Äntligen fri! Blev utskriven från sjukhuset igår, efter sex långa dagar! Mycket har hänt.

 

Började med att jag åkte in i fredags morse, fick komma in ganska fort till ortopedakuten. Fick morfin och blev undersökt. Jag hade tappat känseln i vänster underdel av kroppen, kände inte att jag var kissnödig och kunde inte knipa. Hade ingen kraft i vänster ben heller. Hade dessutom fått tillbaka mitt magsår, antagligen på grund av alla de starka medciner jag åt! Och blodtrycket låg på 175/111! Antagligen för att jag hade så ont, det gick nämligen ner under dagarna.

Fick åka in på magnetröntgen av ländryggen. Man ska verkligen blunda när man ligger där i och inte tänka på hur TRÅNGT det faktiskt är. Man låg så otroligt tajt! Tur att jag gått ner mina 65 kilon, hade inte fått plats annars! Magnetröntgen tog en halvtimme. Sedan fick jag åka till min avdelning, ortopeden och bli inlagd. De ville sätta kateter och ge mig morfin intravenöst, men där gick min gräns!

 

Så fick jag ligga där på avdelningen bland alla gamlingar, vi var tre i samma rum. USCH! Fick träffa olika läkare, ortopeder, "vanliga" läkare, neurologer.. Och några fler (kan inte hålla reda på alla). Massa olika undersökningar gjordes. Magnetröntgen visade i allafall två diskbråck och att det inte var diskbråcket som orsakade min ischias, tyvärr! (Lättare att "läka" om det skulle varit därför). Det visade sig även att det inte var varken diskbråcken eller ischias som orsakade mina känselbortfall, tyvärr! Då hade man i allafall vetat vad allting berodde på. Till råga på allt, en morgon när jag klev upp ur sängen så var allting nerblodat! Och det visste man inte alls vad det berodde på.. :/

Beslutet blev: en ny magnetröntgen, denna gång av huvudet och nacken för att se ryggmärgen. Samma hemska trånga upplevelse, fast denna gång med en extra trång apparat runt huvudet. Och denna undersökning tog EN TIMME! Och resultatet? Inga fel hittades.

 

Då beslutade ortopeden (eller detta hade i och för sig bestämts redan innan) att jag skulle flyttas till neurologen istället. Men i brist på plats så låg jag kvar på samma avdelning men tillhörde egentligen neurologen.

Tyvärr så visste man inte vad felet var. Blodprover och alla möjliga prover togs. När jag gått på morfin 3-4 gånger per dag i ungefär fyra dagar så började känseln komma tillbaka och jag började känna mig kissnödig igen.

Jag försökte komma med förslaget att allting kanske berodde på att jag haft så otroligt ont, så kroppen kanske inte orkade mera?

Deras sista utväg blev i allafall ryggmärgsprov. Då fick jag panik. Jag VILLE inte! Blev i allafall dags för det igår. Hade tagit min vanliga dos morfin, men bara när läkaren skulle leta reda på mina höftben och känna på ryggraden så gallskrek jag av ren smärta. Gjorde så SJUUUUKT ont! Läkaren bestämde sig fort, bara efter att ha känt på mig att det inte skulle gå. Jag fick stesolid och mera morfin och så tog man kontakt med narkosen. Dom kom efter ett tag, och vilka problem dom också hade! Det gjorde ju så sjukt ont bara dom petade på min rygg med händerna. Men tillslut så.. Det var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv!

Dagen innan hade läkaren sagt åt mig att dricka mycket kaffe och Cola eftersom koffein kunde lindra huvudvärken. Jag drack så mycket Cola innan att jag nästan mådde illa! Men det måste ha funkat, har nämligen inte kännt av de minsta tecken på huvudvärk! Helt otroligt! Fast med tanke på hur ont och hur stel jag är i ryggen nu efteråt (förutom diskbråcket och ischiasen) så får det vara nog.

 

Och som förväntat (av mig) så visade ryggmärgsprovet ingen borrelia eller ms. Då sa läkaren till mig: Du har nog haft rätt, känselbortfallen berodde nog på din brutala smärta.

 

Och till min lycka, JAG BLEV UTSKRIVEN IGÅR! Är nu hemma. Har morfin två gånger per dag som jag kompletterar med starka Alvedon och även morfin vid behov. Jag är fortfarande inte helt smärtlindrad, tyvärr så finns det inget mer eller starkare man kan ge mig eftersom jag redan får samma dos som de med svåra smärtor vid cancer. Men det här går i allafall att stå ut med. Lycklig över att vara hemma hos min älskade familj igen!

 

Och nu då? Ja, fortfarande inte smärtlindrad som sagt. Nu hoppas läkarna på att lösningen blir sjukgymnast. Och det hoppas jag också, vill bli av med det här! Och första sjukgymnasttiden har jag redan idag, blev nämligen prioriterad eftersom jag är sjukskriven och precis utskriven från sjukhus. Har massa frågor att ställa henne! Vill veta hur det blir med min träning. Hur ska jag göra, vad kan jag göra? Min PT följer dessutom med idag.

Nu får det bli att lyssna lite mer på kroppen. Vill inte vara helt förstörd i så här unga dagar!

 

Dagen idag blir en riktig prövning för kroppen! Har varit helt sängliggandes i över en vecka. Idag ska jag först fira med hårklippning, sedan lunch med en vän innan det blir sjukgymnast! Får se hur kroppen reagerar.

 

Nu är målen:

-Bli smärtlindrad med medicin.

-Bli smärtlindrad UTAN medicin (vill kunna köra bil igen..).

-Kunna börja jobba igen!

 

Grattis om du orkade läsa hela inlägget! Lika bra att skriva här eftersom många frågat vad som hänt på sjukhuset och istället för att svara för en och en så gör vi såhär!