Förra veckan i tisdags opererades K, min älskade son. Det var andra gången han var under narkosläkarens makt i sitt snart fyra år långa (korta) liv. Första gången var förra året i september. Och nu var det då dags igen, elva månader senare.

 

Nu var det halsmandlarna som skulle bort helt. Och visst kan det låta som en enkel grej, men det är det verkligen inte. Min kära unge, mitt morfinbarn har haft så ont, trots alla smärtstillande och all morfin som han fått har han skrikit och gråtit av smärta varje dag. Vägrat äta, dricka och tom vägrat glass! Säger bara att det inte går. Hemskt att se det som förälder.. Varit på akuten en sväng också på grund av vätskebrist. Längtar så tills min älskade är sig själv igen. Två veckor skulle han vara sjukskriven, som dom så fint sa.

 

Två veckor hemma från dagis betyder två veckor hemma från jobbet för mamma. På grund av den vanliga orsaken (pengar) så har jag dock behövt ta på mig alla helgpass som funnits på jobbet så då har barnen haft pappa hemma.

 

Rastlös som jag är så har det inte varit lätt. K är inte direkt sällskapssugen med alla dessa smärtor. Så jag har tränat, städat, tränat ännu mer och så lite till. Virrat runt på nätet och så tränat ännu mer. Så fort mitt lilla hjärta ropar efter mig så kommer jag snällt skuttandes och serverar honom som en kung.

 

Ligger allafall brevid mamma i soffan nu <3