oss för att gå all-in och la ner mycket tid på vårt bidrag.

Jag har ju en ätardag i veckan då jag kan äta det jag känner för, resten av dagarna följer jag mitt kostschema som jag trivs otroligt bra med. Under tävlingen igår så var det ju massa desserter (förstås) och jag hade först inte tänkt smaka. Men så kände jag, om jag känner att jag verkligen VILL och att det faktiskt är värt det för mig just idag. Ska jag då tvinga mig själv att inte smaka? Vissa tycker ja och andra nej. Mitt syfte med kostupplägget är att trimma kroppen lite, jag äter inte enligt kostschema för någon speciell tävling och har inga exakta datum då något visst ska vara uppnått. Så just igår, där på plats kände jag att det var värt det. Så jag smakade på alla bidrag utan dåligt samvete.

 

Det som jag vill komma till i inlägget är det att för det mesta är det så för mig att när jag ätit socker, en endaste liten bit kan räcka så är det kört. Det kraschar i skallen på mig och jag vräker i mig allting som kommer i min väg. Men inte igår. Och det är jag så jävla stolt över. Mitt gamla jag, då hade jag fått ångest. Jag hade åkt hem, skitit i mitt kostuppläggsmiddag och ätit något annat (familjen åt dessutom våfflor) och deppat ihop ännu mer och åkt och köpt godis som jag vräkt i mig i soffan under kvällen. Men igår, jag fick inte ens abstinens. Jag åkte hem och åt gärna min kostuppläggsmiddag och avslutade kvällen med det kvällsmål som hör till.