Idag efter jobbet var det dags för en löptur, skulle nöta på 5 km sträckan och pressa ner tiden.

 

Hemma en snabbis för att sätta på sig supermanoutfiten (löparkläderna) och bege sig till spåret. Väldigt snabbt så högg det till i lungorna, jag var nära att avbryta efter knappt 400 meter. Förstår ni hur patetiskt det hade varit? Jag kan ju springa långa sträckor! Förra veckan sprang jag 7 km lekande lätt utan några som helst problem. Det märks att naturen vaknat till liv på riktigt på bara en vecka och som astmatiker (som är usel på att ta sina mediciner) så märks det ännu tydligare. Jag har bra flås. Men jag måste tänka på årstiden och faktiskt ta mina mediciner när den värsta pollensäsongen för mig kommer. 

 

Det viktiga här är, jag gav inte upp. Jag var väldigt nära många gånger, men försökte samtidigt övertala mig själv om att jag inte vinner någonting på det. Jag slutförde det som var planen. Om det är något jag måste berömma mig själv för så är det att jag aldrig gett upp. Varenda hemsk, jobbig och plågsamt pass har jag slutfört.

 

Man skulle kunna tro att jag borde gett upp för länge sen. Haft problem med ryggen, stora smärtor och elände. Skador i fötterna och nu senast nacken. Legat inne flera gånger, varit långtidssjukskriven men alltid kommit tillbaka. Jag har aldrig gett upp, alla skador får mig att jobba med mig själv och att få ett starkare psyke.

 

Nu blir det ett varmt bad och ansiktsmask.