Hej hej hemskt mycket hej.

 

Det har verkligen varit torka på denna front. Fick en fråga här om dagen om varför jag inte driver en blogg,  och ja. Jag har ju denna, kanske kan försöka liva upp den igen. 

 

Mycket har hänt sen sist, mer om det i ett annat inlägg. Jag har vuxit som människa och "kommit till rätta" med allt.

 

Idag hämtade jag ut ett paket som får dreglet att börja rinna.

 

Som ni läste i förra inlägget så har kosten känts grym i veckan, förutom att jag tycker att jag äter så sjukt mycket. Men dumt att klaga va?

 

Träningsmässigt har det också varit en grym vecka. Började med nytt träningsupplägg i veckan och det känns tungt! Vilket behov kroppen verkligen hade av en vilodag igår! Dock så ingick det storstädning i det så trött i kroppen ändå, men efter städningen latade jag mig i soffan! Hunnit med tio pass i veckan så inte alls illa pinkat tycker jag.

 

I veckan har jag även börjat jobba. Samtidigt som det kändes alldeles underbart att få börja jobba igen så kändes det självklart lite läskigt, man är ju mån om ryggen lite extra nu igen. Skräcken vart ju inte bättre av att veta att min kollega var sjuk och fick veta att jag skulle få jobba med en tjej som jobbat sju gånger inom vården och bara var vikarie utan utbildning inom vården. Nästan så man vände och gick hem. Men glad att jag inte gjorde det, för denna tjej var grym! Ska absolut gå till chefen och berömma henne! Tänk om alla vikarier var lika fantastiska.

 

Men nu är vardagen åter igång för fullt. Jobb, plugg, träning, familj och allt som hör till. Och mycket att stå i nu med K, men det blir bra det här.

 

Jag tackar för en härlig vecka och går in i den nya veckan fullt planerad och ett leende på läpparna!

Har fått ett beroende av att baka igen. I fredags fick det bli en banankaka så jag hade något att gotta mig med under kvällsplugget.

God morgon.

Ny vecka, nya möjligheter att skina och vara sitt allra grymmaste jag. Det tänker i allafall jag vara.

Det är flera stycken som frågar mig om kosthjälp, och jag hjälper gärna till så gott jag kan. Det första jag brukar utgå ifrån är ju ganska enkelt, nämligen frukosten.

Jag tycker nämligen, som det även tjatas mycket om att frukosten är dagens viktigaste måltid. Och det finns ju ett ordspråk som lyder Ät som en kung till frukost, som en prins till lunch och som en tiggare till middagen.

Det är frukosten som ger dig en start på dagen, och för att ge dagen den bästa starten så är en stadig frukost det bästa sättet att börja dagen med.

 

Men sen så är det ju så, vi alla är olika och alla är inte frukostmänniskor.

 

För mig är frukosten viktig. För det mesta blir det en portion havregrynsgröt, då har jag blandat glutenfri havregryn med massa goa nötter och frön. Till det en glutenfri hårdmacka med leverpastej och en skiva skinka eller kalkon på. Förstås en kopp kaffe till också.

 

Vilken inre ro man får i kroppen när man äntligen hittat rätt. Förstår inte ens att det kunnat vara så jävla svårt. Vägen har varit lång och smärtsam av och till. Men nu känner jag verkligen att allting hamnat rätt. Jag syftar främst på kosten, men i det stora hela handlar det om hela min hälsa.

Jag känner mig bekväm just nu, det har jag nog aldrig förut gjort. Jag äter det jag vet att jag mår bra av, jag räknar inte längre varenda jävla kalori som jag stoppar i mig. Jag tänker på vad jag äter.

Jag har släppt den jävla hysterin, och det är så jävla befriande. Jag vet vad min kropp tycker om, då får den det. Det är bekvämt att slippa hetsa så kring maten, kunna äta samma mat som resten av familjen (med några få undantag).

Även träningen känner jag mig bekväm med, det har jag väl i och för sig gjort av och till. Men i helgen har jag varit förkyld, alltså ingen träning. Och jag har inte drabbats av panik trots att jag fått två vilodagar. Två vilodagar kanske inte låter mycket, men för mig är det det. Jag vet att jag måste hitta en ny balans med allt nu när jag börjar plugga också. Grejen är den att jag vet att jag kommer att lyckas. Jag vetatt det kommer bli så jävla grymt. Jag får inte längre en ångestattack för att ett träningspass inte blev av på grund av något annat som inträffar, som tex sjukdom nu i helgen.

 

 

 

Idag var det första dagen för mig att köra på med det nya kostupplägget. Inatt låg jag faktiskt med lite ångest över att jag skulle börja äta kolhydrater. Knäpp tanke, jag vet.

 

Den största skillnaden märkte jag på eftermiddagen. Åkte direkt till gymmet från jobbet och jag kände mig lite gladare, eller typ renare inne i huvudet. På gymmet gick det bra, hade inte samma "Nej jag vill inte" som jag vissa gånger kan ha när jag gymmar så sent på eftermiddagen efter jobbet.

 

Men vet ni, den allra största skillnaden det var efter gymmet. När jag var klar på gymmet så skulle jag åka och handla lite fort innan jag hämtade barn på förskolan och vi skulle hem och laga middag. När vi kom hem, då kände jag inte att jag ville sätta mig i ett mörkt hörn och bara gråta. Det var så annorlunda, nästan som magiskt för mig.

Och den lilla (egentligen inte så jättelilla) delen får mig att hoppas ännu mer på att min knäppa skalle faktiskt kan tänka sig att acceptera denna kost och inte sätta massa dumma hjärnspöken i rullning.

 

Hittade en väldigt gammal blogg som jag haft. Det fanns inlägg från när jag var gravid med K, fick läsa om hans första tid. Fanns texter om när min pappa gick bort och om mitt och Fredriks bröllop. Det var skrivet från november 2008 till februari 2010. Jag läser och läser, men förstår inte riktigt. Jag kommer inte ihåg allt det som hänt. Jag kan inte ens relatera till det jag läser. Det är så annorlunda. Fick plötsligt i huvudet "Det är som att bitterheten inte nått mig än". Och det är då jag känner Vad fan hände?

Som jag skrev i ett inlägg där: På 2,5 månad hade jag en dramatisk förlossning, en tuff första tid med lilleman som var för tidigt född och sjuk. Min pappa gick bort och så gifte jag mig". Och jag verkar ta det som att det är väl inget? Vad fan nu för tiden är man ju bitter för minsta lilla.

 

Det värsta är nu när jag skriver. Jag låter som värsta bitterfittan. Men så hemsk är jag inte, inte alltid iallafall. Och för att vara helt ärlig, min mens kommer nog vilken dag som helst och min kropp är lite trött på mig efter allt jävla mixtrande.

 

Men vet ni vad? Jag har fått mitt nya kostschema så imorgon börjar jag och kroppen om på ruta ett med kosten.

 

 

 

 

 

Jag vet inte vad det är. Men någonting är väldigt fel. Senaste tiden, helt plötsligt har jag blivit så trött. Jag är så trött, och så irriterad. Vid minsta lilla ljud så vill jag bara bryta ihop och börja gråta. Det är hemskt, det går så hemskt mycket ut över barnen. Jag är trött och grinig. Jag orkar inte och vill bara stänga in mig i ett tyst rum. Ensam.

 

Jag tror, och nästan så att jag hoppas på att det handlar om kosten. Denna eviga jävla kost som ställer till det så in i helvete för mig. Det är inte det att jag går runt och är hungrig, för det har jag lärt mig att koppla bort. Jag känner inte hunger på samma sätt längre. Jag har lärt mig att bortse från det. Jag vet innerst inne att mitt kaloriintag varit alldeles för litet idag. Och det handlar ju inte heller bara om hur mycket man stoppar i sig, även om vad. Och det är där det skiter sig för mig. Jag undviker vissa grejer, helt enkelt för att jag är så rädd. Rädd för hur kroppen ska reagera.

 

Men idag har jag bestämt mig. Jag kommer att ta hjälp med kosten. Träningen är ju inget problem för mig, men kosten. Det känns bra att jag nu bestämt mig, ska ta hjälp av någon som kan det här. Just nu letar jag efter "den rätta" och tror nog att jag hittat den som får hjälpa mig med den första biten. Men mer om det sen när allting är klart. Väntar med spänning i allafall! Därav så inviger vi en ny kategori idag, Kost.