Som jag kämpat, slitit och blivit gråhårig över denna delkurs!

Usch vilken hemsk natt. Verkligen inte fått ordentligt med sömn och redan varit vaken sedan 4.30, kanske inte önskvärt..

 

Igår var det som tidigare nämnt en riktigt hurtig dag. Och jag är så glad. Ryggen höll hela Organic bodywork passet så det känns riktigt härligt. Började få lite panikkänsla strax innan. Men sa till instruktören hur läget var och att jag mest var här för att testa ryggen. 

Och den höll. Inga känningar av smärta alls. Det enda jag reagerade på när vi skulle böja oss rakt ner till golvet och gå så långt ner man bara kunde. Vid sådana övningar brukar jag kunna komma ner på golvet gott och väl med båda händerna,  men nu kom jag knappt ned till knäna! Haha. Kylskåpsvarning! Märks att man haft förbud mot att böja sig framåt i en månad. Men men, bara jobba upp det försiktigt. Skynda långsamt. 

 

Efter idag kommer det nog inte kännas lika bra alls i ryggen. Det som fortfarande gör ont, fruktansvärt ont är att sitta. Och idag har jag planeringsdag med jobbet 8-17. Och visst, jag är sjukskriven så att sista sjukskrivningsdagen är imorgon men det är ändå önskvärt att man kommer på en planeringsdag som bara är en gång per år. 

Och vad innebär en planeringsdag? Jo sitta.. Men efter det mördarsittpasset 8-17 så åker jag direkt till gymmet!  Det är min kropp värd!

Vi ska vara på ett hotell och där bjuds det på massa mat. Men jag har valt att hålla mig till min kostplan så har matlådor förberedda!

En fantastisk dag idag. Njuter av de sista dagarna av sjukskrivningen för fullt nu! Dagen började tidigt för mig idag, 05.50 då jag begav mig ut på en PW innan resten av familjen gick upp. Alltid lika härligt!

Efter en frukost med familjen sen så gick jag med barnen till förskolan och fortsatte därifrån med en promenad ner till gymmet. Helt underbart väder att promenera i idag.

Nere på gymmet var det dags för att börja med mitt nya träningsupplägg. Som jag längtat! Det kändes bra, dock så hade jag en spännande stark känsla där de flesta vikter jag tog kändes lite mesiga. Men för ryggens skull så är jag lite försiktig. Får helt enkelt öka gradvis för att tillslut nå höga höjder!

Efter passet så promenerade jag hem. Perfekt extra motion med en promenad på 30 minuter X 2.

 

Väl hemma fick jag slå mig ner för lite pluggande. Nu känns det sådär läskigt igen. För nu är jag nämligen klar med delkurs 2 i block 1. Herregud, att jag redan gjort klart hela block 1. Inte illa pinkat! Så nu gäller det att skicka in dessa uppgifter för att få nästa block att pyssla med. Väntar med spänning att få fördjupa mig i de andra böckerna, i block 1 har vi nämligen bara använt oss av Näring och hälsa boken.

 

Det blir en riktigt hurtig dag idag. För att se hur kroppen känns, och få ordentligt med rörlighet så blir det ett pass Organic bodywork 18.45 med grannen ikväll. Härligt! Det var längesen jag gick på de passen, men nu är det läge att se vad ryggen går för igen.

 

Ha en fortsatt härlig måndag nu! För mig står det logoped med K och storhandling på schemat härnäst.

Veckan har varit väldigt givande, känslosam och väldigt lärorik.

 

Som ni har kunnat läsa om den senaste månaden så har vi gjort utredning på Kasper 5,5 år på BUP. Min älskade stora bebis. Det är mycket som händer kring det barnet, och har alltid varit så. Han är så unik och underbar, min älskade son.

 

För ett år sedan gjorde vi en utredning på honom på neuropediatriska på KS och jag blev faktiskt besviken den gången. Den ”enda” diagnosen som han då fick var expressiv språkstörning. Detta har vi jobbat mycket med, hos logopeden gick han redan innan en gång i veckan och träffade talpedagog på förskolan. Och det gör han fortfarande. Han har utvecklats massor, och han vet själv varför han går hos logopeden. Han vet att han pratar lite tokigt.

 

I onsdags var jag och F på BUP för att få återgivning. Jag hade försökt förbereda F på att den här gången kommer det en mer ”riktig” diagnos, så vi var båda väldigt medvetna. När man kom in i rummet och skulle sätta sig ner så ville man bara direkt fråga vad dom kommit fram till, men professionella som dom är så vill dom ju gå igenom allt. K har många, väldigt många otroligt starka, fina och unika sidor. Jag är så stolt över honom, han är fantastik.

 

Men när dom äntligen sa det man väntat på, resultatet. Asperger och ADHD. Jaha. Och nu då?

 

Och då började informationen flöda. Detta kommer innebära det och det och det. Ni har rätt till det och det och det. Ring hit och dit och så hit. Vi skickar remiss till dit och dit och dit. Ni kan själva ta kontakt med dom och dom och dom. Oj, jag kanske borde anteckna? Ja, ni fattar.

 

Det har tagit ett tag att smälta allt. Men man börjar landa nu.

 

Det är min kära K, min älskade underbara femåring. Det var ju det här vi hade förväntat oss för ett år sedan. Samtidigt som det kom som en stor lättnad så blev det ändå som en chock, nu finns det på papper.

 

Både onsdagen och torsdagen var ganska jobbiga känslomässigt, mycket tankar hit och dit. Men samtidigt denna lättnad. Det blir så mycket lättare att acceptera vissa saker som K gör som är ”fel”. Vi vet nu att vi aldrig kommer kunna ”ändra på” vissa saker med hur han är/gör. Och eftersom han är våran son, då är det självklart att det är våran uppgift att se till att hans vardag fungerar som det ska.
Och jag har redan innan märkt hur vissa saker fungerar bäst, självklart gör vi så istället.

 

Eftersom vi ”inte kan leva vårat liv som med en vanlig femåring” så har vi ju rätt till att ansöka om vårdbidrag. BUP tyckte absolut att vi skulle ansöka när det när dom fick höra hur vi lagt upp våra liv, egentligen saker som nu är självklara för oss men som ”inte ska behöva vara så i ett normalt liv”. Vi har gjort mycket anpassningar, asperger och ADHD är inte främmande för mig. Jag vet hur mycket fungerar, och jag har tur som har en nära vän som har en son med asperger.

 

Så ja, en stor lättnad men samtidigt en stor chock att få det svart på vitt. Egentligen är det ingenting som blir annorlunda, men samtidigt så vänds hela livet upp och ner.

 

Bland det jobbigaste, eller nej, mest irriterande har varit folks reaktioner. Jag vet att folk inte menar något illa så därför blir jag inte irriterad, jag håller det bara för mig själv och tycker mest det var ett konstigt sätt att reagera på. ”Nämen oj, stackarn” och ”Oj, ok” har varit de vanligaste svaren. Då undrar jag, stackars vem? Stackars K som har tur att få sina diagnoser i tidig ålder så han får rätt hjälp direkt? Stackars K som blir klar med allting innan skolan så att alla är väl förberedda? Eller stackars oss föräldrar som får höra hur fantastisk våran son är och hur högt hans logiktänkande är? Eller stackars oss föräldrar som får den hjälp och stöd vi känner att vi behöver? Eller stackars oss föräldrar som får det lättare att förstå varför vissa saker är som dom är? Stackars lillasyster som har en underbar storebror? Eller stackars lillasyster som får föräldrar som får svar på frågor och den hjälp som behövs? Nej, i våran familj finns det ingen stackars. Vi är lyckligt lottade, vi har två friska underbara nyfikna barn som älskar varandra så mycket att dom alldeles för många gånger har ihjäl varandra med minst lika ofta älskar varandra mer än någonting på hela jorden. Vi är en lycklig familj som har varandra.

Igår tog livet en stor vändning. Samtidigt kunde jag äntligen pusta ut, det blev en sån lättnad men samtidigt en så ny stor omställning för livet. För hela familjen. Mer om detta en annan dag, när jag samlat mina tankar och känslor lite mer.

 

Det här kommer verka som ett snyft inlägg, men det är det inte. Fastedag idag. Fortfarande omtumlad efter gårdagen. Känner mig lite trasig. Väl hemma efter dagislämning och morgon PW så åt jag min kvarg och gillade läget. Men samtidigt så kände jag ändå, så trött och så orkeslös. Så känslomässig på något sätt och väldigt nära till gråt. Mina fastedagar brukar inte vara såhär, och det beror nog inte bara helt på att det är just fastedag.

 

Och impulsiv som jag är och på något sätt fortfarande ute efter någon spännande utmaning kost/träningsväg. Kan ni tänka er vilken ny glöd man får av att börja känna sig starkare i kroppen igen efter den jävla ryggen? Pang så har jag bestämt mig för något nytt. Något som ska få mig att växa ännu mer, något som ger mig lite utmaningar som jag ska klara av. Mer om det när allting är klart.

 

Jag har trivts med 5:2, mycket bättre än förväntat. Jag hade trott att jag skulle dö på mina fastedagar och inte ha någon energi alls, men så har faktiskt fallet inte varit. Känns häftigt att se vad kroppen kan. Och som sagt, fastedag idag men inte en bra dag. Nya beslut som tagits vilket kommer innebära ett slut med 5:2, lite tråkigt egentligen. Det var så sjukt, men jag lyssnade på kroppen. Känslomässig som man är idag, det enda jag ville ha var att få äta en portion jävla havregrynsgröt. Ja, HAVREGRYNSGRÖT. Och som en vän sa "Det är gröt, inte ett kilo godis. Så ät!". Och ja, min räddning idag blev nog den där jävla gröten. Och nu ska jag åka till gymmet och rensa skallen!

 

 

//: Rörigaste och mest osammanhängande inlägget på länge

 

 

Imorse när jag vaknade blev jag lite arg, hade ont på massa nya ställen och allting kändes bara hemskt. Så kom jag upp och insåg att det var träningsvärk i rumpa och ben, kärlek!

 

Idag är nog första dagen som jag kan säga att det har blivit en förbättring med ryggen! Fortfarande ont, men ändå så mycket mer rörlig och inte lika ont.

Och vilken träningsdag jag haft! Började med att jag gick med barnen till förskolan och lämnade där innan jag tog en promenad till gymmet. Väl på gymmet blev det en halvtimme på crosstrainern innan jag körde ett helkroppspass där jag klämde in två tabata-hopp-på-stepbräda, och efter det en promenad hem.

 

Nu på kvällen här så begav jag mig ut med grannen. Först blev det ett varv runt spåret innan jag avslutade med:

- Tabata, hoppa hopprep.

- Tabata, jogga upp och ner på en stock. 

- Tabata, hoppa hopprep.

 

Och att kunna träna utan att ryggen bråkar är guld.

När jag började med 5:2 så skrev jag ju att de dagar som jag hade fastedag så skulle jag bara promenera eftersom jag inte trodde att min kropp skulle vara pigg på så mycket annat. Men mina fastedagar har gått så sjukt mycket smidigare än vad jag förväntat mig, helt otroligt! Idag är en fastedag och efter morgon PWn så kände jag att jag ville ha mer. Slängde i mig lite kvarg innan jag tog mig ner till gymmet. Väl där blev det en halvtimme på crosstrainern och sedan ett benpass. Helt magiskt hur kroppen orkade! Man ska våga prova sig fram och eftersom mina fastedagar gått så himla bra så tänkte jag att jag självklart måste prova mig fram. Hade inga större förväntningar utan tänkte bara känna efter, i värsta fall hade jag alltid kunnat avbryta. Men man kommer ju ingenstans med att inte prova sig fram, eller hur?

 

Och eftersom jag precis blivit av med mitt gymförbud (dock med väldigt strikta regler) så kunde jag inte låta bli gymmet, och kommer nog inte kunna göra det mina kommande fastedagar heller. Så länge det känns ok i både huvudet och kroppen finns det väl ingen anledning att inte ta sig dit? Självklart planerade jag mina måltider utifrån min träning, men med lite planering och envishet så funkar allting.

 

Som rubriken lyder, helgen kom och helgen gick. Haft en underbar helg med familjen, i lördags hade vi dessutom påskbuffé så då var det massa god mat. Min bror, mamma och hennes sambo var här och även min svärfar med fru och dotter. Det bjöds på massa god mat och för att vara på den säkra sidan och få glutenfri mat och mat som passar mig bättre annars också så stod jag i köket från efter frukost till 16.30 (förutom en halvtimmes löptur). Gjorde massa god mat!

Idag har livet blivit lite extra bra. Som jag skrev igår, nu har jag fritt fram att träna på gymmet. Dock med väldigt strängt upplägg, självklart följer jag det till punkt och pricka. 

Ringde ner till Sats igår och kollade öppettiderna för Minisats och ungarna var överlyckliga över att få gå på 'barnträningen' som dom kallar det för. Härligt att dom redan uppskattar träningen. Ju tidigare dom får det i sitt tänk desto lättare blir det nog för dom att själva börja träna när åldern är inne.

 

Jag körde ett fettförbränningsprogram på crosstrainern och sedan fick armarna jobba och slita! Så sjukt skönt, inte blivit mycket jobb för armarna senaste tiden med bara promenader. Det var allra mest biceps och triceps, slängde även in några övningar övningar för övre delen av ryggen.

 

*Hade tänkt lägga in en bild men mobilbloggandet funkar inte alltid som den ska*

Idag var det ett besök hos sjukgymnasten som gällde igen, och faktiskt så kom jag ut med ett lite större leende på läpparna idag än de andra gångerna. Jag gillar min sjukgymnast, verkligen avgudar henne. Och det är nog det som är anledningen till att jag faktiskt lyssnat på allting som hon sagt och inte fuskat och tränat på annat sätt.

 

Men som ni vet, det kliar fruktansvärt mycket i fingrarna att få komma iväg till gymmet. Det är min frizon, min andningsplats. Och visst är jag mycket hemma nu utan busiga barn, men hela stämningen på gymmet är oslagbar.

Men till saken, igår så satt jag och funderade på massa övningar som inte borde bråka så mycket med ryggen. Skrev en lista och tänkte ta med den till sjukgymnasten idag. Sagt och gjort, väl hos henne så frågade jag om jag fortfarande skulle fortsätta med att bara gå. Till en början sa hon ja men när hon hörde att jag skrivit en lista så började vi diskutera. Jag sa att jag vet hur otroligt viktigt det är med min hållning, den är jag alltid noggrann med. Hon tog listan och bad mig göra vissa av övningarna. Och jag fick godkänt! Hah! Det var bara en övning från listan som hon ville stryka, och faktiskt var det en övning som jag inte heller trodde på men ville höra hennes åsikt.

 

Självklart är tanken att köra med superlätta vikter, men jag måste få röra kroppen mer än bara promenader! Mina armar dör av tristess! Och nej, jag köper inga stavar!

Så nu har jag min träningsplan, upplagd av mig själv och med kommentarer från sjukgymnasten. Vem är gladast nu tror ni?

Men självklart så är ju förskolan stängd imorgon så har barnen hemma, mannen jobbar och det är långfredag. Vet inte alls hur Minisats har öppet imorgon. Annars så kan jag komplettera crosstrainern med några av övningarna här hemma. Har ju faktiskt massa golv och många olika vikter. Men så kan ni gissa vem som kommer börja hänga på gymmet igen?

 

Helt ok fastedag idag faktiskt!

Jag fick många synpunkter på detta inlägg som jag skrev igår om arbetsgivare och påskägg. Det var flera som tyckte att ”Äsch, det är påsk och då SKA det vara godis”. Men enligt vem egentligen? Och varför firar vi påsk? Det är ju något religiöst, eller hur? Står det något om godis där? Och om tider nu kan ändras så pass att vissa julsånger och juldräkter inte längre får sjungas/användas på luciatåget och att inte den svenska nationalsången får sjungas 6e juni, varför kan man då inte ’få ändra’ på traditioner även här?

 

För oss/dom som har ett sockerberoende kan dessa högtider har förödande konsekvenser. Tänk dig (eller är du inte/har varit sockerberoende kan du aldrig sätta dig in i situationen) men att du har kämpat, du har varit sockerfri i tex 60 dagar och så trycks allting det här framför dig och du förväntas ta bara för att det är påsk. Vart finns rättvisan då? Varför sparka på den som redan ligger ner?

 

Ingen skulle ju gå fram till en som varit alkoholist och slutat dricka eller till en som slutat röka och bjuda på deras drog. Vad är egentligen skillnaden från deras drog till sockerdrogen? Men som sagt, har du själv inte varit beroende blir det svårt för dig att sätta dig in i situationen.

Det är inte så att jag vill klanka ner på godis. Absolut inte, godis är gott. Jag äter godis. Jag är sockerberoende, men jag har kommit så pass långt i min resa att jag kan hantera det (visst finns det perioder då det är svårare). Jag äter inte godis ofta, kanske 1-2 gånger i månaden. Om ens det. Men de gånger som jag väljer att äta ska det inte vara ”för att det finns”. Jag vill äta mitt godis hemma i lugn och ro i soffan på fredagskvällen med min man. Och eftersom jag vet vilket helvete den här resan är så tycker jag att det är orättvist. Varför ska jag och de andra som verkligen kämpar med sin resa behöva stå ut med att ingen kan förstå vårat beroende lika väl som andra beroenden?

Det här är ett intressant ämne som jag tänkte på igår, sen träffade jag en även en vän på tåget igår kväll och då kom vi in på just detta ämne.
  Det här med ens arbetsgivare, man tycker ju att dom borde ha som mål att ens personal håller sig friska och hälsosamma. Eller hur? Hur kommer det då sig att i påsk, jul och andra ”godishelger” så bjuds det på massa godis. Visst, ingenting emot påsk- och julgodis för dom som vill ha. Men för andra då? För dom som valt den andra vägen? Eller för den som vill känna sig duktig och bara äta den dära lilla godisbiten till fredagsmyset eller på lördagskvällen? Varför blir vi utan?

Kan det inte finnas, som nu till påsken ett påskägg med massa godis och ett påskägg med frukt/avokado/nötter? Visst det kanske låter dyrt? Men hur dyrt blir inte ohälsan bland personalen? Nu menar jag inte att all ohälsa beror på godis. Men ju mer accepterat det blir i samhället att det finns dom som väljer bort godiset desto lättare blir det för många att hålla fast vid sin hälsosamma sida, även vid dessa helgtider.

Hur har ni det? Slängs det fram stora påskägg med godis? Finns det några andra alternativ?

Vad glad jag kommer bli den dagen då jag kommer till en arbetsplats och ser ett påskägg med annat än godis.

 

Ja, som rubriken lyder. Vad är det som går och går men aldrig kommer fram..? Lite så känner jag mig just nu faktiskt. Var som tidigare nämt hos sjukgymnasten idag. Och tyvärr kom jag inte därifrån med det jag hoppats på. Igår när jag var hos doktorn så blev jag fortsatt sjukskriven, passade även på att fråga honom hur pass länge jag ska fortsätta att bara gå. "Så länge som möjligt" svarade han. Äsch, tänkte jag och skulle kolla med sjukgymnasten idag. Tyvärr så blev det inte så mycket bättre besked därifrån. Promenader, promenader och åter promenader. Som sagt, det känns som att jag går och går och går men aldrig kommer fram. Hon tyckte dessutom att jag skulle dela upp mina promenader till kortare, så istället för 2x60 minuter ska jag hellre köra 4x30 minuter. Snark!

Men har i allafall fått tillåtelse till att börja sträcka på kroppen lite igen, men inte så att det gör ont. Börjar ju känna mig lite stel, saknar att träna hela kroppen och få sträcka ut. Fått lite övningar att köra nu så blir det tillbaka på torsdag. Jag är ändå stolt över mig själv, jag tappar inte tålamodet och inte motivationen. Heja mig, jag kommer fixa det här! Bara att hålla huvudet uppe och gilla läget, det kommer att ge sig förr eller senare!

 

Nu blir det en riktigt spännande uppgift, precis vad jag längtat efter! Den här uppgiften fick vi börja förbereda redan i början av utbildningen för att ha alla pusselbitar på plats sen när det väl gällde.

Vi har fått ta hand om våran första försökskanin och denna har fått fylla i kostregistrering i en veckas tid där all matintag och tider skulle dokumenteras. När vi började utbildningen fick vi välja om vi skulle köpa det professionella kostdataprogrammet eller använda oss av gratisversionen, jag valde att köpa till den professionella för att kunna använda den sen i framtiden.

 

Idag har jag fastedag. Och det är så konstigt det där. För det mesta när jag är ute på mina PWs på mornarna innan frukost så kurrar magen och jag bara längtar efter frukost, samma sak till de flesta mellanmålen, lunchen och middan (menar att jag ofta är hungrig när det ska ätas inte att jag går runt hungrig hela tiden) men vid fastedagarna är det helt dött! Inte för att jag klagar. Men som idag, kom hem från promenaden och verkstan vid 9.30, började plugga och tog en dusch och fixade iordning mig. Vid 11 kom jag på, fan frukosten! Alltså det har aldrig hänt, inte att jag GLÖMMER bort att äta. Och ingen hunger och inget sånt i kroppen. Det är som att inför dessa fastedagar så har hjärnan hajat att det inte blir någon mat och så blir kroppen inte ens hungrig! Det var lite samma förra fastedagen. När man får äta, då vill kroppen ha mat. Men när det är fasta som gäller så har kroppen hajjat det redan innan, ganska fiffigt måste jag tycka! Och jävligt bekvämt om inte annat!

 

Som heltidsarbetande och studerande småbarnsmamma så får man verkligen ta vara på all tid som bjuds på. Imorse klockan 8 skulle jag lämna in bilen på verkstan, tydligen hade jag inte så jättelagliga sommardäck fick jag veta förra veckan när jag bytte. Så ja, nya sommardäck då. Billigt och kul. I allafall, dom sa förra veckan att det skulle ta ungefär en timme att göra hela jobbet och att jag gärna kunde sitta kvar och ta en kopp kaffe. Men det tror ni inte att jag gjorde va? Självklart inte.

Fastedag idag, så när klockan ringde imorse slängde jag bara i mig en kopp svart kaffe innan jag brummade iväg (slängde iofs ungarna på förskolan också) och lämnade in bilen. Och tadaa så hade man plötsligt en hel timme att ta en promenad på. Perfa! Där hade vi en timme, en timme som jag lika gärna kunde satt mig ner och druckit en kopp kaffe på och suttit och slösurfat med telefonen.

 

Idag stod det tacos på menyn, min allra största kärlek matväg. Har alltid älskat tortillabröden, men sedan jag var tvungen att börja med glutenfritt har livet tappat en viktig bit. Haha, så dramatiskt! Gillar inte de glutenfria tacobröden som finns i affären, så otroligt torra och mjöliga. Har vissa gånger ätit nachochips, hittat ett supergott märke utan socker! Men det blir ändå inte riktigt samma sak. Så idag bakade jag egna. Självklart glutenfria!

 

Vet ni hur sjukt det känns? Jag är ett steg närmare min dröm, mitt stora mål. Ikväll kommer jag skicka in delkurs 1 av block 1 i min Livsstilsrådgivarutbildning. Kanske inte säger så mycket för er. Men hela utbildningen är uppdelad i tre block och det första blocket i två delar. Och ja, ikväll skickas första delen in. Fy fan, det närmar sig. Den dära drömmen är snart uppnådd. Tänk att JAG,fixar även detta.

Har kollat på kursupplägget och det verkar som att del i av block 1 är den som är tyngst, och alltså den delen som jag redan har klar. Jag kan inte fatta det. Jag fixar verkligen det här! 19 sidor skrivet, det har varit mycket plugg den här första delen! Ser så sjukt mycket framemot resten. Köpte ju även samtidigt ett kostuppläggningsprogram (man kunde även få använda en gratisversion genom skolan om man ville men jag valde att köpa det riktiga programmet så jag har det inför framtiden) och verkar som att vi i nästa delkurs ska använda oss av det programmet väldigt mycket. Iih!

 

Jag har så mycket planer och tankar för framtiden. Tänk vad grymt det kommer bli.

 

Idag klagar inte jag på middagen. 

Chilimarinerad kyckling stoppad med skinkinlindad gorgonzola. 

Serverades med sötpotatis och ungsrostade grönsaker.

 

Idag har jag vilodag, en välförtjänt sådan. Förut, för inte alls för länge sedan så hade jag jättesvårt för att ge mig själv en vilodag. Jag tyckte inte att jag förtjänade det eftersom jag plågat mig själv till att bli så fet. Ni hör hur sjukt det låter?

Men som jag skrev för inte allt för länge sedan, jag har vuxit i min träning och känner mig så sjukt mycket säkrare. Så säker som jag är just nu på både träning och kost har jag aldrig varit förut. Jag har plågat mig själv med det ena och det andra. Just nu lyckas jag även gilla läget, ok visst gymförbud. Jag får promenera, that´s it. Men jag får ju frisk luft i allafall. Och gymförbudet kommer ju inte gälla livet ut, kanske bara till onsdag. Och vad kommer inte lyckan vara när jag väl får träna på gymmet igen?

 

Nu har jag en vilodag i veckan, om jag känner att det behövs så kan det bli två. Men en av vilodagarna är alltid på helgen, för familjens skull. För just den dagen tillhör jag bara dom. Så ja, nu ut på framsidan där ungarna redan cyklar för fullt och umgås med grannarna!

God morgon fredag. Alltid en extra myskänsla över just fredagar, så länge man inte jobbar kvällen :) Och det gör jag ju inte. Vad har ni för planer för dagen?

Trodde faktiskt att dagen skulle bli värre, men tycker det har gått förvånansvärt bra. Nu håller dagen på att lida mot sitt slut (nästan iaf, blir tidigt i säng idag pga alldeles för få timmars sömn förra natten).

 

 

 

Nyligen kollat på Helt sjukt, ett program som går på tv4. Idag handlade det om träning, mest om när träningen blir som en drog. 

Känner du igen dig? 

Jag känner igen mig i så mycket. Jag blir stolt över att känna igen mig. För det måste ju betyda något? Det måste ju betyda att jag kan erkänna för mig själv att det inte alltid varit sunt förnuft. Och för mig är det stort, det betyder att jag vuxit som människa och lärt mig av mina misstag. 

 

Jag har haft skador som jag försökt träna bort, men allra mest har jag haft ett dåligt samvete som jag försökt träna bort. Dåligt samvete över att jag låtit mig själv bli så fet.

Och det som kvinnan sa att hon tränat så mycket för bekräftelse. Och visst gör vi det? Det är ju många gånger bekräftelsen som får oss att fortsätta, men det är ju i slutändan sig själv och sin kropp, sin framtid som man tränar för. 

 

Just nu är jag sjukskriven på grund av ryggen och har gymförbud, promenader utomhus går bra. Hade den hära sjukskrivningen kommit under en annan period i mitt liv så hade reaktionerna kunnat bli väldigt annorlunda. Jag hade antingen kunnat drabbas av panik och inte lyssnat på läkarna/sjukgymnasten och tränat ändå. Eller så hade jag kunnat deppa ihop totalt,  tappat motivationen helt och hamnat i soffan med en chipspåse.

Men här är jag. Jag promenerar, går till sjukgymnasten och lyssnar på henne. Och jag har inte panik, och ingen chipspåse i handen heller. För jag har lärt mig, efter regn kommer solsken. Jag har vuxit som människa och litar på mig själv. Jag vet vad jag går för och trivs i min roll. Min tid kommer,  snart är jag på gymmet igen!

 

Jag pluggar ju till Livsstilsrådgivare och är mer än nöjd över mitt val! Just nu så läser vi mycket om olika "modedieter" och jag har ju provat massor. LCHF, GI, Viktväktarna.. Ja ni vet. Just ikväll fördjupar jag mig i 5:2.

När den dök upp som en ny hit så var jag väldigt skeptisk till den. Jag som haft en ätstörning som jag kämpar med fortfarande tyckte det lät lite tokigt med dessa fastedagar.
Men nu när jag pluggar, och annars också så vill jag så gärna prova allt. Om jag får en kund i framtiden som vill äta enligt 5:2 så vill jag veta lite själv hur det känns i kroppen (och visst är vi alla olika, men ha ett hum iaf). Så nu blir jag lite sugen och prova iaf.

 

Vad har ni för erfarenheter?

Hur funkar träningen på fastedagarna?

Kan ni träna som vanligt eller har ni vilodagar eller tränar ni något lättare?

 

Jag är ju otroligt impulsiv! Så varför inte bara börja redan imorgon? Mina fastedagar kommer inte vara alls avancerade, det kommer vara väldigt enkel mat. Typ havregrynsgröt, ägg och någon frukt. Mer avancerat behöver det inte vara. Två dagar i veckan funkar det, allafall i början. Resten av veckan så fortsätter jag att äta som jag gör idag. Måndagar och torsdagar får bli fastedagar.

För mig kommer det bli väldigt viktigt att barnen inte ser vad jag pysslar med, så mina måltider kommer att intas med dom de måndagar och torsdagar som middagen intas hemma (jobbar ju skift och vissa torsdagar har jag kväll).

 

En annan anledning till varför det känns lite mer ok att prova nu är för att jag var lite anti 5:2 när det kom eftersom jag tänkte på min träning. Hur kommer jag orka på mina fastedagar? Men nu när jag ändå har gymförbud och "bara" får gå mina promenader så funkar det toppen att börja. Kommer ju åtminstone hinna med två fastedagar innan mitt gymförbud blåses av.

Jag kommer inte välja vilodagar på fastedagarna eftersom jag har en vilodag under helgen, och då är jag med barnen så mycket och vill inte ha fastedag då.

 

Så ja, imorgon är det torsdag. Skrivit matupplägg för min första fastedag. Önska mig lycka till!

Man skulle ju nästan kunna tro att jag kan koncentrera mig på att bara plugga om dagarna nu när jag ändå är sjukskriven. Tyvärr så är inte fallet så. Men visst klämmer jag in så mycket plugg jag bara kan mellan alla läkarbesök, akupunkturbesök, sjukgymnastbesök, BUP-besök med barnet och så den träningen som jag kan just nu. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det ju "bara" promenader just nu. Absolut inte för att underskatta promenader, men gymmet är liksom en helt annan sak. Idag har det i allafall blivit två stycken 70 minuters promenader.

 

 

Som jag tidigare skrev, dags för sjukgymnasten idag. Och jag hade ju hoppats på lite goda besked och lite tips på vilka övningar jag ska fokusera mest på och lite sånt smått och gott. Domen? Promenader, BARA PROMENADER en vecka till. Jag dör, på riktigt. Av tristess. Visst uppskattar jag promenader väldigt mycket, men inte BARA  promenader. Det såg väl inte helt tipptopp ut i ryggen, nu har jag gått med det här onda i 1,5 vecka. Och det enda jag har gjort är dessa jävla promenader. Men eftersom jag fortfarande har så ont, är så stel och skadad så tycker hon att jag ska vänta. En vecka till. Har tid hos henne nästa tisdag igen, och då hoppas jag på lite annat! Tanken är ju att jag ska börja jobba nästa vecka på onsdag igen, men det verkade hon inte riktigt tro skulle vara möjligt. Som sagt, väldigt stel med mycket ont fortfarande. Jävla skit. Men jag är inte bitter, jag har tagit mig ur värre tillstånd än såhär.

 

Jag ska lyssna på henne, för det enda som betyder något för mig nu är att slippa den här jävliga smärtan och bli bra. Kan knappt köra bil. Men i och för sig, vad ska jag med bil till när jag ändå ska ta mina promenader? Nej, inte bitter. Men jag vet, snart blir jag bra. Man får kämpa för det man vill uppnå.

Hej morgon PW! Och lunch, och eftermiddags och kväll.. Typ så.

 

 

Helgen kom och helgen gick.

I fredags var det dags för akupunktur för min del, inte direkt något som jag såg framemot. Någon som stoppar in massa nålar i min onda kropp är inte helt tilltalande. Men om det finns hopp om att slippa smärtan så är jag på!

Att det var akupunktur med tens visste inte jag förrän läkaren startade apparaten. Han ökade och ökade och hade tillslut på max, verkade tycka att jag var tokig som fixade att ha på så högt. Men det var knappt så det kändes.. Och han verkade lite chockad. Fick ligga så ett tag i allafall, när allting var klart fick jag ställa mig upp och läkaren verkade tycka att det borde ha slutat göra ont, som att jag aldrig ens haft ont. Men nej.. Jag kände av det fortfarande, precis lika mycket.

Man ska väl inte kasta in handduken direkt, får väl ge det några gånger och ta och boka en till tid.

 

Nu ska jag strax åka till sjukgymnasten, och hoppas på goda nyheter. Just nu går jag med smärtan, vet inte vad jag ska ta mig till. Förra veckan kunde jag mest träna med promenader och cykeln på gymmet med ryggstöd. Har nu gått såhär ett tag utan någon förbättring alls. Vill kunna träna lite annat också, får se vad sjukgymnasten säger idag.

 

Det är full fart runt stora grabben här nu. Igår var vi på Karolinska för att göra EEG. Vi har alltid sån tur att han vet att hos doktorn, då sköter man sig. Det gjorde han även denna gång, satt helt still så de kunde sätta många fler elektroder mot vad de någonsin satt på någon i samma ålder. Stolt mamma, som alltid.

 

Idag svängde vi till Ikea en snabbis med grannen innan det var dags för logoped, logopeden träffar vi ju engång i veckan och det är så intressant att se vilka framsteg grabben gör. Helt fantastiskt!

Med bus i kroppen, stackarn har ju inte varit på förskolan sedan i måndags så fick vi direkt från logopeden stressa iväg och käka lunch i bilen för att hinna till BUP för utredningsdag nummer två. Idag fick barnet träffa psykologen själv medans vi föräldrar fick prata med en läkare om allt möjligt. Lite över 1,5 timme senare kom vi ut i lekrummet, och där satt psykologen och lekte för fullt med K. Hon såg lite sliten och utpratad ut, haha! Frågade om han var lite uppe i varv, och hon nickade ganska medtyckande.

K längtar till förskolan imorgon, inte konstigt att det kryper i kroppen.

 

Men det här känns bra, hela utredningen. Man får mer och mer förståelse för K, och förstår mer och mer hur han ser på saker och ting och hur man kan underlätta för honom. Och självklart behöver vi som föräldrar lite tips och råd. Men jag känner mig ganska trygg. Jag har grannen och snacka med, hon känner igen sig en del. Skönt.

 

Dagarna för mig har varit kämpiga. Smärtan är hemsk och jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Jag blir så trött, kroppen orkar inte och huvudet orkar inte. Jag gråter dagligen av smärta och börjar bli begränsad i vad jag kan göra och inte göra. Bilkörningen går inte längre toppen. Men jag kämpar, det här tar jag mig igenom snart!

Tyvärr har jag även fått ovälkomnat besök av en förkylning....

 

Idag var första dagen på utredningen. Vi har gått igenom en utredning förut, lite mer än ett år sedan. Just då gav just den oss ingenting.

Jag känner mitt barn. Och jag känner att det vi fick ut av utredningen vi gjorde på neuropediatriska på KS förra året inte stämmer. Det är inte allt, det finns något mer där. Och jag vet det. För som sagt, jag känner mitt barn.

 

Han är min älskade, min förstfödda och jag gör allt i hela världen för honom. Jag känner mig nöjd över att vi fått komma över till BUP nu istället. Och jag hoppas innerligt att dom kan hjälpa K, och självklart hela familjen. Men mest K, han ska börja skolan i höst och jag vill att det blir rätt från början.

Han ser så sjukt mycket framemot att börja skolan, så absolut ingenting i hela världen ska få gå fel. Rätt start är A och O.

 

Han kan så mycket, alldeles för mycket för sin ålder. Han blev fem i december och han kan så gott som läsa, skriva, klockan, alla planeter (hur dom ser ut och så), han kan världskartan, han kan räkna, han är matematisk och han har sånt fotografiskt minne. Han är så underbar och så unik, min kära kära son. Han är så duktig. Han vet varför han går hos logopeden engång i veckan, han vet att han pratar lite fel och att han måste koncentrera sig när han pratar för att folk ska förstå ordentligt.

Han kan alla veckodagar, alla månader, han kommer ihåg vad han gjorde när han var sex månader.. Han vet så mycket om kroppen, hur man föder barn och hur tuttarna blir fyllda med mjölk (hans ordval), han vet hur kroppen fungerar och vart alla möjliga inre organ sitter. Han sitter och memorerar platser över hela världen med hjälp av Google Earth. Här om dagen förklarade han för mig vart matsu pitsu ligger. Vi har aldrig lärt honom någonting av det här, han har lärt sig själv. Idag på BUP kollade han ut genom fönstret och kände igen Kista Science tower. Sa jag förresten att han är fem?