Idag var första dagen på utredningen. Vi har gått igenom en utredning förut, lite mer än ett år sedan. Just då gav just den oss ingenting.

Jag känner mitt barn. Och jag känner att det vi fick ut av utredningen vi gjorde på neuropediatriska på KS förra året inte stämmer. Det är inte allt, det finns något mer där. Och jag vet det. För som sagt, jag känner mitt barn.

 

Han är min älskade, min förstfödda och jag gör allt i hela världen för honom. Jag känner mig nöjd över att vi fått komma över till BUP nu istället. Och jag hoppas innerligt att dom kan hjälpa K, och självklart hela familjen. Men mest K, han ska börja skolan i höst och jag vill att det blir rätt från början.

Han ser så sjukt mycket framemot att börja skolan, så absolut ingenting i hela världen ska få gå fel. Rätt start är A och O.

 

Han kan så mycket, alldeles för mycket för sin ålder. Han blev fem i december och han kan så gott som läsa, skriva, klockan, alla planeter (hur dom ser ut och så), han kan världskartan, han kan räkna, han är matematisk och han har sånt fotografiskt minne. Han är så underbar och så unik, min kära kära son. Han är så duktig. Han vet varför han går hos logopeden engång i veckan, han vet att han pratar lite fel och att han måste koncentrera sig när han pratar för att folk ska förstå ordentligt.

Han kan alla veckodagar, alla månader, han kommer ihåg vad han gjorde när han var sex månader.. Han vet så mycket om kroppen, hur man föder barn och hur tuttarna blir fyllda med mjölk (hans ordval), han vet hur kroppen fungerar och vart alla möjliga inre organ sitter. Han sitter och memorerar platser över hela världen med hjälp av Google Earth. Här om dagen förklarade han för mig vart matsu pitsu ligger. Vi har aldrig lärt honom någonting av det här, han har lärt sig själv. Idag på BUP kollade han ut genom fönstret och kände igen Kista Science tower. Sa jag förresten att han är fem?